– mobil skådning

Innan gryningens ankomst samlades deltagarna på infartsparkeringen vid Vallentuna station för gemensam avfärd mot Hårbyparkeringen vid Hjälstaviken. Exkursionens värd, Ulric Ilvéus, berättade om dagens planer och hade fullt sjå med att fördela deltagarna i så få bilar som möjligt. När samtliga hade en plats säkrad bar det av mot Hårby där vår lokala guide Dan Henriksson och ett antal andra fågelskådare mötte upp. Prognosen att få se kungsörn bedömdes som god med tanke på föregående dagars rapporter.

Planen var att börja skåda i Hjälstaviken och vi startade direkt på parkeringen. De som varit först på plats hade lokaliserat en fjällvråk i toppen av en träddunge. En ensam grågås flög ner till isen och lade sig tillrätta en bit ifrån två sångsvanar som vilade i morgonens bleka solsken. I toppen av ett snår satt en varfågel och spanade ut över vassen. Över åkrarna svepte en sparvhök förbi i jakt på småfågel.

Efter detta inledande stopp åkte vi iväg mot Biskopskulla kyrka. Vid stenmuren nedanför den vita kyrkobyggnaden radade de flesta upp sig med utsikt över dalgången och dess frusna vattenspegel. Vinden var svag och temperaturen låg kring nollstrecket. Sökandet efter rovfåglar gav inget resultat men däremot upptäcktes ett dussintal rapphönor på fälten neremot vattnet. En varfågel blänkte vitt på andra sidan dalgången och en korp skymtades i fjärran. Kajor och kråkor flög förbi mot vinterhimlens svalt blå fond. Samtidigt som det skådades och småpratades inmundigades medhavda matsäckar.

Efter en dryg timme satte vi oss i bilarna och åkte vidare. Dan tog täten i den åtta bilar långa karavanen och styrde mot Rydaslätten. Ståendes på den faluröda ladans skugg- eller solsida började vi söka efter både havsörn och kungsörn. Men slätterna var vinterkargt tomma och i de sedvanliga buskarna syntes inga rovfåglar alls. Dagens främsta målarter hölls sig undan och lufthavet var stilla. Istället noterades en icke storleksangiven korsnäbb (mindre eller större?) och en storleksangiven hackspett (större). Ett par tamduvor satt och vilade på taket av en lada och några rådjur skymtade bortom dikets vissna grässtrån.

Så hördes ett efterlängtat utrop: ”Kungsörn!” Dagens värd Ulric hade funnit det vi alla ville se i ett avlägset skogsparti. I toppen av en gran uppe på åsryggen satt en örn och spanade ut över odlingslandskapet. Emellanåt vred den på huvudet men som tur var flög den inte iväg vilket gav alla tid att betrakta fågeln en lång stund. I somliga tubkikare såg rovfågeln mest ut som en brun klump medan det i andra gick att urskilja detaljer som gulbruna och mörkbruna fjädrar samt en mindre grov näbb i förhållande till havsörnens.

Tillfreds med denna observation lämnade vi ladan och den leriga vägen bakom oss och for iväg mot de två ladorna på Fjärdhundraslätten. Återigen ställde vi oss vid invid en faluröd lada och skådade ut över fälten efter de snösparvar som sades övervintra här. Och platsen gjorde oss inte besvikna – för långt därborta flög snösparvarna fram likt ett vitt glimmer över lägdorna. De böljade fram och tillbaka över slätten i en flock på 175-200 individer. Ömsom skymtades de i luften med sina svarta och vita vingar, och ömsom var de försvunna nere i vegetationen. Efter att ha betraktat flockens förunderligt skiftande formationer en lång stund så upptäcktes en annan målart. Två havörnar drog förbi vid horisonten med sin karaktäristiskt stadiga flykt.

Örnkollens sista stopp var Vånsjöåsens naturreservat. En enbeströdd ås som reste sig upp ur det flacka odlingslandskapet likt en ö. Härifrån hade vi återigen utsikt över Rydaslätten och dess gulbleka fält. I en träddunge sågs en duvhök spana av sin omgivning för att sedan snabbt flyga in bland träden på typiskt maner. På himlen visade månen upp sin naggade vita rundel med mörka kratrar och hav. En bit bort på slätten jagade en sparvhök förbi och i ett par närbelägna träd satt några gulsparvar och njöt av vintersolen bland de sparsamt knoppade grenarna. I ett buskage bakom en avlägsen lada dväljdes en havsörn och på den skogsbeklädda åsen satt kungsörnen (sannolikt samma individ) kvar i sin trädtopp. Årets örnkoll hade till fullo gjort skäl för sitt namn – men nu led dagen mot sitt slut. En efter en övergav deltagarna platsen tills endast skymningens och vinterns tystnad kvarstod.

Text Mattias Ödevidh Foto Roffe Andersson