– matnyttig runda
Varför vänder alla ryggen åt dagens värd?
Gråmulen vinterhimmel, snötäckt mark, svag vind och en temperatur strax under nollstrecket gjorde årstiden rättvisa. Dagens värd, Stefan Paulin försökte fånga deltagarnas uppmärksamhet vid samlingen till mars månadsrunda. I konkurrens med småfåglarna som rörde sig i träden intill före detta naturum berättade han om planerna för dagen och några av jubileumsårets aktiviteter. Samtidigt krängde blåmesar omkring i trädens grenar, en nötväcka kröp nerför trädstammen och var det kanske en entita som lockade på åhörarnas uppmärksamhet?
För oss som inte hann se fågeln ordentligt uppstod vissa frågetecken kring artbestämningen. Fast svaret blev definitivt när vi gick nerför slänten och hörde entitans tjyppande ramsa inne bland snåren. Den råkalla morgonen till trots så fyllde ljudet av fågelsång och synen av entitan oss med en nästan vårlik värme.
I små grupper strövade vi förbi åkern med de vissna solrosorna för att samlas vid Midsommarbergets matning. Vid den röda fröbehållaren dinerade småfåglar som blåmes och talgoxe tillsammans med koltrastar. Bland trädens kala grenar syntes bofinkshannen med sitt roströda bröst och strax intill satt bofinkshonan med sina smala vita vingband. En gröngöling som kom inflygande mitt framför ögonen på oss satte sig till ro med näbben i vädret. Hackspetten kompenserade tillsammans med grönfinkarna för bristen på grönska.
Midsommarberget i midvinter Mot lilla grundet
Genom täcket av snö pulsade vi vidare ut på isen. Efter att ha passerat vinddrivorna kom vi fram till Lilla grundet. Ståendes på kullens rundel fick vi en vidsträckt vy över Angarnssjöängen – som var ödsligt stilla. Ur isens snötäckta yta sträckte sig gyllengul vass, kaveldunets cigarrer och videsnåren upp mot himlens ljusgrå fond. En kråka klöv luften med sina vingslag och styrde mot Midsommarberget som vi för omväxlings skull betraktade nerifrån sjön.
För att spara på krafterna vandrade vi på ett led vidare genom snö och vass. Mellan grundet och fågeltornet mötte vi en björktrast som shackade åt oss i förbifarten. Medan vi promenerade ute på isen lyssnade vi mot skogsbrynets kant utan att höra något intressant. Till sist fick vi syn på tre korpar som i tät formation svepte fram över trädtopparna och sedan målinriktat fortsatte mot utloppet där de försvann i fjärran.
Ovanför Skesta hage siktades nu dagens första rovfågel. En havsörn cirklade i luften med långa utsträckta vingar och brun kilformad stjärt. Utifrån örnens fjäderdräkt bedömdes åldern till 3K.
Innan vi kom fram till Hackstakullen korsade vi isen och styrde mot Skesta hage. Vi fick fast mark under fötterna och strax därefter passerade två nötskrikor ovanför våra huvuden. Väl framme i hagen väntade en överraskning som dolts bland granarna. I rastplatsens eldstad spred en eld både värme och virvlande rök. En gryta med kokande ärtsoppa stod att skönja och tillika Roffe och Margareta som ordnat med allt det praktiska. Nu bjöds ärtsoppa och varm punsch till rundans deltagare. Medhavd proviant grillades oavsiktligt hårt i elden. Kryddor som senap och arrak satte färg på tillvaron. Det pratades glatt och stämningen var på topp. Årstidens kyla glömdes bort.
Angarngruppens nya matningsplats och soppkökets trosschef Margareta
Till ljudet av domherrens sorgsna visslande packade vi ihop våra saker. Vi tackade kockarna för överraskningen och lämnade dem ensamma med disken. Istället för att förse oss själva med mat betraktade vi nu hur våra befjädrade vänner försåg sig med solrosfrön vid Skesta hages fågelbord. Pilfink och gulsparv blev nya arter för dagen.
Varför prata direkt med varandra när det finns teknik?
Vår värd ledde oss ut genom hagen till grusvägen mot Seneby. Ackompanjerade av skuggsången från både gulsparv och koltrast strövade vi framåt. Vi gick i otakt med varandra och gruppen splittrades upp. I eftertruppen där även värden befann sig fick vi syn på en kungsfågel som skulkade omkring i ett granbuskage. Sprakande och svårtolkad radiokommunikation påbörjades mellan de där framme och oss där bak. Först vid vägskälet i Seneby sammanstrålade vi och kunde prata med varandra öga mot öga.
I samlad tropp gick vi ner mot Ådalen. I toppen av en björk intill Hackstabäcken satt en varfågel och spanade ut över nejden. Genom tubkikarna kunde vi urskilja detaljer som svart ögonmask och näbb, grå hjässa och rygg samt fågelns ljust vita undersida. Det gick även att se hur varfågeln sporadiskt knyckte med sin svarta stjärt.
Vid bron i Ådalen stannade vi till och betraktade det svagt strömmande vattnet som var täckt av stora sönderbrutna isflak. Nere i ravinen fick vi korn på en gärdsmyg som ljusskyggt rörde sig mellan omkullfallna träd och risiga buskage. Efter ett långt stopp hade flera i gruppen sett den lilla tättingen skymta förbi så många gånger att vi var säkra på artbestämningen trots fågelns ilsnabba förflyttningar.
Har vi verkligen fått med alla arter nu?
Mitt på dagen var det dags för artgenomgång vid Hackstakullen. Sittandes med utsikt över utloppets frusna is försökte vi erinra oss dagens observationer samtidigt som vi kryssade i listorna. 23 arter var vi uppe i om vi räknade med den ensamma grågås som passerat ovanför våra huvuden någon minut tidigare. Stärkta av medhavd dryck såsom te och kaffe bröt vi upp styrde stegen mot skogen. Inne bland de städsegröna barrträden var det tyst och stilla. I snön syntes märkliga spår av ett händelseförlopp som vi inte riktigt kunde tyda. Var det en fågel som blivit tagen här?
Brottsplats? Kluriga spår i snön.
Efter en lång promenad mellan skogens träd, där vi sett rotvältor och märkliga vrilar, skrämt en hare på flykt och lyssnat till tofsmesens puttrande drill, var vi framme vid Midsommarberget igen. Här arbetade vi in dagens sista art, en svartmes. Nej, det blev inte fler arter än så, trots några enträgna skådares desperata försök att hitta gråsparvar både inuti och utanför ladorna i Örsta.
Desperata skådare söker efter gråsparv, för att fylla ut dagens artlista, som du hittar på Artportalen.
Text och foto Mattias Ödevidh och foto Karin Hendahl