– fullt drag, både fågel och vind

En fågelskådares vedermödor börjar inte med att svänga benen över sängkanten till mobilens irriterande surr och ett glåmigt ljus från gardinkanten stickande i ögonen. Det börjar redan kvällen före. Är kängorna smorda? Fräscht underställ? Ska jag tro på regnprognosen, eller blir det värre med blåsten? Matsäcken hinner jag fixa imorgon om jag hoppar över frukost. Men å andra sidan…

Väl på plats, omgiven av mer eller mindre pigga skådare, dåsiga av bilvärmen, vaknar inte bara kroppen. Ögon och öron skärps, skådarverktygen förbereds – och där – första säkra obsen – en gråsparvs kvittrande, avslöjande dess lilla hem, inuti kraftledningstvärslån. Jah! Då behöver vi inte ta den på hemvägen. Rask promenad till det alltmer f.d. naturcentrum, nu med nytt skal. I lä av den sydliga snålblåsten gömmer sig dagens värd, Karin Hendahl, skådande över nejden. Några skrattmåsar bortåt diket ser lovande ut. Nu vet ni ju fortsättningen. Hur det brukar gå till. Folk strömmar in, kikare fälls upp. Man skriver in sig och värden informerar. Så det kan vi hoppa över.

Ser du lärkan i det grå?

Starten blir som alltid ojämn. Några kommer efter. Ibland värden. Men täten hittar alltid något intressant. Då blir det stopp och de flesta samlas opp. Nu för att lyssna på den trädlärka som inte hörs. Men efter några distraherande gråtrutar hörs faktiskt en svag lärksång i skyn. Den kortstjärtade lärkan visar äntligen upp sig efter sin vintersemester på okänd ort. Trädlärkan på Tältholmen hör till vårens primörer. Hästängarnas trastar spanas nu av. Koltrastarnas sång har redan avslöjats, uppblandad med dubbeltrast. Och där på ängen sitter den dubbla.

Trastgärdet på hästängarna

Ingen kungsfågel. Ingen trädkrypare. Några rester av en kattugglas duniga fjädrar ligger i en sorglig hög på mossan. Vinterns skare har gjort det svårt för både ugglor och gnagare. Ugglan kan ha blivit en duvhöks måltid. Den nu gallrade barrskogen på Midsommarbergets sydsluttning behåller sina hemligheter. Men nu hör några av oss både domherre, vattenrall och rödvingetrast. Rödvingetrasten glider dock över i en stares uttrycksfulla gnissel och knirpande. Och så var det med det.

Rätt vind för toppbestigning. Från Midsommarberget ser någon i Byksbergsdungens största ektopp, vinterangarns trotjänare. Den där med banditmasken. Var? ropar ”alla”. (Kunde inte låta bli.) Överallt grå gäss, några med säd före, eller bläs. De kanadensiska avviker markant. Vid kobryggan vilar ett par krickor bland gräsänder. Isen ligger blank och stadig. Men naggas i kanterna, där blå bården kommer att ta över. En brun kärrhökshona kommer smygande över vassarna. Med sin gulbruna färg, tänker den sig smälta in i miljön. Men det gick inte. Ett par av trettio skådarögon, avslöjar framfarten. När vi till mångas besvikelse inte hittar den sädesärla, som enligt almanackan, förväntas uppträda nu och varför inte här, myllrar vi vidare ner mot Byksberget.

 Toppredator

Närmare gåsflockarna kan vi lättare upptäcka artskillnaderna. Nu närmar vi oss Lundbydiket, som sakta avvattnats sig mot mittdiket och därmed gör övergången torr och lätt, när jag upptäcker en deltagare som tröttnat på gåsoväsendet. Ett par gröna skyddshörlurar pryder sin bärare. Vad är detta? Tvärtom visar det sig. Mikrofon och förstärkning gör gåssången ändå bättre. Elektroniken förstärker, som optiken, naturupplevelsen. Men inte heller tekniken klarade att fånga in någon ängspiplärkas sparsamma pip.

 

Bläs är bara förnamnet

Nu blir det rusning mot Grävlingholmen för bästa lä- och matplats. Man får sällan njuta sin medhavda måltid i kulinariskt lugn. Utrop om enkelbeckasiner, sävsparvar och någon vitfågel, gör att man måste släppa det man har för händer. Men inga korvmåsar plundrar matlådan.

Vi ska gå till andra sidan. Det är inte så drastiskt som det låter. Värden menar bara mot Sommarstugeområdet, för där kan det finnas fågel. Någonstans efter vägen ser vi en flock havsörnar om tre. En fiskmås, tre sävsparvar i vassen och sju eller fler ormvråkar över hagen vid Skesta.

”Ja – det är tre sävsparvar. Jag såg när de landade.”

Tillbaks över Lingsbergsåns bro, går vi in genom Klosterbackens baksida. Granskogen där gärdsmygen nu inte hörs, ej heller mindre hackspett. Hela rundan – tyst. I lä mot skogssnäppans perfekta biotop, kärret utan namn, slår vi oss ner för en andrafika med artgenomgång. Som vanligt avbruten av en ny art. Nu grönsiska. Fyrtioåtta arter är inte dåligt med tanke på sen vinter eller är det trög vår? Femtiofem är ett genomsnitt att ställa det mot.

Fikat slut. Dags att gå hem. Trettio skådare är nu fjorton. På vägen mot Broholmen stoppar vi upp för att arta den diffusa rovfågelsilhuetten som sitter inne i björkgrenverket. De säkrare av oss säger sparvhök utan tvekan. Årets första skogssnäppa låter och visar upp sig, innan den störtdyker ner i vintervegetationen. Ingen tvekan där heller. Hur många ”G” tål en fågel?

Den långa vägen hem

Efter den långa vägen hem, tittar vi på varenda gås igen, för att upptäcka eventuell artförändring. Men de var samma som förut.

På finalen upp mot vindskydden möter vi en olycklig hörselkåpeborttappare. De ljudförstärkande kåporna hade bara försvunnit, liksom hoppat iväg. Bort i fjärran försvann den olyckliga. (Det här följdes upp. Kåporna kom till rätta.)

Nu har jag säkert glömt att beskriva flera fina fågelmöten, så det blir ett urval.

 Text Björn Nordling. Foto Karin Hendahl. Dun Mattias Ödevidh