Efter en tveksam övergång från vinter till vår, exploderar formligen fågellivet i art- och individantal. Vinterns tomma himlar fylls nu med målmedvetna fåglar på sträck. Vimsiga kajflockar tillsynes utan disciplin far runt, som jagade av hök. Mängder av bofink guppar sig norrut och på sina helt egna trader, rovfåglar, som avbryter sin flykt för ett skrovmål i en stubbåker. En ensam gransångare bryr sig inte om något annat än att sjunga så mycket det går från en dikeskant. För vem? Och just där? Alla tacklar våren på sitt individuella sätt, som vi människor, för dagen skådare, inte fattar mycket av. Just att vara skådare, en betraktare, som står där med sin dyra tekniska utrustning och avancerade kläder, efter att ha åkt några få mil, för att titta på en sädesärlas oerhört raffinerade fjäderdräkt, som den har slitit på i kanske tusen mil, får en att tänka på, vad håller jag på med? Hur mycket energiåtgång skiljer oss åt? Ärlan och mig.

Sädesärlan är efterlängtad och förväntas komma på datum. Har tågen svårt att passera östgötaslätten i snöglopp, må väl ärlan ha samma problem och får missa med någon dag. Just idag dyker det upp sädesärlor lite här och var. På gränsen mellan sjö och äng, där matnyttigheter finns eller i ett buskage där solvärmda insekter trivs.

Sångsvanar drar över på rad. Sjöängen är inte alltid attraktiv som rastställe. Kan det bero på redan etablerade revirhävdare? Eller att det inte finns rapsblast, att slå sig ned i. Sädgässen plogar sig fram, uppblandade med spetsberg och bläs. Vi observerar så olika, vi skådare. Spetsbergarna är svåra. Lättare när det lyser i pannan. Grågässen låter inte vackert men mycket. Bra är då att bland dem kunna skilja ut sädgässens ga-ga-ga och bläsgässens skällande läten från varann.

Hur ska det gå för fiskgjusen som drar över istäcket? Ingen fiskelycka där. Kärrhökarna verkar däremot trivas. Redan i par om två. Tornfalkarna har det lättare där barmarkerna kan avslöja små måltider.

I skogen sjunger trastarna eller söker föda på marken. Dubbel-, tal-, kol- och björktrast. En rödvingetrast blev en härmande stare. En svåruppfattad sång med knorr på slutet, avslöjar till slut en trädkrypare, högt bland tallar.

Över skogen seglar orm- och fjällvråkar i den tilltagande vinden. Solen driver på termiken, utan att orsaka värmedaller. Den skarpsynte ser storskrakar på sträck och cirklande skarvar i fjärran. Kors och tvärs drar duvor fram och tillbaka.

Sothöns i stor mängd gör som de brukar. Beskäftigt snurrande och plockande efter det som kommer till ytan. I en annan pöl samsas gräsänder med fem stjärtänder och några krickor.

Det börjar arta sig som skådaren sa. Våren är nog här på riktigt. När enkelbeckasiner och skogsnäppor vimlar runt. Skratt- och fiskmås trampar runt på isen tillsammans med havstrutar, då har nog vintern släpp sitt grepp.

Värdar 

”Exkursion med tradition.” Angarngruppen  samgick med StOF, rutten Örsta till ”stamstället” på andra sidan Lingsbergsån och upplevde en riktigt härlig vårdag. (Stamstället – ett ställe med stammar där vi alltid stannar – för fika.)

Trettiosex startade, sen blev det lite spill efter vägen, men de flesta kom samlat tillbaka.

 Text Björn Nordling. Foto Roffe Andersson