– gökar, gökar ständigt dessa gökar

”Nu e´ de´ dags igen !” Gamla bekanta hejar på varandra efter sommaruppehållet och drar mot naturcentrum. Flera nya ansikten dyker upp. Kul. Trettio blir vi till slut och dagens värd Karin Hendahl får en del att göra med presentation av styrelse och introduktion om vad vi ska göra. En mindre kontingent har tjyvstartat före 07.30 och rapporterar några sevärda ljungpipare bortom Rökarbacken, vilket medför att det första vägvalet mot Midsommarberget förlängs med en sväng förbi nämnda backe.

Morgonens dimmor har lättat och ligger som moln bortom skogen. Daggen blöter fortfarande rejält. Det blir tji pipare och istället hör vi spillkråkans omisskännliga läte från hagen vid Skesta. Vi går vidare i stubbåkerkanten och stannar upp vid Byksbergsdungen, där en gök slinker in i dungen men kan beses av alla mellan träden. Sedan in genom den vanliga grinden upp mot midsommarberget och vi är på den ursprungliga rutten igen.

Från bergstoppen spanar vi ut mot den lilla pöl som ska försvara begreppet sjöäng. Alla utom en missar den bruna kärrhökshanen som försvann i vassen. En stackars övergiven 1k tranunge står ensam, med ett ben i luften och det andra djupt i leran. En mängd vadare, mest brushanar och en kärrsnäppa utan bukfläck, klafsar runt, till synes nöjda med sina fynd. Ett snabbt uppflog och tillbaka.

Ladusvalorna ökar sin aktivitet när morgonens svala luft börjar dallra av värmen. Ett kort ”tu-ip” avslöjar en st. strandpipares osynliga flykt. Gässen? Var är gässen? Ingen vet. En mängd andra arter drar till sig ögon och öron. Blåhake – och en till. Ett flertal springer ut och in i vasskanterna. Färger och ögonbryn syns på långt håll. Några av oss fyller på sina artlistor, en del får nya kryss. Vattenrallen får bara en observatör. Sädesärlor springer över lerorna och fladdrar över vassarna. Några änder bottnar lätt.

Tiden går och första rasten ligger långt bort. Spridda skådarflockar silas genom granskogen ner mot sjöängen. Kungsfåglarnas  pipiga sång  med frekvenser upp över 8.000 Hz, gäckar både öron och oanpassade hjälpmedel.

Nere vid strandkanten lyssnar vi istället på en sångsvans tydliga tutande. Nu börjar det bli skönt att gå i skuggan bort mot Hackstakullen. Lövsångares lockrop hörs i vassen, men ingen gärdsmyg efter den rotiga stigen. Granskogen rötter sträcker sig girigt ned mot sjöängens fukt.

Hackstakullens sluttning blir platsen för vårt födosök i ryggsäcken. Några grågäss och havsörn i luften och vadare vid stranden stör koncentrationen. Vattennivån ligger drygt en mäter lägre än max så vadarna har en del att springa på. Två grupper rovfåglar visar sig plötsligt i olika riktningar, vilket gör att vi pratar om olika, men tror det är samma. Pilgrimsfalk, sparvhök och ormvråkar nämns, men jag ser inte allt och missar. Ingen längre rast och vi är ”på G” igen. Nu mot Skesta hage.

Björkar döljer sjungande hämpling och pladdriga steglitser. Gröngöling och nötskrikor låter som de ska och i bakgrunden en tallriksharvs metalliska klonk på stenig åker. Några nämner teknisk paus och försvinner en stund. Vi fortsätter mot St. Ekhammaren och vidare. Ännu en gök och andra arter dyker upp allt eftersom och plötsligt står vi inför den låånga Kustasträckan.

Den blir överraskande livaktiv. Men var satt fåglar på öppna marker förr, när det inte fanns staket? Buskskvätta, stenskvätta och törnskata dekorerar nu stängslet. I luften hörs flyttpip från gulärlor och trädpiplärkor. Ännu en gök före vårt stamställe och så är det födointag igen och artgenomgång.

Artantalet är en bit från 60. Men det ska nog ordna sig på upploppet. Efter rasten åker de gula västarna av och det är fri hemgång. Vi delar upp oss och omringar Klosterbacken i två grupper. Det blir några ormvråkar innan  vi åter träffas vid Broholmen.

Smådopping dyker överraskande upp som en kork i Lundbydammen. Knipa o kricka. Brushanarna med kärrsnäppan igen. Gräsand och en sångsvan med flera 1k. Vilket vimmel. Uppiggade och nyfikna går vi vidare mot de gula grävmaskinerna från Våtmarkscentrum. Lundbydiket har lagts om efter kobryggan in mot dammen, för att rinna vidare mot mittdiket via meandrande kanaler, som ska omsluta häckningsöarna. En tröskel vid mittdiket ska göra så att det alltid finns vatten i kanalerna, även vid lågvatten.

Korna vänder de viftande maskinerna ryggen. Verkar ändå finna sjöängens lugn, idisslandes dess grönska.

Nu har vi sett färdigt och spridda grupper försvinner i fjärran. Jag slår mig ner på en Byksbergssoffa, tittar förstrött på den sjätte eller sjunde ormvråken, men blir glad över en snygg stenskvätta framför mig och undrar: Hur ska jag skriva om allt det här?

Björn Nordling text o foto