Förenade fågelskådare fångar förbiflygande fågels farofyllda flaxande färd.

– om hur vi insåg vinterns intåg

Västanvinden biter i kinderna. Någon värmande sol har ännu inte stigit över skogen. Hukande bakom naturcentrum samlas månadsrundans tappra vinterskådare, förväntansfulla som alltid. Presentationer, inskrivning och allmän information, bryts av en adult och en 1k sångsvan, upptäckta på isen.

Kjell Eriksson står för värdskapet. Utser frontvärd och bildar själv hopsamlande eftertrupp för 23 deltagare.

 

Fågelåkern ser nu inte så spännande ut, i brist på glatt sjungande steglits. Midsommarbergets matbinge verkar inte heller dra till sig många frökonsumenter. Vi går mot ”toppen” istället och utsatta för vinden, spanar vi in Hugin och Munin med kompis, över sjöängen. Svanarna är kvar på isen, men i övrigt fågelfritt. De fjättrade flytbryggorna börjar omgärdas av vatten. Tilltänkta som häckningsunderlag om 5 månader.

Vi sprider oss ner genom skogen i riktning mot fågeltornet. Äntligen lä. Solen börjar värma något, men framförallt lysa på tallstammarna där en trädkrypare avslöjas i skenet. Den brunvita kryparen får sällskap, av sporadiskt meståg med inslag av gråsiskor.

Nere vid sjökanten går vi bort mot Hackstakullen, endast avbrutna av mindre korsnäbb. Hörbara men osynliga mot blå himmel. Vindutsatt kulle lockar ej till skådning. Utloppet passeras utan dramatik. Den gamla vinda smala spången kommer i åtanke. Nu en rejäl bro. Några förundrar sig också denna gång, över de oförklarliga hålen på utloppsmaden. Men nu ökar farten. Måltid i den frostnupna gröna hagen drar.

Inga spännande arter i sikte vid Skesta hages matbinge. Den står ovält kvar, trots fårens närgångna födosök i veckan. Vi äter själva med god aptit. Gulsparvar och pilfinkar läggs till artlistan. Obs av ätande ekorre räknas ej. Vädret är vackert. Någon minusgrad. Lagom lä. Efter en stund börjar värden bli rastlös. Något kul måste vi se längre fram.

Det är lätt att gå på fruset underlag. Många spår har präglats i gårdagens regnmjuka lera. Avslöjande fot-, klöv-, tass- och hjulspår. De annars osynliga vildsvinen avslöjar sin framfart med tunga kliv. Vi får motion och socialt utbyte, längs Kustamaden. Västanvinden blir nu överkomlig motvind. Något måste ju finnas att skåda. Och ja. Flera kilometer bort nära Brottby, uppenbarar sig två prickar. Havsörn, gamla, 2 stycken.

Nästa etappmål Klosterbacken, nås på såphal spång. Varför inte ishal? Finns inte med i SAOL. Klasar av gråsiskor och blåmesar hänger över oss.

 

⇐ Stjärtmesarna är någon annanstans.

 

Sångsvanarna kan nu ses på närmare håll. En tredje nu yngre havsörn drar förbi. Andra halvan kaffetermos töms. Sista mackan försvinner och lista och penna kommer fram. Det blir trots allt några arter att notera på artgenomgången.

Jag bjuder 2. Vad sätter du emot? ⇒

 

Efter pausen drar en halva av sällskapet iväg mot Broholmen, medan den andra halvan dröjer sig kvar. Något senare ropar de senare till de förra – ”fjällvråk”. Och alla får se den. Fler hala spångar undviks genom att snubbla fram på tuvig mark. Hållfastheten på ”Den nya plattformen” är god. Utsikten är utmärkt. Bara fåglarna saknas. Men se – varfågeln, äntligen. Låångt borta och lågt ner i vassen.

 

Nu är det bara Byksberget och matningen vid Midsommarberget kvar. Varfågeln sitter nu på Lilla grundet. Matningen har fortfarande låg aktivitet. Men nu har steglitsflockarna dykt upp, pendlande mellan aspträd och fågelåker. Äntligen. 27 arter får vi ihop.

Kjell avslutar och tackar för väl genomförd månadsrunda.

Text Björn Nordling. Foto Roffe Andersson