… glad såsom fågeln i morgonstunden … kallas egentligen ”Vårsång” och är en sång med text av Herman Sätherberg och musik av prins Gustaf. Sången är en klassisk vårsång, som ofta framförs av manskörer på Valborgsmässoafton. Denna morgonstunds mångstämmiga körsång framförs istället av rödhake, svarthätta och svartvit flugsnappare, till entonigt ackompanjemang av ringduva och större hackspett. Om nu pukslag hade förekommit i visan, skulle det ha motsvarats av fasanens hörda hesa utrop.

Men morgonkören överröstas snart av ivriga skådares igenkännande hejanden. Efter inskrivning av 24+17 och några onoterade eftersläntrare, höjer dagens värd sin sonora röst, för att informera om hur dagens runda ska begås och om maj månads aktiviteter, som invigning av wwf-plattformen och Bioblitz. (Allt om det i programmet.)

Det är första maj och vi drar därför i vänstervarv via Tältholmen och Midsommarbergets baksida. Det är här vi passerar solisterna i fågelkören. Några i taget, i försök att särskilja dem. Trädlärkan är lite tveksam och trastarna försynta. Men några kryss säkras till listan.

Enklare blir det när vi från Midsommarbergets topp spanar ut, mot den fortfarande sjöliknande utsikten. Dämmet har öppnats för avtappning och vattenytan ligger på laglig nivå. (Finns en hel sida på vår portal om vattenreglering, om någon vill fördjupa sig.) Det är artrikt på vattnet och i luften. (Bild bläsand.)

Vi försöker räkna, men de man helst vill se håller sig undan. Årta till exempel. Sexton och kanske sexton till små suddiga fläckar över skogen, drar NO på någon kilometers avstånd men artas snabbt till storspov, av särskilt skarpögd skådare. (Bild snatterand.)

Vi drar oss nu mot Byksbergets något lägre topp, för närmare kunna se fåglarna i vitögat. Mindre strandpipare har ju en snygg ring runt ögat, för att skilja sig från sin större släkting. Brushanarnas olika speldräkter får detaljer som särskiljer individer. Simänderna har fina färger som visas upp i det varierande solskenet. (Bild m. strandpipare.)

Sothönsen dominerar med ibland våldsamma bataljer, ibland lugnt plockande något smaskigt i ytan. Och glädjande nog , över detta ett paraply av vita måsar med chokladdoppade huvuden. Kommer skrattmåsen att trivas i år? (Bild skrattmås.)

Närmare Lundbydiket – nu flytande likt Donau – sävligt, tittar vi på vadare med gröna och röda ben, lätt klafsande i de nu allt högre lerbankarna. Åt andra hållet, åkersidan, betar vitkindade och bläsförsedda gäss till bondens förtret. (Bild tofsvipa.)

Apropå beta. Äta kommer på tal och fikastället Grävlingholmen drar snabbt till sig sugna skådare. Många stubbar att sitta på efter Angarngruppens dugnad med björkfällning. (Norskt låneord för frivilligt oavlönat arbete.) Hus- och ladusvalor singlar runt i luften. Några hamnar i kvarstående björkar. Glutt och rödbenors läten förväxlas lätt, men vattenrallens grymtande är omisskännligt. Rörsångare blir sävsångare efter avslöjande flöjtningar. (Bild sävsparv.)

Förr eller senare blir macklådan tom, för den som inte har karaktär att spara något. Nästa stopp blir Klosterbacken, där blommor granskas knäfallande. Små och obemärkta måste de avsynas på nära håll. Det är något speciellt med vårens primörer. Knippfrylens lilla kvast av blommor är bland de första. Men gökärten sticker också upp ur fjolårsgräset med sina rosa blommor.

Läs Karin Hendahls illustrerade artikel om vårväxter, som ligger efter den här beskrivningen av rundan. Knippfryle.

Har man väl kommit till backen som veterligen aldrig härbärgerat ett kloster, så måste den rundas. För vad kan det inte finnas där. Och strax får vi höra både gransångarens salta sill och järnsparvens gnissel, bland stormfällda granar och hetsig gärdsmyg vid Lingsbergsån, pipiga grönsiskor i luften och vattenrallen i vassriket. Men nu från andra hållet.

Vi behöver inte gå långt för att återigen bli hungriga. Med årets kobesättning avvaktande i fonden av gyllingdungen, töms den sista termosskvätten till artgenomgången. Som vanligt räknar vi lite olika men kommer nog fram till att det blir 82. Ett gott resultatet som kan ökas på och kommer att visas samma kväll på Artportalen.

Nu vågar sig korna fram. Halva skådarstyrkan fortsätter, efter att ha tappat en del deltagare efter vägen. Fram mot utloppet med förväntade, på morgonen upptäckta smådoppingar. Någon ny art kryssas efter vägen, andra återupplevs, men doppingen är icke tillsynes.

Ej modfällda av saknad dopping, men trötta, återstår ett splittrat återtåg hemåt, plötsligt avbrutet av ett kraftigt utrop. ”Falk!” Och se – den svarta silhuetten av en lärkfalk uppenbarar sig över våra huvuden. Många lystrar och det åttiofjärde krysset blir satt.

Åter uppe på Midsommarberget tackar dagens värd Gunnar Hesse, resterande deltagare för väl genomförd runda. Nu har vi sett allt – nästan. Har Artportalen facit?

Text Björn Nordling. Bild 1;8 Karin Hendahl, övriga Roffe Andersson

VÅRVÄXTER

Vårfloran väcker extra nyfikenhet hos den som är intresserad av det som växer. Växterna i början på sin säsong ger helt andra intryck än när de är fullt utväxta. På Klosterbacken var vårfloran så lockande att flera tog tid för detaljstudier

Skogsviol, säkert bestämd på bladen som skiljer sig från ängsviolen.

Adam och Eva, en knopp hade börjat öppna sig och flera var på väg. Orkidén, fridlyst som alla orkidéer, trivs i öppen, torr gärna kalkhaltig mark. Örtbackar gärna mulbetade.