– talrikt och tallbit

 Halvskumt på väg till Örsta för månadens ornitologiska höjdpunkt; halvskumt när man kommer hem. Solsken delvis däremellan och därtill både verkligt och bildligt! Ytterligare en månadsrunda, som inleds med en vacker soluppgång och sedan klart och temperatur kring nollan åtminstone fram till tolvsnåret. Tjugo personer, strålande det också, ansåg, att det inte kunde bli bättre än att komma till Angarnssjöängen för decemberrundan denna dag.

Det började bra för dem, som kom lite före starttiden halv nio, då en sparvhök rastade vid Örsta. Stefan Paulin, dagens värd, hälsade så välkommen när alla kommit plats. En traditionell runda runt hela sjöängen och i motsolsvarv utlovades. Tältholmen skulle hoppas över denna gång, då solrosåkerns matförrådd verkade vara länsat och av större småfågelflockar fanns intet. Höstens stora ornitologiska händelse, tallbiten, fastställdes självfallet som målart; den ville vi alla se.

Iväg bar det, men inte långt! Redan halvvägs nerför backen från Örsta hittades nämligen en fjällvråk, som parkerat sig i en grantopp nära vägen. Svagt solbelyst och mycket prydlig med sitt vita bröst och vita huvud bjöd den på några minuters beundran. … och iväg bar det igen, men inte långt! Efter ett par hundra meter längs vägen ner mot Midsommarberget, började Stefan söka igenom trädtopparna öster om Midsommarberget och så kom utropet vi alla trängtade: TALLBIT!!. Upp med alla tubkikare, som inte redan var uppställda, handkikare sökte ivrigt. Var? Vilken trädtopp då? Det finns ju att välja på! Grantoppen där! Men det är ju tallbit?! Fem exemplar, som nästan alla hann se, innan de på vanligt sätt stressade iväg till nästa rast- och matställe. Kryssen stod som spön i backen, som novemberregnen i år. Livskryss, Vallentuna-kryss, årskryss, månadskryss och Angarnkryss! Glädjen stod högt i tak; det var ju dessutom molnfritt! Kvart-i-nio bara, var skulle detta sluta?

Nåja, nere på jorden igen traskade vi vidare mot Midsommarberget och dess matning och så dess topp. När hundratals björktrastar, som drog omkring till synes utan plan, var det som fick igång kikare och konversation, förstår var och en, att så mycket annat inte fanns att beskåda. Gärdsmyg, havsörn, rödvingetrast, sångsvan och lite annat bröt dock av björktrastmonotonin, men Stefan lät bergs-stoppet bli osedvanligt kort i dag. Lagen om tillgång och efterfrågan kan verkligen tillämpas även i detta sammanhang!

Grönsiskor nära fågeltornet, tre trädkrypare i Asphagen och så dags för första matkontrollen.

Platsen blev Hackstakullen, klockan hade slagit halv elva. Rast, vila, kaffe eller annat, fast föda eller annat.

Stärkta av allt detta fortsatte fälttåget mot Skesta hage, där fågelkrogen blev den självklara skådarplatsen. Full fart, vem gillar inte gratis, närande och god förplägnad?! Talgoxar, blåmesar, nötväckor, pilfinkar och grönfinkar for fram och tillbaka! En enda svartmes och en och annan entita därtill. Men vänta ett tag! Den där har ju tydlig tjurnacke! … och ljusa delar på armpennorna! Där satt den: talltita! En tämligen ovanlig skestahagebesökare! Så trevligt!

Dags att höja blicken, för högst upp i en av de resliga granarna vid matningen satt ett dussintal sidensvansar. De lämnade ingen oberörd, inte ens denna dag! Ett par stiliga fasantuppar ute på Lappdals-åkern gjorde inte saken sämre.

Som vanligt en vinterdag blev promenaden mot Klosterbacken ganska händelselös. En flock på åtta domherrar på Stora Ekhammaren nära stigen muntrade upp och var nog det mest notabla. Mot slutet av denna etapp var det nog vårt ”stamställe” i kanten av Gyllingdungen, som var huvudattraktionen. Kafferast nummer två och som efterrätt artgenomgång. Det, som vi alla hade på känn bekräftades nu. Denna decemberrunda skulle bli den artrikaste och kanske individrikaste någonsin; tack till björktrastarna för det sistnämnda.  Vi hade redan passerat medelvärdet (drygt 26) med ordentlig råge och även rekordet från 2015 på 31 arter med god marginal och så saknades fortfarande några möjliga decemberarter.

Spången över Lingsbergsdiket var hal som 17, men med varsamhet lyckades vi alla ta oss över till andra sidan utan missöden. Hästhagen mellan Klosterbacken och Broholmen kunde sedan absolut inte passeras utan att den lilla rönnbärsholmen mot Olhamra dissekerades.  Där hade nämligen tallbitar setts vid ett flertal tillfällen de senaste dagarna. Lön för mödan efter ett tag: Karin hittade nio exemplar av den rara fågeln.

Så äntligen efter nu många timmars sökande, uppenbarade sig varfågeln. Efter Broholmen satt den uppflugen i ett buskage för oss alla att njuta av på nära håll.

Grävlingholmen passerades utan att WWF-plattformen beträddes, då det inte fanns mycket att upptäcka på den istäckta Lundbydammen. Ett par gråtrutar passerade dock! Klockan hade nu passerat ett, många var nöjda med dagen, så gruppen började lösas upp mer och mer, då det (faktiskt!) fanns annat att ägna sig åt för de flesta denna onsdag. Några gjorde ett sista besök vid matningen nedanför Midsommarberget och kunde lägga till dagens fyrtionde art, en bofink i toppen av en asp i närheten.

Slutsummerat: vilken fin dag! Som sagt, så blev det hela 40 arter och ett rejält decemberrekord för månadsrundan. Artrikt med andra ord och även talrikt sett till antal individer med björktrasten på guldpallen. Dagens höjdare var självfallet tallbiten!

Vi tackar Stefan för gott ledarskap och alla deltagare för många fina obsar och gott kamratskap.

På återseende på Nyårsdagen för januarirundan med garanterat många årskryss! Vi ses då, hoppas jag!

Text Gunnar Hesse. Foto Roland Olsson sidensvans och Stefan. Alla andra Roffe Andersson