– januarirekord i högvatten, svanar och artantal

Decenniets första onsdagsrunda inföll på nyårsdagen. Trots det infann sig hela 19 personer till samlingen vid Örsta. Många kanske måttligt utsövda men de flesta ändå pigga och sugna på årskryss. Dagen värd, vår käre ordförande Gunnar Hesse, dristade sig, utan stort risktagande, att utlova en hel del av den varan. Han välkomnade alla deltagare varav några var nya ansikten. Vandringen skulle gå motsols med första anhalt Midsommarberget och första fika i Skesta hage. Där ”folkomröstning” ifall vi skulle fortsätta runt eller vända tillbaka.

De skådare som infunnit sig tidigt fick avnjuta en ormvråk som vi lite sena missade. Däremot såg man med blotta ögat gott om stora vita fåglar nere på sjöängen. Sedermera räknades sångsvanarna till 55 ex varav kanske hälften ungfåglar som just fyllt 2K (man får på nyårsdan passa sig att utnämna fågelungar till 1K !) och därtill en ensamstående knölsvansförälder med två ungdomar.

Redan på väg ner mot Midsommarberget kom dagens första fina fjällvråks-obs bortåt Grävlingholmen. Under dagen skulle vi se fjällvråk åtminstone 3 gånger till och bedömningen blev till slut att det rörde sig om minst 2 individer.

Fjällvråk ⇒

På Midsommarbergets matning rådde om inte stillhet så åtminstone ingen rusning. Den hittills ytterst milda vintern gör att fåglarna hittar all möjlig annan föda. Utöver de vanliga mesarna fick vi ändå två tofsmesar och en entita. Därtill lockläte av nötväcka och förbiflygande korp.

Väl uppe på berget kunde svanarna avnjutas spridda över den nu imponerande stora vattenspegeln. Nästan så att ordet äng i namnet tillfälligt kan sättas inom parentes. Vattenståndet har varit väldigt högt åtskilliga veckor; faktiskt i klass med högstaläget vid vårfloden i mars-april. Kanske inte så konstigt med tanke på den fruktansvärt gråa och regniga decembermånad vi just genomlidit. Bortsett från en kraftig, alltför mild, västvind var vädret ändå rätt bra. Gluggar i molntäcket som solen dock inte lyckades pricka in.

Vid spaning bortåt Lundbydammen kunde nämnda knölsvansfamilj urskiljas bland alla sångsvanar och därtill rätt många gräsänder (senare vid artgenomgången uppskattade till ca 100 utspridda ex). Bland dessa hittade Ulric en stjärtandshane. Skickligt på så långt avstånd! Då och då sträckte den på sin smäckra hals så att den lätt gick att arta. De som inte hade tubkikare fick glutta i andras så jag tror de flesta fick se den. En exklusiv obs – enligt artportalen blott den andra i januari.

Så småningom verkade inte Midsommarberget ha mer att erbjuda och sällskapet drog mot fågeltornet. På väg dit hördes domherre locka på avstånd men i övrigt var det mycket stilla. Strax förbi tornet hördes kungsfågelns diskreta lockläte. Just när några av oss fick syn på den lille gynnaren bland grantopparna ropade Lasse ut tallbit!  Flera rödaktiga, rätt stora finkar rörde sig stillsamt i ett par av dessa grantoppar. Sikten var inte perfekt och biotopen lite udda för tallbit (ingen rönn så långt ögat nådde!) så en stund lutade vi mera åt mindre korsnäbb. Men snart hördes det klassiska flöjtande kontaktlätet och när man i tubkikarna kunde se tunna vita vingband var saken klar. Åtminstone sex tallbitar! Dagens andra höjdare!

Vandringen vidare bort förbi Utloppet gav inga sensationer. Vissa knorrade över att Hackstakullen passerades utan fikapaus men Gunnar höll fast vid planeringen. Strax efter utloppsbron siktades dagens andra fjällvråk bortåt Hacksta gård. Det stora avståndet mellan obsarna tog vi som intäkt för att det rörde sig om olika fåglar.

Till slut nåddes Skesta hage och den efterlängtade fikapausen som såklart togs med utsikt mot matningen. Här var det bättre fart! Mängder av talgoxar och blåmesar försåg sig. Pilfinkar hängde i klasar på talgbollarna och några gulsparvar käkade den havre som vi strösslat ut på marken. Större hackspett och nötskrika visade sig och gröngöling ropade. Flera nötväckor och minst två entitor liksom minst en svartmes återkom upprepat. Däremot fick vi ingen talltita den här gången (har ju annars funnits där på sistone). En ensam gråtrut flög över. Dessutom hittade någon en trädkrypare på en ek en bit bort och i enen precis framför oss dök det upp en kungsfågel som på låg höjd flög rakt över kaffedrickarna. Nästan så man ville ducka! Det var över huvud taget (!) en trevlig stund vilket förstärktes av att sångsvanarna spelade upp nere på sjöängen.

Beslut togs att fortsätta runt sjöängen. Med nya krafter återupptogs vandringen. Sträckan förbi Kusta var som så ofta ganska händelselös men man kan ju alltid spana in tamduvorna på åstasilon! Dessutom drog en storskrake snabbt över åt öster. Varfågeln efterspanades utan framgång precis som i norra delen och Lingsbergsån liksom foten av Klosterbacken passerades utan stjärtmesar denna gång.

Framme vid WWF-plattformen togs andrafikat. Här kunde vi närmare studera knölsvanen med sina två ungar och räkna sångsvanar. I övrigt inga sensationer.  Änderna verkade ha gömt sig och varfågeln fortsatte gäcka oss. Gunnar förrättade artgenomgång som stannade på 33 arter vilket var tangerat januarirekord men med gott hopp att överträffa med hjälp av gråsparvarna uppe vid Örsta.

Som vanligt splittrades sällskapet upp i smågrupper under återtåget mot Örsta. Uppe vid häststallet hittades mycket riktigt några gråsparvar och som bonus en rödvingetrast som flög över i en björktrastflock. På det viset sattes nytt januarirekordet 35 arter med stjärtand och tallbit som höjdpunkter. Tack Angarn för den här gången och tack till Gunnar för gott värdskap.

Skrivare / Tryggve Engdahl

Foto Roffe Andersson och Roland Olsson (De utan namn)