– artrikt trots tillfällig kyla under vintern som försvann (?)

Den här vintern lever tyvärr upp till förväntningarna avseende klimatförändringen. Vi hade lite kyla i november – början av december då isen la sig på sjöängen ovanligt tidigt men sen raskt försvann. December var otroligt regnig och vattenståndet i sjöängen steg till högstanivån som annars brukar infalla i skiftet mars-april. Januari har varit rekordvarm i Sydsverige men måttligt regnig (och ingen snö!) så vattenståndet har sakta återgått till ganska normalt.

Januaris milda väder med öppet vatten har uppmuntrat fåglar som svanar, grågäss och änder att dröja sig kvar. Likaså har t ex starar funnits kvar hela tiden sen i höstas. Fågelsång har hörts av många arter, inte bara av talgoxen som ju alltid är tidig.

I början av februari kom en (som det verkar) kortare knäpp med minusgrader på natten och enstaka plusgrader dagtid, vilket fått isen att lägga sig på sjöängen lagom till februarirundan. Vid samlingen var det 2-3 minusgrader, svag vind och tunna moln som dolde solen.

Dagens värd Karin Hendahl hälsade hela 32 skådare välkomna. Våra rundor har verkligen blivit populära! Deltagarrekord med hästlängder! Tidigare februarirundor har vi sällan varit fler än 15 personer. Karin presenterade planen för dagen: Först gå ner till Midsommarberget, kolla matningen, spana av sjöängen och därefter runda densamma medsols.

Redan vid samlingen kunde man se en smärre vak bortåt Lundbydammen utlopp med rastande knöl- och sångsvan liksom massor av grågäss. På väg ner mot berget granskades en skaplig flock björktrastar på Bykbergskullen. En misstänkt stare och kanske 10 sidensvansar på samma kulle kunde senare bekräftas.

Solrosfältet låg tyst och öde men i träden kring matningen fanns några grönfinkar och steglitser. Dessutom hördes mer än sågs massor av grönsiskor. Som alltid mycket rastlösa. Grönsiskan kan man sällan granska i lugn och ro. Innan man fått in den i tuben har den flyttat på sig. Men har man lärt sig deras läten märker man att det den här vintern kryllar av grönsiskor var man än behagar skåda i stockholmsregionen.

Själva matningen besöktes mest av blåmes, talgoxe, nötväcka och koltrast.

Spaning från Midsommarberget visade en i stort sett helt isbelagd sjöäng och avståndet till vaken med svanar och gäss var fortfarande för långt för närmare räkning och artbestämning. Dock hittade Gustav K skickligt en varfågel i en buske bortåt kustasidan.

Snart ställdes kosan i riktning Klosterbacken där fika utlovats. I höjd med Byksberget spanades söderut och Gustav hittade dagens första fjällvråk mellan Olhamra och Åsta. I samma veva drog en havsörn långt bort över skogen vid Rävsta samtidigt som en annan havsörn seglade mellan Kusta och Sommarstugeområdet.

Från isvaken lyfte nu en ensam adult sångsvan tillsammans med fyra ungfåglar och lämnade knölsvanarna ensamma kvar. De senare visade sig vara mor, far och tre stora ungar. Grågässen hade flyttat sig till Åstaåkern för grönbete (höstvetet har vuxit fint i vinter…). Vi kunde räkna gässen till hela 59 ex. Dessutom ca 40 tamduvor på en kraftledning vid Åsta.

Vandringen förbi Grävlingholmen och Broholmen gav inget tillskott till artlistan. På vägen fram till efterlängtat fika vid Klosterbacken sågs en flock gulsparvar bortåt Olhamrahagen och grönfinkar högt i träden. Efter fikat gjordes en preliminär genomgång som redan visade tangering av februarirekordet från 2017 med hela 26 arter; ett mycket bra antal då två tredjedelar av sjöängen återstod och många vanliga arter saknades.

När det var dags för uppbrott decimerades styrkan en aning då några vände tillbaka mot Örsta. Hökugglan vid Brottby lockade!

Efter det stärkande fikat togs vägen på baksidan av Klosterbacken. Här hördes mest trädens stilla sus – bara en småilsken större hackspett och en diskret lockande kungsfågel noterades. Även sträckan förbi Kusta var rätt händelselös med ett häftigt undantag: Varfågeln visade sig igen och vi fick se den fånga en gnagare av oklart märke. Den satte sig på skylten vid Kusta-enen kortvarigt innan den med möda flög över sjöängen med bytet som var nästan lika stort som den själv!

Framme i Skesta hage hade det klarnat och solen värmde om man sökte lä för den kalla västvinden. Det var dags för lunchfika samtidigt som vi förstås spanade på matningen. Här var bättre fart än vid Midsommarberget. Som alltid fanns ett gäng pilfinkar på plats och två svartmesar gjorde sina korta nervösa besök. Däremot ingen entita som ju annars brukar vara säker. Nötskrika visade sig först när vi lämnade hagen då två ex på sitt vanliga vingliga sätt korsade sjöängen.

När vi korsat utloppsån fick vi alla en mycket fin andra obs av fjällvråk. Den födosökte över fälten i härligt medljus.

På den fortsatta vandringen kändes motvinden rätt bitande i skuggan under tornskogen. Lyssning i skogskanten gav föga utdelning den här dagen. Däremot hade några skådare längst bak i kön en överflygande ormvråk som lades till protokollet.

I Midsommarbergets hage fick delar av styrkan se en trädkrypare (ny för dagen). Det blev dessutom lite botanik när Karin visade en för årstiden grön och fin, lågt växande vägtistel som bara inväntade våren för att skjuta i höjden.

På matningen fanns nu några steglitser och mängder av grönsiskor på plats men inget nytt för artlistan. Dock kunde vi, uppe vid Örsta-stallen, som vanligt rota fram några gråsparvar och därmed var vi uppe i hela 32 arter. Lustigt nog samma antal arter som deltagare vilket vintertid sen gammalt varit en målsättning. Det hade vi inte vågat tro när vi startade men så blev det också ett kraftfullt februarirekord. Det är ju kul men samtidigt lite läskigt då orsaken nog är den extremvarma vinter vi hittills haft.

Stort tack till Karin för väl genomförd exkursion, till alla deltagare och förstås till vårt fina Angarn.

Skrivare Tryggve Engdahl. Foto Per Gullberg nr 1;5;6;7. Monica Ahlberg nr 3. Karin Hendahl nr 2;4