– en annan annorlunda angarnrunda

Först på plan

Första april och det är onsdag; månadsrundedags med andra ord. Tidig frukost hemma vid köksbordet strax efter klockan sex. Klockan sjutton minuter över hörs det välkända Band-plinget från mobiltelefonen. Kan det möjligtvis vara den svarthakade buskskvättan, som hittats i arla morgonstund? Ivrigt öppnar jag appen och minsann, den morgonpigge Tryggve Engdahl är redan på plats vid Hackstakullen och utloppet vid Angarnssjöängens östra del. ”Svarthakade buskskvättan kvar vid utloppet” förkunnar han, tack och lov (bara inget aprilskämt!!). Den sällsynta fågeln hittades redan den 29 mars och är nu formellt en ny fågelart för naturreservatet. Nummer 262! Redan 1996 hade dock Jan Andersson en observation vid Klosterbacken, men på den tiden bestod den svarthakade buskskvättan också av en underart (vitgumpad buskskvätta), som numera är en egen art. Eftersom Jannes observation inte blev rasbestämd kom den då inte in på sjöängslistan som svarthakad buskskvätta.

Mot Örsta! Temperaturen låg runt nollan och rödhaken försökte sig på några strofer, när jag begav mig iväg från hemmet.

Fortfarande en värld mer eller mindre lamslagen av det nya coronaviruset, så frågan precis som lördagen innan (StOF-utflykten) var: hur många skulle komma? Buskskvättan var den stora moroten och covid-19 det stora motståndet.

Så långt är två meter enligt medhavd tumstock.⇑

⇐ Annat sätt att hålla rätt avstånd?

Karin Hendahl var dagens ledare och hon kunde till sist räkna in 35-talet personer. Tämligen normalt för april! Karin delade in oss i två hyfsat lika stora grupper och med Stefan Paulin som ansvarig för den ena av dessa. Förmaningar om allmän försiktighet, egna artlistor, låna inte ut grejer, tvåmetersavstånd minst; allt för att minska riskerna för virusspridning. Resen i gänget spred ut armarna för att visa, att detta är ungefär två meter och Sonia Wallentinus visade med medhavd tumstock, hur långa två meter exakt är. Nu var vi förberedda och av bar det snart i avståndsmässigt skilda grupper mot öster och buskskvättan, men först spaning vid Tältholmen och Midsommarberget för andra vårtecken. Men stopp, spetsbergsgåsen som glatt oss under några dagar är kvar och kunde beskådas och ”prickas av” från utgångspunkten vid f.d. Naturum.

Tältholmen bjöd på fin uppvisning av trädlärkan, som både sågs och hördes bra. Tre exemplar faktiskt. Ont om trastar i ”trasthagen” och även i övrigt lite sparsamt med fågel i detta område. Hagmarkerna innan själva Midsommarberget var inte heller så vansinningt generösa; vi fick hålla till godo med grönsiska och de vanligaste mesarna. Fortfarande rikligt med vatten i sjön och det hade lockat till sig åtskilliga sångsvanar (40 exemplar räknades in så småningom), några knölsvanar, ett par dussin sothöns, ett stjärtandpar, ett flertal knipor, viggar, krickor och gräsänder. Bläsgässen var fortfarande ganska talrika (ett 30-tal), medan antalet grågäss minskat ordentligt.

Mest imponerande från bergstoppen var nog ändå en uppvisning av två äldre havsörnar. På relativt lågt höjd gled de med utsträckta vingar rakt över oss för att med emfas inpränta i oss, att detta, våra damer och herrar, är drygt två meter! Fattar Ni?

Nöjda med detta och ivrigt väntade på exkursionens clou (klo?) drog vi nu relativt snabbt vidare österut mot Hackstakullen. Lite skådande på vägen vågade vi nog ha tid med. Ett par snatteränder och två sädesärlor blev resultatet. En död näbbmus stötte vi också på, förmodligen offer för en predator, som sent upptäckt, att djuret smakade om inte pyton, så i alla fall just näbbmus. Så äntligen framme vid utloppet, där vår första grupp redan fanns på plats tillsammans med ett antal ”oberoende” skådare; larmen hade ju gått.

Ivrigt ställde vi upp och riktade in våra tubkikare och fick instruktioner från de redan belönade. ”Den sneda stolpen med någon enbuske i bakgrunden” och lycka, där satt den svarthakade buskskvättan mycket prydligt. Livskryss, angarnkryss, kommunkryss, landskapskryss och årskryss dråsade in som sällan förr under en månadsrunda.

Skesta hage fick nu bli nästa etappmål, när vi beundrat den lilla celebriteten färdigt. Där lockades dessutom med första kafferast och en preliminär artgenomgång. Klockan hade redan blivit tio (en svarthakad slarvar man inte med), solen sken och temperaturen hade börjat krypa flera grader över nollan. Den röda skogsmyran hade börjat vakna och hade samlats i en myriad (nästan i alla fall) vid en stubbe i söderslänten. Påminde om E18 mot Stockholm en måndagmorgon före pandemin.

Under promenaden mot Klosterbacken via ekhamrar och gyllingdunge lyckades några i täten hitta både mindre flygande sångsvan och pilgrimsfalk. Korta ”obsar” blev det, så många missade båda.

Klosterbacken bjöd på sjungande gärdsmyg, ett par stjärtmesar, en gråsparv födosökande på nattisen, sorgmantel (denna gång hann även jag med!), citronfjäril och nässelfjäril. Dessutom en yngre duvhök ⇑ med lunchbestyr en bit bort i vasskanten mot Broholmen-hållet. Inspirerade av denna måltid blev det så dags för kaffepaus nummer två.

Den slutgiltiga artgenomgången ägde sedan rum runt WWF-plattformen, som också fick bli slutpunkt för denna mycket lyckade månadsrunda. 64 fågelarter totalt, vilket överträffar aprilmedelvärdet på 56 stycken ganska rejält. Spridningen över åren är ordentlig med 77 som maximum och 38 som minimum. Aprilvädrets lynniga rykte återspeglar sig här också!

Hjärtligt tack till Karin och Stefan som ledde rundan, till Roffe som fotograferade och till alla som höll tvåmetersavståndet och njöt av vårens härligheter.

Gunnar Hesse text. Roffe Andersson foto med namn i bild och Karin Hendahl de utan namn.