– motsolsrunda med novemberrekord

Det var en mild, vindstilla och nästan klar höstmorgon när vi samlades vid Örsta för att genomföra Angarngruppens 181:a månadsrunda i obruten följd. Vädertjänsten utlovade sol åtminstone på förmiddagen. Enda problemet var att det låg en ganska tät dimma nere över sjöängen… Första timmen steg och sjönk den lite från och till, ett spratt ju dimmor ibland spelar. Efter någon timme lättade dimman och resten av exkursionen lyste en lite blek novembersol; ett härligt ljus för fågelskådning.

Dagen värd i fågelvärlden var Per Gullberg som hälsade alla välkomna (vi blev så småningom 22 personer). Planen för dagen var att gå runt sjöängen motsols. Han nämnde förstås även (vilket nu blivit rutin) våra covid-regler att hålla avstånd och inte låna varandras kikare; tråkigt för de som inte hade tubkikare.

Första anhalt var Midsommarbergets fågelrestaurang som precis dagen innan hade öppnats. Här var ännu ingen anstormning – det tar ju ofta några dar innan fåglarna upptäcker godsakerna och höstens mildväder gör att det fortfarande finns annan mat i naturen. Trots det hittades snart en tofsmes liksom förstås talgoxe, blåmes och nötväcka.

Spaning från själva berget var en viss utmaning även om dimman lättat en aning. Man såg och hörde många änder; mest gräsänder (ca 150), krickor (ca 100), bläsänder (ca 40) och en ensam knipa. Fem grågäss flög förbi i dimman. Två adulta sångsvanar fanns på Kustasidan och ytterligare två par kom inflygande från nordost senare på förmiddagen. Karin hittade två honfärgade skedänder och Roland gjorde en av dagens mer ovanliga obsar, nämligen en honfärgad storskrake rastande på det stora vattnet utanför Kusta.

Plötsligt ropade Per att fyra enkelbeckasiner lyfte och i nästa sekund sågs en hanne av blå kärrhök precis utanför berget. Det var förstås den som fått beckasinerna på vingen och nu drog den runt för alla att njuta av utan behov av tubkikare. Senare frampå dan visade den sig flera gånger – troligen samma fågel som tyckte sjöängen var ett bra ställe!

När dimman tillfälligt lyfte lite upptäckte Håkan en havsörn som satt på marken borta vid Lundbydammen. Ett par till i sällskapet hittade den innan dimman åter drog ner ridå. Som tur var fick vi senare en fin obs av en förbiflygande adult örn.

Bra utbyte alltså, trots dimman, men dags att knalla iväg mot hägrande fika vid Hackstakullen. När vi klättrat ner till sjöängen kom en ensam vitkindad gås förbiflygande åt sydväst – vi såg den senare rasta utanför Lundbydiket. En stackare som missat tåget? Helena och Kari hörde kungsfågel och vid Tornet sågs på långt håll bort mot Utloppet dagens första varfågel – en alltid lika trevlig art att skåda.

På väg mot Hackstakullen var det ganska stilla men korp och trädkrypare hördes. Plötsligt var dimman helt borta och solen strålade. Härligt! Dessutom hittade någon en fjällvråk i ett träd bortåt Skesta Gård. Den sågs fint en stund senare när den jagade över sjöängen. Annars hörde även en ståtlig stolt fjällskivling till attraktionerna vid Asphagen.

Väl framme vid kullen var det dags för första fika. Som vanligt dök det upp ”störande” fåglar man blev tvungen att spana in. Två gråtrutar sträckte åt sydväst över Tornskogen, en gråhäger lyfte från dammen och en sparvhök korsade utloppet åt sydost. Både gulsparvar, domherrar och grönfinkar satt i träden och/eller flög förbi.

På Hackstakullen blev det också lite botanik och mykologi. Flera smörblommor och blåklockor passade på att blomma i höstens mildväder och Annica hittade en mycket fin snöbolls-champinjon. Senare sågs ett flertal, spridda maskrosor. Deras blomningssäsong verkar vara uppåt åtta månader men så finns det också uppåt 700 apomiktiska (dvs mycket närliggande) arter.

Efter väl förrättad fikapaus återupptogs marschen och utloppet rundades. Precis vid bron hördes i vassen ett skarpt smackande varningsläte som vissa igenkände som gärdsmyg. Några deltagare spanade envist en god stund och kunde bekräfta fyndet visuellt… Vi andra kunde njuta av ett gäng steglitsor i fint medljus bland tistlarna.

Skesta hage passerades utan större sensationer liksom Lilla Ekhammaren. Här spanades en stund uppåt fälten och dagens andra varfågel sågs spana från en åkerholme nära skestaparkeringen. På en annan åkerholme bortåt Kusta satt några gulsparvar och strax bredvid kunde vi med tubkikare arta en bergfink trots avståndet. Minst lika roligt var 15 sidensvansar som flög över helt nära.

På väg mot Kustamaden flög några småfåglar över oss varav minst en ängspiplärka. Lite delade meningar rådde om inte alla var sådana. Som alltid spanades en stund från kullen med enen. Trots motljuset hittade Stefan två snatteränder som lyfte bortåt Midsommarberget och drog förbi Tornet. Fjällvråkarna hade nu blivit två och verkade kivas lite (om vem som ägde vinterreviret??).

För att vara i november värmde solen ovanligt mycket och de första ormvråkarna började visa sig. Flera cirklade över Klosterbacken och verkade sen sträcka åt söder. Fem sågs samtidigt och troligen var det många fler än så.

Nedanför Gyllingdungen med fin utsikt norrut och över Lingbergsmaden togs lunchfika med artgenomgång. Denna stannade på 46 vilket var tangering av novemberrekordet från 2014. Gott hopp således om ett nytt rekord men vi kunde inte vara säkra – gråsparv och pilfink var redan inplockade på morgonen.

Som vanligt var återtåget mot Örsta uppsplittrat men många av oss såg den rejäla flock på ca 30 starar som drog runt kring Örstaåkern och Lundbydiket. 47:e arten och ett nytt fint novemberrekord! Ingen av oss orkade klättra upp på Midsommarberget – vem vet vad vi då kunnat hitta? – utan vi trampade ut genom grinden mot Örsta. Här kom dock en sista glädjeboost nämligen en njutobs av en kungsfågel som likt en kolibri letade mat i den lilla tallen upp mot matningen. En fin avslutning på en mycket fin novemberrunda vid Angarn.

Skrivare Tryggve Engdahl. Foto Roffe Andersson