– ömsom snö, ömsom sol

Så var det plötsligt februari och månadsrundan hade med nöd och näppe undvikit helgens busväder med Malik som anförare. Rejält hade det blåst även i vår del av världen, även om meteorologerna hade tagit i lite väl mycket i sina prognoser om väder och vind. En del av rundans mål blev i alla fall att studera stormens framfart kring sjöängen. Halvåttadags igen vid Örsta och nu var vinden fortfarande nordlig men jämförelse svag, därtill helmulet och fem minusgrader. Prognosen var lite osäker som så mycket annat, när man skall skåda fågel.

Tjugofem personer, varav ett par rundenykomlingar, fanns på plats, när Tryggve Engdahl manade till lystring och hälsade alla välkomna. Regler och förmaningar (pandemin är absolut inte över!) samt förväntningar gicks igenom. Idag skulle det bli förflyttning medsols med Midsommarbergets fågelmatning som given första anhalt.

Krogbranschen har ju haft det lite jobbigt på senare tid och fågelrestaurangen vid Midsommarberget är absolut inget undantag. Objudna gäster i form av vildsvin har farit fram tämligen hänsynslöst och knyckt talgbollar i mängder och som effektiva marodörer haft sönder behållare, sittbrädor för fåglar och hinkar samt grisat ner i största allmänhet. Ett i sanning svinaktigt beteende! Därtill är det brist i handeln på fåglarnas favoritmat, jordnötter, och så drabbar inflationen även oss. Vi har dessutom föga möjlighet att höja priserna i kundledet!

Nåja, gästerna kommer ändå, även om de inte var så rasande många denna morgon. De vanliga arterna var där, kryddat med entita, steglits och större hackspett.

Bergstoppen var absolut inte så frestande, dels är hela sjöängen isbelagd och så var trots allt nordanvinden ändå lite bitande med mycket begränsade lämöjligheter däruppe. Toppen fick vara och det tycktes alla vara just toppen.

Havsörn utropades väl nere, men redan vid Kusta och flygande norrut i motvinden så blev den obestämd till ålder. Trevlig början likafullt!

Solen var nu definitivt uppstigen, uppklarning kunde antydas, men så mulnade till ordentligt igen. Lundbydiket nalkades, fälten mot sydväst undersöktes, björktrastar upptäcktes och så, minsann, ett par starar, som glömt sig kvar, medan kamraterna tagit sig söderut. Varfågel eftersöktes, den har ju nyligen setts flera gånger i västra delen av sjön; men tji så här långt.

Promenaden mot Grävlingholmen blev tämligen händelselös, ännu ingen varfågel och ännu inte så fasligt mycket annat heller. Vid nämnda holme kunde vi däremot beskåda dagens första Malik-offer: en av björkarna var knäckt mitt itu några meter upp med toppen fastnad med sin klyka i resten av trädet. Däremot stod den nu döda björken i östra hörnet fortfarande rak som fura! Olika falla ödets lotter även inom björkfamiljen.

 

 

Broholmen nästa och studier av den mycket flitige bävern (eller är det mer än en?). Ett riktigt plockepinn med flera unga aspar fällda över diket. Ett par kraftigare träd var nästan genomgnagda, men bävern hade väl funnit för gott att ta lite paus. Själva dämmet läckte som ett såll, så djuret får nog fundera lite på reparationsarbete här!

 

 

 

 

 

 

 

Så styrdes kosan över hästhagen, som sällan för övrigt betas av hästar numera, och mot Klosterbacken. Kaffetarmarna dikterade paus och näringsintag, så lämpligt att slå läger på sydsidan med skydd mot nordan.

 

 

 

Men, stopp och belägg, först lite andlig spis med en kortare ”föreläsning” av Karin om sprängtickan, en svamp, Chaga, på icke nåbar höjd.som parasiterar på björkar och som besitter medicinska egenskaper. Återigen förvånas vi över naturens mångfald och under.

 

 

En kortare genväg genom Klosterbacken får det bli denna dag; skogsstigen på norra sidan är nog lite väl riskabel med is och snö samt allmänt lite svårforcerad natur. Korp hördes, men i övrigt inte mycket mera att hetsa upp sig över.

 

 

På tal om snö, när vi passerat Lingsbergsån, så började det faktiskt snöa en smula och sedan förblev det så med ökad och minskad intensitet fram mot Stora Ekhammaren. Vid den senare gjorde solen äntligen entré mellan molnridåerna och promenaden blev ännu angenämare.

 

 

Skesta hage med sin fågelmatning lockade; häromdagen under vinterfågelräkningen observerades hela 22 arter bara där. Vad skulle rundedagen bära i sitt sköte? Denna restaurang har hittills besparats besök av vildsvinen; vi kan bara hoppas, att det får förbli så. Denna dag var det talgoxarnas dag, i måndags under fågelräknandet kom de inte ens på pallplats. Blåmesarna var också naturligtvis där, men inte i något större antal. Pilfinkar, en enda bergfink, ett par entitor, nötväckor, en enstaka gulsparv, koltrastar och nötskrika uppehöll sig vid matningen. … och så panik och som ett ljudlöst reaplan rakt in i granen bredvid kom en sparvhök för lunchproviantering. Första försöket misslyckades, ut igen och så tillbaka! Resultat? Okänt för alla utom höken och det eventuella offret självt.

Gröngöling, som ropade och en dubbeltrast i toppen av en björk blev två trevliga tillskott till artlistan.

På tal om födosökande, så var det dags för oss andra att fylla på med kaffe och smörgås och annat samt att genomföra en artgenomgång med Tryggve som ledare. Februari är årets sämsta månad med avseende på antalet fågelarter, som observerats under våra månadsrundor. Medelvärdet ligger på drygt 22, minimum är 12 (år 2008) och maximum 32 (för två år sedan). Nu kunde vi summera 25 arter, om jag minns rätt och då hade vi förvisso en bra bit kvar att vandra och studera. Inte så pjåkigt med andra ord!

Nordöstra delen av sjöängen självfallet också rejält igenfrusen, så inte mycket mer att hämta här än vackra vyer och trevlig promenad. Så mötte vi ånyo Christer Hjert, som just sett ett par gärdsmygar i vassen mellan utloppet och bron i öster. Med öronen på spänn och kikarna i högsta hugg nalkades vi diket. Någon hörde den, någon annan såg den och till sist hade vi eftersläntrare alla registrerat den. Fasan utropades från utloppet och strax därefter mindre korsnäbb sittandes i en låg buske i mittdiket. Är det verkligen sant? Fågelarten hade redan hörts av några tidigare under dag, så det vore ju ingen sensation precis, men den utvalda rastplatsen! Men visst var det mindre korsnäbb!

Sydsidan var i övrigt inte så händelserik, men Roland hittade i alla fall kungsfågel, ny för dagen. Ännu ett nerfallet träd, men tack och lov, så var stormskadorna mindre än befarat, i alla fall där vi uppehållit oss.

Styrkan var nu ordentligt utdragen och när även vi i kön kom till Örsta, så kunde dagen avslutas med en tamduva vid parkeringen samt återigen en ormvråk, som vi väldigt gärna först vill ha till en fjällvråk. Ormvråk fick den förbli och med hela trettio fågelarter och en hel del annat kunde vi notera ännu en lyckad dag vid Angarnssjöängen.

Tack till Tryggve för en god guidning, till Karin för fotografering och alla för en givande tillställning!

Gunnar Hesse text och onamnade foto. Karin Hendahl foto.