Först gråkallt och sedan snö – ändå skapligt många arter

Lagom till februaris månadsrunda gjorde vintern ett litet återbesök. Grått och 3-4° minus men vindstilla. Solen visade sig inte på hela dagen och vid 10-tiden började det snöa lite smygande.

I februari har vi ju återgått till vanlig samlingstid, det vill säga 07.30, vilket betydde att det fortfarande var ganska mörkt när Stefan Paulin, dagens värd, kunde hälsa hela 20 förhoppningsfulla skådare välkomna. Av dessa deltog två eller tre för första gången. Bland dem en förhållandevis ung amerikan som, till skillnad från oss andra, inte hörde till kategorin 50K+ …

Stefan nämnde som målarter varfågel, alltid aktuell så här års, och skäggmes som ofta setts och hörts ute i sjöängens vass på sistone. Första anhalt var matningen vid Midsommarberget och sedan runt sjöängen medsols.

Vid fd Naturrum var det väldigt tyst och stilla; bara någon enstaka mes som lockade men på väg nedför backen ner mot sjöängen kunde vi se 11 kråkor flyga över Byksbergsdungen. Några deltagare såg också dagens första däggdjur (utöver oss själva och Karins hund Isa), nämligen en räv som raskade över isen.

Nere vid matningen fanns väldigt lite fågel. Förklaringen kom snart när Stefan kollade läget. Talgbollarna var slut och den stora mataren med solrosfrö hade de eländiga vildsvinen lyckats slita loss bottenplattan från och glufsat i sig allt frö (vi hade fyllt 36 kg tio dagar tidigare). Matningen vid Midsommarberget är så utsatt för grisangrepp så vi inte vet vad vi ska hitta på.

Nåväl, ett par deltagare hörde steglits. Även grönfink hördes nära matningen och ett par skator noterades på håll men inte mycket annat. Jo, dagens andra däggdjur, en ekorre som lättade upp stämningen lite. Spaning från berget avstod vi för en gångs skull eftersom isen låg tjock utan minsta vak i sikte.

Istället traskade sällskapet vidare till Byksberget. Här hördes kajor av uppåt Rökarbacken men inget ”ping” av skäggmes hur vi än lyssnade. Däremot tillkom nästa däggdjursart i form av tre rådjur på Kustaåkern.

Äntligen! Christer ropade ut varfågel. Den satt fint i en busktopp i riktning Lappdal men flyttade snart över till en annan buske med ryggen vänd mot oss. Satt inte lika fint men jag tror alla fick se den.

Dags att vandra vidare till Lundbydiket, som för en gångs skull var helt fruset liksom hela Lundbydammen. Familjen knölsvan hade förstås dragit bort och så hade alla änder och de enstaka grågäss som rastat senaste veckorna. Lika så den extremt tidiga tofsvipa som i januari funnits på Åstaåkern där vi idag istället fick se en hare som drog iväg med en väldig fart. Därmed var dagens fyra däggdjursarter avprickade. Långt i sydväst drog dagens första korp förbi och Per hittade dagens enda svanar; två sångsvanar som flög förbi söderut på jakt efter öppet vatten kan tänka. På silon vid Åsta räknades 12 tamduvor.

Lite spaning från plattformen på Grävlingholmen gav måttligt utbyte. Några småfåglar rörde sig borta i vasskanten men dök snart ner och visade sig inte mer. Kan nog ha varit de sävsparvar som setts där på sistone och verkar försöka övervintra. Två björktrastar flög över och några talgoxar och blåmesar kvittrade men annars var det stilla så vi drog vidare till Klosterbackens sydsida där första fika utlovats!

På vägen dit hördes gröngöling ropa i minst två, kanske tre, riktningar. Uppenbart att de triggade varandra. Även spillkråka hördes på håll och under fikarasten mycket närmare inklusive ”landningsropet” kliii-äh (fågelguiden). I backen upp från fältet sågs mängder av lite slumpmässigt utspridda snitslar i aspsly och andra buskar med texten ”naturvård, hänsyn”. Vi antar att man tänker röja sly i området.

Välförtjänt fika intogs utan mycken störande fåglalåt men domherre, nötväcka och blåmes hördes liksom, som sagt spillkråka.

I backen ner på baksidan av Klosterbacken var det osedvanligt tyst, bara någon enstaka talgoxe hördes. Framme där stigen går utefter Lingsbergsån, kunde vi konstatera att man även här gått fram hårt med motorsågen. Mängder av stora granar var fällda utan att man lämnat några nämnvärda högstubbar. Snarlikt den skövling som gjordes kring stigen ner för något år sen. Visst var flertalet fällda granar dödade av granbarkborre men man undrar varför de nödvändigt måste fällas.

När vi passerat ån hittade Håkan äntligen den gärdsmyg vi saknade i backen ner bakom Klosterbacken. Den rörde sig lågt bland buskarna i kanten av maden mitt emot Gyllingdungen. Ett till en början stillsamt snöande tilltog successivt under vandringen förbi Kusta vilket inte bidrog till fågelaktivitet. Inte ens i Stora Ekhammaren var det något nämnvärt liv men i Lilla dito uppehöll sig 11 koltrastar.

Andra fikat vid matningen i Skesta hage fick avnjutas i rätt ymnigt snöfall men värmde likväl bra. En strid ström av talgoxar besökte matningen och även många blåmesar. Ett par nötskrikor och någon enstaka gulsparv noterades liksom nötväckor. Konstigt nog inga pilfinkar som ju annars alltid brukar ses här. Ett gäng på minst sju domherrar kom och satte sig fint högt i en björk. Ytterligare en ekorre med fin grå päls lät sig väl smaka på fågelmaten.

Således rätt trevligt trots snöandet. Innan vi drog vidare förrättade Stefan artgenomgång som stannade på 22 vilket var strax under medel för februari.  På vandringen tillbaka till Örsta såg vi en flock småfåglar som likt grönsiskor klängde runt i alarna vid Hackstakullen. Det visade sig dock vara ca 15 steglitsor så grönsiska gick vi bet på. I höjd med fågeltornet upptäckte någon en långstjärtad mes ute i vassen. En stjärtmes som ovanligt nog verkade ensam.

Uppe vid Örsta tillkom ytterligare två arter nämligen en svartmes vid Örjans lilla matning och, synlig från parkeringen, en sittande ormvråk långt bortåt Åsta. Således stannade dagens lista på 25 arter vilket är dryg två över medelvärdet för februari. Ganska bra med tanke på vädret. Tack Stefan för trevligt värdskap och tack till alla deltagare.

Tryggve Engdahl, text. Foto Karin Hendahl utom bild 7 och 8  Gunnar Hesse