– eller vem har sagt att det ska vara enkelt ?
Den här vintern har varit svängig: vinterväder med mycket snö omväxlande med rejäla töväder så vintern fått ”börja om från början”. Februaris onsdagsrunda inföll i ett sådant skifte. Efter några dagars töväder skulle kung Bore på sikt åter ta initiativet. Många av de hela 17 deltagarna hade säkert litat på prognosen som sa att snöfallet skulle låta vänta på sig till eftermiddagen. Tyvärr kom det rätt snabbt och allt mer i form av blötsnö. Morgonen var dock helt OK med några minusgrader och lättgången skarsnö.
Samlingen i Örsta skedde i gryningen – årstiden kräver inte av fågelskådaren att vara så morgonpigg som i maj och juni. Björn Nordling, dagens värd, hälsade oss välkomna och avslöjade (inte oväntat) att dagens givna stationer var fågelmatningarna vid Midsommarberget respektive Skesta hage. Hans-Georg Wallentinus berättade att det nybildade vargparet i Riala-reviret visat stor rörlighet. De har synts på NV-sidan av E18 inte alls långt från Angarn. Vi skulle hålla ögonen öppna efter vargspår i den tunna nysnön. Han tipsade om hur man skiljer varg från hundspår. Vargen har förstås stora spår och går målmedvetet rakt fram med långt mellan spårstämplarna medan hunden nosar runt mer planlöst på känt manér. Och faktiskt: Strax nedanför fd Naturrum fanns spår som var riktigt stora och som ”målmedvetet” följde stigen nedför backen. Tyvärr slutade de vara ”målmedvetna” redan vid rastplatsen och gick in och nosade på grillanordningen så viss tveksamhet uppstod. Bestämningen fick bli ”osannolik varg” (dvs sannolik hund).
Men fåglar då ? Tja, man får säga att det var minst sagt låg aktivitet. Uppe vid Naturrum hade en talgoxe filat lite (vilket underbart vårtecken det är redan mitt i vintern!) och troliga pilfinkar småkvittrat i buskarna. Någon hade även sett några kajor bortåt kyrkan. Man kunde alltså undra om vi skulle klara skamgränsen en art på per deltagare.
Väl nere vid Midsommarbergets matning trillade dock arterna in – här fanns fåglarna. Självklart talgoxar och blåmesar – riktigt många av de förra – men också svartmes, grönfink, koltrast, många gulsparvar, några steglitsor, en bofink och större hackspett. Nötväcka och tofsmes hördes. En korp flög förbi.
Plötsligt ”försvann” alla småfåglar när en ung sparvhök drog in från vänster. Den satt några sekunder delvis skymd i sluttningen bakom matningen och drog sedan mot Örstaskogen. Allt gick mycket fort och flera av oss hann aldrig få in pippin i kikaren innan det var för sent. Detta skulle visa sig vara exkursionens tyngsta obs (som undertecknad pinligt nog missade!).
Så småningom tyckte vi att vi sett vad matningen hade att erbjuda och flyttade upp på utsiktsplatsen. Här letades varfågel och spanades efter fjällvråk en god stund utan framgång. Båda dessa arter brukar ju vara ganska säkra kort så här års men inte denna vinter. Visst har de rapporterats men märkvärdigt ofta har de saknats; helt enkelt inte varit så stationära som tidigare.
Det blev dags för avmarsch och Björn tog täten en liten bit bort genom skogen där inte mycket liv märktes. Kosan ställdes nu ner till sjöängen och det visade sig att Björn kommit på en uppfriskande variant, nämligen att korsa över isen bort mot Kusta. Isen var delvis mycket hal under den tunna snön så vi fick gå försiktigt – de som hade broddar kunde skatta sig lyckliga! Inga svårare fall inträffade lyckligtvis men Lasse hamnade på rygg. Helt avsiktligt visade det sig: Han gjorde en stilig snö-ängel, tyvärr huvudlös eftersom ryggsäcken tog emot. Någon tyckte det såg ut som spår efter en havsörn eller kanske kondor!
På Kustasidan var isen mer lättgången förbi Stora Ekhammaren och bort mot Skesta. Fortfarande ingen varfågel i sikte och knappast något annat med vingar heller. Dessutom tilltog snöandet. Blötsnö och imma på kikarokularen gjorde det inte lättare att hitta fåglarna! Från isen tog vi oss upp i Skesta hage och där var förstås mera liv. Blåmesar och talgoxar drog lockande omkring, fler ju närmare matningen man kom. Här fanns samma arter som vid Midsommarbergets matning inklusive två bofinkar, dock ingen sparvhök. Pilfink och domherre tillkom liksom entita. Nötskrika skymtade till och hördes framför allt. Samma med skata.
Efter lite spaning på matarna var det dags för den efterlängtade fikapausen. Gemytlig trots vädret, delvis tack vare sjungande grönfink, blåmes och nötväcka. Det fanns rätt många gulsparvar men de har ännu inte börjat sjunga.
Styrkta av fikat beslutades att större delen av sällskapet skulle ta vägen förbi Seneby och tillbaka via Ådalen medan ett gäng återvände till Örsta. Från vägen förbi Skesta Gård finns inte mycket att rapportera men framme vid Seneby fanns en fin flock på bortåt 15 domherrar och på fältet nedanför stöttes ett tjugotal steglitsor.
Förbi Ådalen hände inget sensationellt även om ett lite svårplacerat läte som hördes från villans trädgård diskuterades. Vi fastnade för att det nog bara var en nötväcka. Återtåget utefter sjön gav trots hoppfullt lyssnande inget skäggmes-ping från vassruggarna men väl trädkrypare på samma ställe före tornet där den ofta funnits tidigare. Dessutom hittade vi märkligt nog flera larver krypande uppepå snön. Björn funderade på majbagge men efterforskning visar att det rör sig om en flugbaggelarv som tillhör familjen Cantharidae. Tydligen ett rovdjur både som larv och imago. Det föreföll inte som något smart beteende – man kan undra varför de inte bidade sin tid under snötäcket men det lär bero på att det kan bli för blött under snön vilket ju stämmer väl med årets dåliga tjäle. Hur som helst riskerar förstås detta lilla rovdjur att självt bli rov för hungriga fåglar.
På väg upp genom skogen vid Midsommarberget hördes äntligen ett par kungsfåglar. Kort spaning vid matningen tillförde inget till artlistan och inte heller vägen tillbaka till Örsta. För att undgå blötsnön kurade vi in oss i ett av vindskydden för artgenomgång. Denna stannade på 23 vilket faktiskt är i paritet med de bästa februariresultaten. Förvånande; känslan var att blötsnö och allmänt trist väder med nedsatt sikt och dåligt ljus skulle ha sänkt resultatet mera.
Som vanligt spanade några av oss efter gråsparvar vid Örsta-stallet men utan framgång. De har varit rätt svårflörtade sista tiden ! Detta som ett litet påbröd till en något luguber onsdagsrunda…
Vid tangentbordet Tryggve Engdahl Foto Björn Nordling