Lördagen den 21 maj samlades drygt 20 personer vid Vada kyrka för att titta på de växter som kommit upp på Vadakullarna. Exkursionen var ett samarrangemang mellan Össeby hembygdsförening och Angarngruppen. Dessutom deltog ett antal personer som hittat annonseringen av programpunkten i lokalpressen. Det blåste ganska kallt, men solen sken.

Några backsippor blommade fortfarande, trots det sena datumet. Andra växter som nu kommit i blom medanför den första kullen var t.ex. den gulblommiga vårfingerörten. Vi skulle senare också hitta släktingarna femfingerört och blodrot. När vi tittade ut över fälten upp mot kyrkan och vägen syntes tydligt hur stora gödselgivor som olika fält fått. Där det var som mest välgödslat lyste det av en tät matta maskros, medan den var glesare där gödselgivorna varit mindre. På den betade marken inom fornminnesområdet fanns knappast några maskrosor alls. Dessa maskrosor infördes ursprungligen till Sverige som en tidig variant av sallad. De späda bladen av maskros kan ätas som sallad, speciellt om maskros-sängen kupas som man gör med potatis eller sparris. Sekundärt har arten sedan spritt sig över landet. Närmast första gravkullen hittas en för landet inhemsk maskrosart, sandmaskros. Den är betydligt mindre än sin ogrässläkting och har djupt flikiga blad. Fröna är rödaktiga medan ogräsmaskrosorna har ljusbruna frön.

Floran på kullarna är helt olika på syd- resp. nordsidan. På sydsidan dominerar en lågvuxen, örtdominerad flora, medan det på baksidan – som är mindre solexponerad – är en dominans av lite mer högvuxna gräs. Trots det växer det en del torkhärdiga gräs även på sydsidan som ängshavre, fårsvingel och stagg. Mattorna av backtimjan är omfattande, men det tar ännu någon månad innan den blommar. Här växer också vanlig ljung, som är starkt anpassad till torra miljöer. En rätt högvuxen korsblommig art, som var en ny bekantskap för många, var rocktentrav som växte på flera ställen.

På kullarnas sydsidor finns en del partier där det sandiga underlaget kommer fram. Här finns många sandlevande insekter, t.ex. sandbin och andra grävande steklar. Något exemplar grön sandjägare, en vacker skalbaggsart, hittades också. En rödlistad växtart som växer på eller mellan kullarna är kattfot. Den växer både här och där. Arten är beroende av att inte högvuxna gräs tar över. Vi lyckades bocka av både gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol inom fornminnesområdet. Kattfot kan annars vara lite svårfunnen, eftersom den minskat så starkt från då Evert Taube skrev om Sjösala äng.

Inom det växtgeografiska forskningsområdet skiljer man mellan olika typer av ängar. På kullarnas sydsidor finns torrängen, på nordsidorna en något mindre torr äng och väster om kullarna en frisk äng med betydligt mer högvuxen flora dominerad av flera högvuxna gräsarter, men också en del älgört. På östsidan om kullarna, ned mot Husaån, finns en fuktäng med dominans av älgört, grenrör och starrarter. Den här miljön brukar vara hemvist för gräshoppsångare (vilken också sjöng härifrån i början på juni).

Fikat tog vi i vindskydd av en av kullarna, med utsikt mot fuktängen vid Husaån. Vi kunde mellan tuggorna bl.a. lyssna på göken som gol i närheten. Ledde och skrev gjorde

Text o bild Hans-Georg Wallentinus