Äntligen passerade en forsärla över Kusta! – Forsärla anträffad vid Angarnssjöängen

Den 20 september hade jag bänkat mig vid Kusta strax före halv tio för att främst studera de talrika vadarna. Efter att först ha stått uppe vid stenarna för att få en överblick, flyttade jag efter en knapp timme ned till den lilla platån vid stängselövergången för att komma närmare fåglarna, med hopp om att kunna upptäcka någon ovanlig vadare bland kärrsnäpporna. Strax efteråt kommer Håkan Rollsjö gåendes från norra delen av sjöängen och gör mig sällskap.
Vi hade väl stått och njutit av främst kärrsnäppor i olika dräkter och sju unga kustpipare i vackra gråfärgade fjäderdräkter en halvtimme när jag vänder på mig och får syn på en ärla eller piplärka som kommer flygande mot oss. Jag lyfter kikaren för att se vilken art det är fråga om. Fågeln flyger då på omkring 20-25 meters höjd och är ovanför träden bakom obsplatsen. Jag ser den då snett framifrån och underifrån. Friden bryts av två uttrop från mig: ”Det är en forsärla!”. ”Den har ju vingband!!”. Vi ser sedan hur forsärlan fortsätter snett över oss mot Midsommarberget. När den kommer fram till Midsommarberget och flyger så att bakgrunden utgörs av skog tappar vi bort den.
Det är lätt att börja tala om ett sjätte sinne när man ”oförklarligt” vänt sig om och upptäckt en fågel. Men den förklaringen tror jag inte på. I de flesta fall är det slumpen i kombination med erfarenhet som ligger bakom sådana upptäckter. Dessutom är det lätt att bli lurad av det faktum att man kommer ihåg de fall när man vänt på sig och hittat något men inte kommer ihåg alla de otaliga tillfällen då man snurrat runt utan att upptäcka något. I det här fallet kan upptäckten helt och hållet tillskrivas erfarenhet och en god portion tur. Att jag vände på mig berodde på att jag vet att fåglar tenderar att passera bakom ryggen när man står vid Kusta. Jag hade säkerligen vänt på mig regelbundet hela tiden jag stod där utan att jag ens tänkt på det eller kommer ihåg det. Att jag lyfte kikaren för att titta närmare på just den här ärlan eller piplärkan trots att jag tidigare under dagen sett många piplärkor och ärlor flyga förbi utan ha lyft kikaren mot dem – vad berodde det på? Jag skulle jag vilja påstå att det skedde utan att jag var medveten om det. I den bemärkelsen att det gick fram signaler till hjärnan som sade att fågeln avvek från gängse piplärkor och ärlor vilket resulterade i att kikaren for upp innan synintrycket var helt bearbetat och dechiffrerat. Turen eller slumpen gjorde att en av mina vändningar sammanföll med forsärlans passage över Kusta.

Svante Söderholm