Gulärla. Foto: Karl-Erik Fridzén (ur Angarngruppens meddelande nr 20, 1989).
Gulärlan (Motacilla flava) är en av de tättingar som omfattas av den årliga inventeringen av våtmarksfågel vid Angarnssjöängen, som pågått sedan 1978. När inventeringen inleddes var gulärla en sparsam häckfågel. Under perioden 1978-1985 häckade mellan 7 och 10 par årligen (medelvärde +- standardavvikelse: 8,3 +- 1,2 par, se Figur 1). Den främsta orsaken till det ringa antalet häckande par var avsaknaden av betade ängsmarker och strandängar. I botaniska termer klassificeras denna typ av mark efter höjden på den dominerande gräsvegetationen, dvs. hög- och låggräsmark. Vid vegetationskarteringen 1985 fanns det 18 ha gräsmark som gränsade till själva våtmarken, se stapel i Fig. 1 (Söderholm & Eriksson 1999, Larsson & Welander 2003). Minskningen av denna areal och tillhörande förbuskning av markerna runt sjöängen torde ha varit den främsta orsaken till att gulärlepopulationen minskade till endast två par 1992.
Den omfattande restaureringen av Angarnssjöängen 1992-93 ledde till att arealen ängsmark ökade avsevärt (se Fig. 1). Att det dröjde ända till 1996 innan en större ökning av antalet häckande gulärlor inleddes, kan tillskrivas att en stor del av den ängsmark som återskapades var bevuxen med högt gräs och därför olämplig för gulärla. Dessutom tog det tid för tuvmarker att skapas på delar av de ytor som årligen översvämmas vid vårfloden, eftersom större delen av dessa hade frästs i samband med restaureringen. För att den skapade ängsmarken skulle bli lämplig som häckningsbiotop krävdes ett visst betestryck under flera år.
En jämförelse av vegetationsuppgifterna och häckningsuppgifterna för gulärla visar tydligt att den snabba ökningen av gulärla, från sju häckande par 1995 till hela 29 par 1997, främst beror på den ökade arealen låggräsmark. Uppgifterna från Angarnssjöängen visar tydligt att det tar tid att genom bete omvandla höggräsmark till låggräsmark, samt att gulärla kräver den senare typen av biotop. Inventeringen av sjöängen visar även att bildandet av tuvmarker tar tid och kräver bete.
Genom att det varit möjligt att bibehålla ett högt betestryck har antalet häckande par av gulärla sedan 1997 varierat mellan 20 och 30 par (1978-2003: m=24,4 +- 4,0 par). Den svacka som finns runt år 2000-2001 kan inte förklaras genom någon (synlig) biotopförändring. En förklaring får sökas någon annanstans eller så får svackan tas som ett utslag av den naturliga variationen i populationens storlek.
Inventeringsuppgifterna och vegetationskarteringarna från Angarnssjöängen visar tydligt att gulärlan är beroende av låggräsmark. Materialet visar också tydligt att det tar tid att skapa denna typ av biotop, samt att ett högt betestryck är nödvändigt för att skapa och bibehålla låggräsmarker.
Figur 1. Antalet häckande par av gulärla och vegetationsförändringar vid Angarnssjöängen 1978-2003. Öppna bilden i eget fönster för att få fram alla detaljer. (•): antalet häckande par. (o): minimiantalet par de år inventeringsresultatet gav ett intervall för antalet häckande par. De lodräta punktade strecken inramar den tidsperiod, 1986-89, under vilken arten endast inventerades översiktligt. (?) arten inventerades ej. Stapel med skuggad kant: areal höggräsmark. Stapel med svart kant: låggräsmark. Arealen avser gräsmark inom det 160 ha stora område som innefattar sjöängen och angränsande mark, som vegetationskarterats vid de olika tidpunkterna.
Referenser: Larsson, T. & Welander, B. 2003. Angarnsjöängen. Om grävning och dämning som restaureringsmetod. Vår Fågelvärd 62 (6):15-21 Söderholm, S. & Eriksson, K. 1999. Inventering av häckande simänder vid Angarnsjöängen 1978-1998 och sjörestaureringens inverkan på resultatet. Ornis Svecica 9(1):187-200.
Svante Söderholm