– forsärlan framför allt!

Minus sexton utomhus, när jag klev ur den varma bädden inomhus, minus nitton vid köldhålet nära Rocksta på väg i bilen mot Örsta och minus tretton (kanske tolv), när det var som varmast efter ettslaget. Kung Bore hade åtminstone tillfälligt kopplat greppet ordentligt även i våra trakter; därtill två, tre decimeter snö och vintern får definitivt anses ha anlänt.

Den senaste veckans stora dragplåster i naturreservatet har varit det något omaka paret forsärla plus ängspiplärka. Skulle det locka en mängd deltagare till rundan eller skulle Bores agerande vara så motbjudande att lockelsen skulle svalna? Kungen vann, ty endast åtta personer kom till vårt månadsevenemang, varav åtminstone två redan sett både ärla och piplärka de senaste dagarna. Mycket vill ha mer!

Tryggve Engdahl, dagens ledare, var väl förberedd inför samlingen vid halvniosnåret, ”färdplan” spikad och stolpar nedskrivna. Ingen riktig runda idag förkunnade Tryggve, utan vi tar högervarvet mot det för dagen särskilt intressanta utloppet nedanför Hackstakullen, sedan mot Skesta hage och den något flyttade fågelmatningen och sedan landsvägen via Seneby och Ådalen. Därefter in mot utloppet igen och återmarsch på södra sidan samma väg, som vi tidigare kommit.

Ingen tältholme denna dag utan direkt mot Suptallen och den helt nya (något vildsvinssäkrare?) fågelmatningen vid entrén till Midsommarbergs-hagen. Dessförinnan en ormvråk i toppen av träd på Rökarbacken. Den skulle faktiskt ensam skapa dagens rovfågelslista, skulle det visa sig. Måttligt intresse från hagens fåglar åtminstone då vid värdshuset, endast blåmes, talgoxe, nötväcka och koltrast noterades. Väderläget gjorde det ännu viktigare att räkna in trivialarterna (ursäkt till de fyra nämnda!); bottennappet för decemberrundan hade vi för elva år sedan med blott 21 arter. Maxantalet, 41 arter första pandemiåret 2020, kändes förfärligt ouppnåeligt! Sjöängen var totalt igenfrusen, därtill, som skrivet, gott om snö ovanpå, så alla vattenfåglar kunde vi nog helt räkna bort.

Däggdjur är ju intressant de också och här blev det nog volymrekord för många. Hela nio rådjur sprang omkring i flock på Kusta-åkrarna, innan de snabbt försvann in i den närliggande bebyggelsen för mer framgångsrikt födosökande, får man förmoda.

In i hagen och fortsatt promenad mot utloppet genom skogsområdet. Men vänta, vad är nu detta? Någon hade angripit en tämligen murken stubbe och effektivt grävt ett djupt hål genom snön och ner under rötterna. Vem gör nu på detta viset? Spillkråka blev slutligen det eniga svaret.

Lugnt och fridfullt. Kallt, men ingen vind, solen försökte förgäves bryta igenom, men fick ge sig och dimman trädde så sakteliga in i stället. Efter fågeltornet äntligen lite tecken på liv, en större hackspett letade envist efter frukost på en torraka och en tofsmes lockade strax intill.

Efter nittio minuters långsam promenad besteg vi så Hackstakullen för den hägrande första kafferasten. Ett fumlande med termosar och smörgåsar; stora vantar och stela, frusna fingrar är ingen lysande kombination. Slutligen hade vi ändå fyllt på energiförrådet och vi var mogna för det stora äventyret! Skulle den skulkande forsärlan och dito ängspiplärkan vara kvar? Skulle vi kunna hitta dem i diket bland vass, snö och måttligt öppet vatten? Ibland har man dock tur och denna förmiddag var vi verkligen värda det! Efter bara någon minut eller möjligtvis en halv sådan hittade vi ärlan ⇓ snett framför våra näsor vid iskanten mitt i mittdiket. Njutobs några värdefulla sekunder och sedan bar det i väg i en till synes planlös flygtur för forsärlan och snart var roten komplett med ängspiplärkan. Samspelta var de dock ingalunda i sin flyguppvisning, men det struntade vi högaktningsfullt i. Dagen räddad, men vi fortsatte oförtrutet mot Skesta hage för att studera fågellivet vid den mot norr lagade och flyttade mataren.

Här var det glädjande nog lite mer liv i luckan. Domherre och pilfink vid matstället, gulsparv, nötskrika och grönsiska i närheten fyllde på artlistan.

Landsvägen nästa och klart enklare att marschera vidare. Bara någon enstaka och dessutom väl dold fågelmatning längs vägen, så det fick bli snabba studier av gårdarnas åsnor och hästar i stället. Raskt åter vid utloppet, där vi kunde konstatera, att fågelparet ej stod att finna. Å andra sidan letade vi inte så förtvivlat, vi ”hade  ju dem” redan.

 

Ett något splittrat återtåg av de sex kvarvarande deltagarna; två hade redan avvikit i förtid på grund av tidspress. Några av oss tog en extra kaffepaus, andra åter behövde tåga vidare utan avbrott.

Nya tillskott! En storskrake bevisade, att en vattenfågel inte nödvändigtvis behöver vatten för att hittas genom att flyga förbi över utloppet. Därefter två björktrastar ⇑ vid Midsommarberget och slutligen två gråsiskor ⇑ och en trädkrypare födosökande i Örsta. Därmed hade det magiska talet 21 passerats med minsta möjliga marginal och 22 fågelarter blev således slutligen dagens skörd. Forsärlan var dagens riktiga pärla, med ängspiplärkan som mycket god tvåa.

En lyckad, men ansträngande, decemberrunda! Hjärtligt tack till Tryggve som utmärkt ledare och Kenneth som fotograf med många superba minnesbilder!

Gunnar Hesse text o foto 3.  Tryggve Engdahl foto 4.   Kennet Olausson foto 1; 2; 5-10.