– snöstorm med sångsvan
”Gul varning” utfärdad av SMHI för större delen av dygnet denna dag. Hård ostlig vind med tidvis intensiva snöbyar fullproppade med väta från Östersjön. Därtill minst halvdussinet minusgrader, som skulle kännas som dussinet. Intressanta förutsättningar, minst sagt, för årets premiärrunda. Hur många skulle komma? Tvungna att ställa in? Tankarna dansade runt i skallen på min väg till Örsta och januarituren. Så hur många kom? Jo, hela sjutton tappra personer, som trotsat vädervarnarna och tagit sig helskinnade per bil eller buss (friskt vågat, verkligen!) ända fram. Däribland åtminstone en person, som deltog i en av våra aktiviteter för allra första gången. Gott virke! Månadsrundesviten fortfarande obruten och Ulric Ilveus kunde hälsa alla välkomna till den 219:e exkursionen.
Rutten fick delvis bli en repris av decemberrundan, dvs. först mot matningen nedanför Midsommarberget och sedan en promenad genom skogen med mindre snö att pulsa i, anslutning till sjöängens södra stig så småningom, utloppet, Skesta hage och därefter landsvägen tillbaka till Ådalen och slutligen stigen åter till ruta ett vid Örsta-parkeringen.
Några småfåglar prickades av i närheten av Örjan Öbergs matning och med administrationen avklarad bar det så av mot sjöängsentrén. Den nya robustare fågelfröbehållaren var fortfarande orörd av vildsvinen och flera arter och individer hade nu hittat hit och lärt sig hur man tömmer bespisningen på sina godsaker. Blåmesar, talgoxar, koltrastar och någon nötväcka gjorde oregelbundna anfall mot mataren eller marken därunder. I dag var ingen fågelart en trivialart: många fyllde snabbt tacksamt på sina nyss påbörjade årslistor. … men så kom platsens clou: tofsmes! Ingen skådare, vill jag påstå, blir oberörd av denna trevliga, tuffa tätting! För dem, som lyfte blicken, bjöds även på större hackspett, som ivrigt letade efter trälevande insekter och andra småkryp bland trädtopparna.
Vi slet oss så till sist ifrån matningen och började vandringen genom hagen med delvis gott om snö. Vi lyssnade och spejade, men det var mest tystnaden och bristen på fåglar, som blev det bestående intrycket. En trevlig och snöfattigare promenad var det trots allt. Skogskrönet passerades, vandringen utför vidtog och så det sista hindret, staketet, att övervinna. Stilarna var varierande och alla tycktes framgångsrika, ty över kom alla utan några malörer. Nu var vi nere på den (någorlunda) platta marken igen och vi kunde byta skogsskådning mot sjöängsdito. Dagens första havsörn upptäcktes, som en ganska avlägsen prick en bit över trädtopparna mot Lappdal till. 3K+ blev Ulrics åldersbestämning med tubens hjälp och då ingen utmanade hans bedömning, fick det bli så.
Vi hade nu nått Hackstakullens ”fot” och att inta förmiddagskaffet uppe på toppen med ostanvinden rakt på var inte ens att tänka på. Läger slogs i stället i skyddet av några yviga enbuskar och en större stenbumling; inte toppenlä precis, men klart bättre än tillgängliga alternativ. Att vänta med kaffetåren ända till Skesta hage röstades snabbt ner. Kaffe, te(?), smörgåsar, vila, samtal om ditten och datten, ett par havsörnar, en björktrast, ymnigt snöfall och en ensam koltrast som en tuschfläck i den vita snön vid utloppet och så var den kafferasten förpassad till det förgångna.
Bäcken efter utloppet var välfylld och i rörelse och därför mestadels isfri (trots kylan). Efter en tämligen fågelfri förflyttning nåddes så Skesta hage med den nyligen reparerade och något förflyttade fågelmatningen som given slutpunkt. Här var det mer liv i luckan. Gott om domherrar, några steglitser, flera koltrastar, rikligt med blåmesar samt grönfink, nötskrika och större hackspett skapade en klart godkänd gästlista vid denna krog.
För att få lite vägvariation och möjlighet till nya fågelupplevelser stod beslutet fast att ta landsvägen via Seneby till Ådalen tillbaka. På så sätt blev det ju också en liten minirunda eller -ögla och benämningen månadsrundan förblev obefläckad. Redan efter ett par hundra meter belönades vi med ytterligare några domherrar, som gjort sällskap med ett tjugotal gråsiskor i ett mindre buskage nära bebyggelsen. Stopp! Kenneth hittar, fotograferar och bildanalyserar en individ, som är klart avvikande med bland annat ordentligt ljusare bröst. Snösiska, en gråsiskeras sedan den blev nedgraderad som egen art för några år sedan; men lika roligt för det! Ett gott gråsiskeår minsann! Många individer hittills under vintern i reservatet och nyligen fem brunsiskor vid Skesta-matningen och nu även en snösiska. Mycket trevligt och glädjande!
Efter Seneby var ostanvinden obarmhärtig och den och snön gjorde den gula varningen påtaglig och mycket berättigad. Ordentliga snödrev och obefintlig plogning gjorde framkomligheten för de få bilarna utmanade.
Fågelmatningen vid Ådalen utforskades med bland annat tre gulsparvar som noterbart resultat. Landsvägen lämnades och vi tog åkervägen västerut. Vitfågel! Åtta gråtrutar hade god fart i den kraftiga medvinden och efter några hundra meters fortsatt traskande upptäckte Ulric den skarpögde sex andra (mer eller mindre) vita fåglar sträckande längs sjöängen och även de mot väster. Sångsvanar i snöstormen; tre vuxna och tre ungfåglar (2K). ”Allting är vitt vitt vitt”, som Povel Ramel diktade och sjöng, när det begav sig!
Sedan hände i stort sett ingenting och därpå nästan ingenting, fågelmässigt det vill säga tills vi kom fram till grillplatsen vid Örsta för avslutningskaffe och artgenomgång. Ty när det var överstökat och vi tagit några ytterligare steg mot hemtransporterna, så dök en duvhök upp, som med god fart (trots motvind) genomsökte närområdet för lämpligt lunchintag.
Artgenomgången avfärdade jag alldeles för snabbt, så åter till den. Hade vi kunnat förmå oss att undgå bottennoteringen för en januarirunda? Arton fågelarter noterades 2011 och denna lägstasiffra har stått sig sedan dess. Till 2024? Vi lyckades faktiskt upptäcka 21 arter detta år och det var nog de flesta ändå nöjda med. En trevlig och strapatsrik dag med gott kamratskap och flera riktigt fina minnen att ta med sig hem. … och handen på hjärtat, visst var det också skönt att komma just hem och lämna den gula, fula vädervarningen utanför.
Ulric genomförde sitt uppdrag på ett utomordentligt bra sätt, så stort och hjärtligt tack till honom. Dylika tack även till Karin Hendahl och Kenneth Olausson, som tog finfina bilder på både folk och fågel. … och sist, men inte minst, till alla deltagare, som tappert gjorde månadsrunda nummer 219 möjlig!
Vi ses i februari, om inte förr! Studera vår webbplats (angarngruppen.se) för fler förslag på naturförlustelser! Välkomna!
Gunnar Hesse text och foto Karin Hendahl 2; 3; 4; 6; 8; 9 och Kenneth Olausson 1; 5; 7; 10; 11; 12; 13.