– vårvintervibbar

Dags för den notoriskt artsvagaste månadsrundan vid Angarnssjöängen: februari! Statistiken från begynnelsen (dvs. 2006) talar sitt tydliga språk! Vilken månadsrunda har haft minsta antalet fågelarter? Februari 2008 med 12 arter! Vilken månad har ”producerat” det lägsta maxantalet av alla månader? Februari! 32 olika arter noterades 2020.  Vilken månad ståtar med det sämsta genomsnittsantalet? Februari med 23,1 arter. Skulle nu detta dämpa entusiasmen inför årets februarirunda? Absolut inte! Till sist blev vi imponerande 27 deltagare under Karin Hendahls ledning; inget rekord för månaden, men bland de bästa.

Vinterns jojo-väder hade fortsatt säsongen igenom så här långt med extremkyla varvat med varma perioder och över halvmeterdjupa snötäcken utbytta mot barmark. Barmark var det, när jag lämnade hemmet i södra Täby denna morgon och åtminstone några få centimeter snö, som täckte reservatet vid ankomsten. Januaripulsandet blev utbytt mot vandrade på bitvis glashalt underlag förrädiskt täckt av den nyfallna, fluffiga snön. Karin manade med all rätt till försiktigt traskande och betonade särskilt luriga områden att vara speciellt observant med.

Solen, som nu på allvar rest sig över horisonten, kämpade för att komma igen de delvis splittrade molnbankarna, men hoppet levde.

Med marschplanen kommunicerad (medsols utan Tältholmen), andra formalia undanstökade och en handfull enklare tättingar samt en ormvråk över Rökarbacken redan avklarade påbörjades promenaden med Midsommarbergets fågelmatning som mål. Men redan efter ett par hundra meter ropade Kenneth Olausson med myndig stämma: ”Havsörn”. Från nordost över skogen mot oss kom den och gjorde några prydliga girar ovanför våra kikare och kameror för att verkligen sätta alla fågelskådare på plats och kungöra, att här är jag störst och vackrast. Vi kunde bara hålla med!

Matningen i tallen då? Dessvärre inte alls frekventerad under långa stunder; frukosten var kanske redan undanstökad? Grönfink, gulsparv, steglits och nötväcka fanns där runtomkring i asp- och björktoppar samt annat lämpligt för rast och vila. En större hackspett ignorerade talgbollar och annat som föreningen bjuder på och tycktes i stället föredra att söka larver och andra delikatesser i döda lövträdsgrenar i närheten.

Det sedvanliga besöket på bergstoppen fick vi ändå inte hoppa över, trots en sjöäng, som var näst intill helt igenfrusen och därtill snötäckt. Ivrigt spanande gav till slut resultat: en äldre havsörn långt bort i norr över skogshorisonten och åt väster nedanför Klosterbacken en rödräv på jakt efter någonting ätbart. Vi lämnade relativt snart utsiktsplatsen, men hann inte mer än 50 meter nerför slänten, när någon enveten kvarvarande däruppe ropade ut sitt fynd: varfågel! Vände på klackarna gjorde vi och alla blev så småningom belönade. En lite osäkrare målart avklarad!

Lundbydiket nästa! Den unga knölsvanen (2K), som ensam uppehållit sig kring dikets utlopp var fortfarande kvar, denna morgon liggande bredvid de få kvadratmetrarna med öppet vatten. Fastfrusen(?) och med endast enstaka långsamma huvudrörelser påminde den om den ryska ballerinan Anna Pavlovas tolkning av slutscenen i ”Den döende svanen”.

Mer liv var det tack och lov i en flock med nio tamduvor, som kom svischande förbi från Olhamra mot det populära tillhållet på Åsta-silons tak. Vi fortsatte och passerade Grävlingholmen utan att stanna vid plattformen, kaffetarmarna började göra sig påminda och solen, som alla väderprognoser till trots nu var helt befriad från besvärande moln mellan sig och oss, log och sken. Och vi med den!

När fåglarna tryter, får man hitta på någonting annat och exempelvis studera intressanta spår i snön. Gott om studiematerial fanns det och Kenneth höll vid lämpliga ställen bland södra madens starrtuvor en kortare föreläsning om sorkarnas och mössens efterlämnade fotavtryck. Med nyvunnen kunskap tågade vi vidare, passerade Broholmen och tog sikte på Klosterbackens solbelysta, vitgnistrande söderslänt. Lämpligare rastplats stod ej att finna, så här slog vi läger! Solen började värma gott i det vindskyddade läget och påminde mig om, att realskolans kommateringsregler inte vara helt korrekta denna vårvinterförmiddag: ”solen skiner, men värmer inte”. Kommat fortfarande rätt, men innehållet fel!

Kaffet avklarat och vi slet oss från den väna solen, struntade blankt i resten av Klosterbacken (röd varning på grund av halkrisk utfärdad av Karin!) och passerade Lingsbergsån, Gyllingdungen och tog oss an den långa sträckan mot ekhamrarna och Skesta hage utan något egentligt nytt på fågelfronten. Ett par eftersläntrare, som så småningom kom ifatt oss kunde dock triumfatoriskt meddela, att en gröngöling kunde läggas till vår artlista. Tack för det!

Ny varfågelobservation innan Stora Ekhammaren piggade upp, ty denna var vattrad på bröstet och därmed en ungfågel till skillnad från det tidigare exemplaret. Eller var det tvärtom? Hursomhelst två individer konstaterade!

Två mycket högljudda nötskrikor i Lilla Ekhammaren plussade på listan på väg mot hagen. Klockan hade passerat halv tolv, när vi anlände till Skesta hage och fågelmatningen. Koltrast, större hackspett (fyra!), domherre, steglits vid och omkring matningen samt korp på håll var behållningen här. Eftersom vi låg lite före tidtabellen och intressanta mesobservationer gjorts nyligen lite norr om Lappdals gård, där skogsvägen mot jaktstugan har sin början, föreslog Karin en avvikande manöver dit. Inga hörbara protester, så iväg mot Lappdal bar det.

Särskilt för dem med god hörsel (jag räknas inte riktigt till den kategorin!) blev det en givande extratur med talltita, svartmes, tofsmes och trädkrypare som nya arter för dagen (och för året för flera). Därtill en entita, som hade svårt att bestämma sig för om favorittillhållet är en eller tall, vimsade runt i den vita grönskan nära parkeringsplatsen under tillbakamarschen.

Åter i hagen med kafferast (eller motsvarande) och artgenomgång. Hela tjugosju arter blev det, således en per deltagare och därmed lyckades vi öka februarimedelvärdet med ett par ynka tiondelar! Vilken lycka!

Mycket värt att nämna är Siw Rundgrens fynd av en ihjälfrusen fjärilslarv i hagen. En opportunist, som straffades med döden?! Lite tilltygad var den naturligtvis så inte helt lätt att artbestämma, men med stor sannolikhet ett större bandfly. En allmän art, som bedöms som livskraftig (dock inte Siws exemplar!).

Varfågeln igen vid Volgakröken och tre knölsvanar i det öppna vattnet bredvid blev våra sista observationer för dagen värda att nämnda.

En lyckad dag med en föraning om våren, som komma skall! Stort tack till Karin för fint ledarskap och till bidragande fotografer och alla, som kom och deltog!

Gunnar Hesse text och foto 11. Karin Hendahl foto 1; 3; 7; 8; 10. Kenneth Olausson foto 6; 9;12  Ove Jansson foto 2; 4; 5.