Lördagen den 28 juni tidigt på morgonen upptäckte Svante Söderholm en spelande dvärgsumhöna (Porzana pusilla) utanför sommarstugeområdet i sydvästra delen av Angarnssjöängen. Efter kontroller larmades fågeln ut under lördagen. Det är det åttonde fyndet av arten i Sverige. Redan samma kväll strömmade skådare till från när och fjärran – som mest fanns fler än 60 lyssnande fågelskådare på plats under natten. Antalet besökare fördubblades följande natt.
Så här skriver Svante Söderholm i Svalan (något ändrat av undertecknad): ”01:35 när jag var vid Lundbydiket hörde jag 3 ggr – årta men ändå inte årta, tankarna gick till dvärgsump. – Tappat tanken. Överraskad – en spelande vid sommarstugeområdet 02:00-02:40. När den varit tyst i 10 min. och skrattmåsarna hördes alltmer gick jag från platsen.”
Sporadiskt har fågeln spelat från 22-tiden fram till midnatt, därefter ofta mer kontinuerligt. Natten 5-6 juli lät sumphönan höra sig med mycket långa perioder av tystnad emellan, för att sedan tystna för gott.
Dvärgsumphönans läte är inte speciellt starkt, enligt litteraturen hörs den bara högst 250 meter. Lätet består av en serie snabba ljudstötar som påminner starkt om spelet hos årta.
Hans Rudhe, Gävle, har låtit Angarngruppen ta del av en inspelning från 29 juni 2003. De bästa bitarna från inspelningen har klippts ihop till ungefär en minuts ljudfil. Basen har skurits något för att ta bort vindbuller. ”Ljudtvätt”: Adobe Audition 1.0.
pusilla-rudhe, ljudfil i stereo, MP3-format. Ljudfilen: copyright Hans Rudhe.
Även Dale Ricketts, Västerhaninge, har låtit Angarngruppen ta del av en inspelning men från 3 juli 2003 av Angarn-sumphönan. Ljudet har behandlats elektroniskt för att framhäva dvärgsumphönans läte. Detta har gjorts i ljudhanteringsprogrammet Cool Edit Pro 2.1. Även den fil vi arbetade på har Dale kört genom en ”ljudtvätt”. Ljudbehandlingen kan ha medfört att en del svaga delar av lätet försvunnit, men å andra sidan var det så mycket andra ljudstörningar vid Angarnssjöängen, att de antagligen inte skulle hörts ändå.
pusilla, ljudfil i mono, MP3-format. Ljudfilen: copyright Dale Ricketts.
Den här figuren visar den tredje av de fem strofer som hörs i ljudfilen. Man ser
tydligt, att de starkare delarna av lätet består av ett antal kraftiga
ljudstötar. Medeltiden mellan dem är 0,0394 sekunder. Det här sättet att
visualisera ljud – amplitud – visar den relativa ljudstyrkan.
Man kan också visa lätet i ett frekvensdiagram. Det här kallas ofta ”sonogram”.
Ju ljusare fläckar, desto starkare läte. Dessutom ser man det frekvensomfång
lätet har. Den här inspelningen har fångat in lätet mellan ca 2,500 Hz och 4,600
Hz. Hertz, Hz, står för antal ljudsvängningar per sekund. ”Normal-A” är 440 Hz
och denna dvärgsumphöna ligger ungefär 2,5 oktaver över normal-A (för varje
oktav fördubblas frekvensen, d.v.s. 440 – 880 – 1,760 – 3,520, etc.). På den här
figuren syns det tydligare att de första ljudstötarna är svagare än de i mitten.
Man kan också ana att lätet går högre i frekvens i mitten, men det kan lika
gärna vara en följd av att de svagara delarna döljs av bakgrundsljuden. I slutet
är sonogrammet mer otydligt – det kan vara andra arter som stör bilden. Det går
också att se, att lätet har ett brett frekvensintervall (se ovan). I praktiken
betyder det att vi upplever det som ett knäppande och inte som en ton.
Som jämförelse har jag tagit fram en strof från ”Fåglarnas sång och läten” av Roché och Chevereau (10 CD som rekommenderas). Här är det bara grodor som stör. Man ser tydligt samma upplägg på lätet, men dessutom finns betydligt svagare mellanliggande ljud.
Tidsavståndet mellan tonstötarna är 0,0425 sekunder, dvs. lite mer än hos Angarnexempleret. Dessutom är antalet tonstötar högre; 21 mot 15 (16). Det innebär att hela strofen blir längre (0,85 sekunder mot Angarnexemplarets 0,59 sekunder). Man kan också här se tendensen att de mellersta ljudstötarna ligger lite högre i frekvens, i varje fall så sjunker ljudhöjden i slutet. På inspelningen låter det nästan som om fågeln ”drar efter andan”, eller som om man drar med en pinne fram och tillbaka över en kam. Årta som det hänvisas till i Svantes text har ett mycket likartat läte – samma frekvensomfång. Vad som skiljer är att det är ca 0,03 sekunder mellan ljudstötarna och det finns ett tydligt uppehåll mitt i på en knapp tiondels sekund. På så sätt blir det ännu mer ”pinne mot kam” i årtans läte.
2003-12-25 Hans-Georg Wallentinus
Text, bilder och länkar är överförda från gamla ”angarngruppen.se”. Det kan innebära att bilder är felplacerade och länkar som inte fungerar.