– snösparv men snöfattigt

Är vårflodsveckorna redan över för i år? Bara för någon vecka sedan var huvudflödena Lundbydiket och Lingsbergsån fortfarande överfulla och att promenera torrskodd från Byksberget bort mot Grävlingholmen var i princip omöjligt. Så stövlar eller grova skor denna morgon, det var frågan!? Tack vare någon uppdaterad och förvarnande spanare blev det vinterkängorna och det visade sig, tack och lov, vara rätt beslut.

Efter till synes ändlösa igenmulna, milda och ibland blåsiga dagar, så begåvades vi just denna dag med i och för sig lite mulet och några få minusgrader till en början, men relativt snart uppklarnande och till sist helt klart väder och därtill vindstilla och plusgrader. Lusten att äntligen få uppleva en lite gladare vårvinterdag och att få möta vårfåglar och annat trevligt i naturen fick till slut 42 personer att deltaga i rundepromenaden med Stefan Paulin som erfaren ciceron. Det högsta antalet marsdeltagare på väldigt länge och kanske rekord för just denna månad. Däribland, glädjande nog, ett antal månadsrundedebutanter.

Med flera tidiga vårarter redan på plats och då företrädesvis på sydvästsidan av reservatet, så var marschriktningen given. Medsols via Tältholmen (skulle trädlärkan månne visa upp sig?) och Midsommarbergets hage och topp skulle det bära av. Redo för avgång var vi tills ett kontraorderrop förkunnade: duvhök! Så fram med alla kikare igen med riktning mot Grävlingholmen, där en ung hona satt på björkhögstubben och förmodligen studerade naturens frukostmeny. Utmärkt hittat och en flygande(?) start för exkursionen.

Så bar det så till sist iväg med en större hackspett att beskåda i en av grantopparna bakom hällristningarna, men i övrigt inte så mycket mera innan Tältholmen. Idogt spanande och lyssnande efter den förväntade trädlärkan vidtog. Den hade observerats ett par gånger sedan någon vecka, så möjligheten var god. Slutligen kunde några få av oss höra några få strofer ”i fjärran”.

In i Midsommarbergs-hagen och någon hörde eventuellt en mindre hackspett trumma. Vi letade och letade med både ögon och öron, men fick till sist kapitulera och tillskriva vårlätet ytterligare en större hackspett. I övrigt inget nytt på artfronten. Själva berget bestegs och vi kunde inte oväntat konstatera, att sjöängen fortfarande var i stort sett helt isbelagd. Lundbydiket i fonden var ett av de få undantagen och här observerades redan nu knöl- och sångsvan samt knipa och gäss.

Stunden på toppen blev kortvarig, Byksberget passerades och snart blev det klart intressantare. Sånglärkorna började sjunga upp sig över hästhagen inför kommande vårserenader, tofsvipor hittades på årstaåkern och några starar gjorde dem sällskap. Snösparvar, ett stiligt par, landade och stannade en längre stund på isen invid det lätt strömmande Lundbydiket och kunde till sist beskådas och beundras av samtliga deltagare.

Vissa spänger var lite förrädiska av tunn morgonisbeläggning, men vattnet hade definitivt dragit sig undan från promenadstråken och utan några som helst missöden kom vi så fram till Grävlingholmen och den efterlängtade första kafferasten (eller vad som nu konsumerades). De, som inte enbart ägnade sig åt den medhavda matsäcken, hittade dagens första och enda sävsparv samt den under vintern mer betittade varfågeln, denna gång på matspaning bort mot Broholmen.

Kaffet (eller vad det nu var) delvis(?) urdrucket, ryggsäckar åter packade och iväg längs nästa spång mot Klosterbacken via nyss nämnda holme. En flock på elva björktrastar passerade, den flitiga bäverns ihärdiga arbete studerades vid holmens bäck och i övrigt mest en fortsatt skön promenad med en allt blåare himmel och vänare sol.

Snöfattigt, som sagt (eller skrivet), och därför vågade vi oss på att ta svängen om Klosterbackens nordsida och utmed den något mer utmanande stigen där. Gärdsmygen hördes sjunga, entitan därtill, trädkryparen sågs krypa och flyga, ringduvan kuttrade och ingen människa trillade, så visst är våren på väg!

Över den mäktiga (ja allt är ju relativt!) Lingsbergsån, som likt Don flöt stilla denna förmiddag och ut på fältet vid Gyllingdungen gick den fortsatta färden. Några minuters spaning mot mängden av gäss på åkern nedanför Lappdal. Havsörn och ormvråk upptäcktes mot nordost och sedan var det bara att fortsätta.

… tills vi passerat Kusta-enen för nu var det så kallat läge att detaljstudera gässen. Grågässen var lätt avklarade (förutom att räkna, som någon matematiskt begåvad fick till 170 individer inklusive några tidigare fynd), kanadagässen likaså (ett trettiotal för övrigt), medan de två bläsgässen var något knepigare för alla att hitta. De är ju inte alltid så hjälpsamma med att visa upp bläs och andra kännetecken för ivriga fågelskådare. En assisterande polishelikopter, som gässen misstog för en örn eller annat hotfullt (poliser?), fick hela gåsflocken att lyfta med bläsgässen så småningom i ett snyggt landningsvarv framför våra kikare.

Alla därmed nöjda och glada passerade både den Stora och Lilla Ekhammaren och intog Skesta hage för fågelmatarstudier och dagens andra matrast med artgenomgång. Ingenting särskilt nytt här förutom för Tryggve Engdahl, som försinkades på grund av ett telefonsamtal och blev ensam observatör av dagens enda gråsiska.

Tomt vid utloppet, en kvarglömd vintermössa vid Hackstakullen (någon som fått vårkänslor och sagt adjö till snö och kyla?) och så promenadens största flygande objekt: två bombflygplan från det amerikanska flygvapnet med eskort av tvenne Gripen passerade ett par mil bort på låg höjd mot gemensamma övningar i norra Sverige. Enbart kryssbara för flygintresserade! (B-1B och B-52 flankerade av två JAS-Gripen. Reds anm.)

Som så ofta var återmarschen så här års tämligen ornitologiskt händelsefattig, men plötsligt hände det vid Angarngruppens matning nedanför Midsommarberget. Ett grönsiskepar låt sig väl smaka av det vi bjuder på och det i gott sällskap med vanligare arter som blåmes, talgoxe, nötväcka, steglits och grönfink.

Med detta tillskott kunde vi summera dagens artlista till hela 44 arter, vilket bara är en ynka art mindre än marsrekordet på 45 från 2017 och 2021. Över medelvärdet och klart bättre än sämsta marsrundan hittills, som ägde rum 2006.

Vi tackar Stefan för gott ledarskap samt Karin Hendahl bild 1; 8; 9; 10 och Ove Jansson bild 3; 5; 7; 12; 15; 16 samt Kenneth Olausson bild 2; 4; 6; 11; 13; 14; 17.

Vi ses i april och hoppas på att våren då kommit på riktigt!

PS   Kenneth hittade årets första huggorm i solvärmen mot söder nära nyss nämnda fågelmatning.

Text Gunnar Hesse