Svarthake. Foto: Tero Niemi.

När den årliga inventeringen av våtmarksfågelfaunan vid Angarnssjöängen inleddes 1978 var svarthakedopping en karaktärsfågel. Även om antalet häckande par var stort – 30-40 par –  under de första åren i inventeringsserien, visar resultaten att arten i stort sett från inventeringens början minskade i Angarnssjöängen, om än långsamt fram till 1985-1986. Från 1985-1986 minskar beståndet snabbt och svarthakedoppingen var försvunnen som häckfågel 1992-1994. Därefter har antalet häckande par ökat, och beståndsutvecklingen har uppvisat en positiv trend.

Artens försvinnande och återkomst vid Angarnssjöängen kan med stor säkerhet hänföras till förändringar i biotopen. I början av 80-talet började sjöängen växa igen allt snabbare på grund av övergödning. Igenväxningen ledde till att betingelserna för svarthakdopping och flertalet änder snabbt försämrades. Igenväxningen ledde till att antalet häckande simandspar började minska från 1984. Att minskningen inträffade senare samt att antalet häckande par svarthakedopping uppvisade en topp 1984-85 berodde på den misslyckade sjörestaureringen 1984-85. Den misslyckade sjörestaureringen gav tillfällig upphov till förbättrade betingelser för svarthakedopping. Att arten återkom som häckfågel i mitten på 90-talet kan tillskrivas den lyckade sjörestaureringen som återskapade en miljö lämplig för svarthakedopping och andra våtmarksfåglar såsom änder och vadare.

Återkomsten av svarthakedopping till Angarnssjöängen och den följande ökningen, särskilt den snabba ökningen från två par 1997 till 16 par 2000, är anmärkningsvärda med tanke på hur den svenska populationen utvecklats. Genom att svarthakedopping varit föremål för rikstäckande inventeringar, har man en relativ god bild av hur beståndet utvecklats från 70-talet till 1996. I Uppland har utvecklingen följts närmare genom ytterligare inventeringar. De rikstäckande inventeringarna visar att beståndet minskade med drygt 50 % från mitten 70-talet till mitten av 90-talet. I Uppland är minskningen ännu större, hela 80 %, dvs. från omkring 425 par till endast 80-85 par.

Uppgifter från senare år tyder på att den negativa trenden för svarthakedopping bröts i Uppland 1996. Därefter har beståndet stabiliserats och kanske ökar det till och med så sakteligen. Svarthakedoppingen återkom till Angarnssjöängen efter den omfattande sjörestaureringen 1992-93, men det dröjde till 1995 innan arten åter häckande. Detta skedde trots att arten då fortfarande minskade i hela Sverige och trots att minskningen då ännu inte upphört i Uppland. Det här visar klart biotopförändringars betydelse för svarthakedoppingens beståndsutveckling (därmed inte sagt att de andra orsakerna som förts fram till svarthakedoppingens minskning är utan betydelse!). Svarthakedoppingens återkomst utgör ett kvitto på att restaureringen av Angarnssjöängen får betraktas som lyckad.

Ett kvarstående problem är, att häckningarna både 2001 och 2002 misslyckats och inga ungar har kommit på vingen.

2002-09-22 Svante Söderholm