Egentligen skulle den första träffen genomförts den 16 mars men då regnade det så den flyttades till den 23:e istället. Då fick vi uppehåll men lite mulet väder. Bra fågelväder om det inte var för blåsten med upp till 15 sekundmeter i byarna. Svårt att höra något men det gjorde inte så mycket eftersom fåglarna just inte sjunger när det blåser hårt. Ja, varför ska de sjunga när den tänkta mottagaren inte kan höra sången?
26 deltagare intog ändå Örstastugan för att vara med vid detta första tillfälle. Ett första tillfälle i dubbel bemärkelse, första för oss och första i Angarngruppens regi genom alla tider som det verkar. Efter presentation av såväl ledare som deltagare gicks dagens sju målarter igenom. De var: Trädlärka, sånglärka, dubbeltrast, stare, sävsparv, snösparv och ängspiplärka. Det var väl bara sånglärkan som trotsade elementen och envisades med att slå i skyn sin drill. Övriga sex var en svår uppgift att höra skulle det visa sig, men något fanns det ändå som lät.
Vi gick ut ur stugan och sökte lä. Första fågeln blev kaja.
Lyssna. Artnamn i blått är ljudfil.
Kajorna går det bra för, de ökar och det finns nu cirka 200 000 par i Sverige. De finns i södra och mellersta Sverige samt efter Norrlandskusten. Kring Angarnssjöängen häckar de allmänt framförallt i anslutning till bebyggelse. En talför art som ofta pratar i mun på varandra.
Vi gick vidare mot Tältholmen men stannade strax innan då talgoxe, grönfink, tofsmes hördes och trädkrypare sågs.
Talgoxe, den vanligaste fågeln vid fågelmatningarna i Sverige som även häckar allmänt runt sjöängen. En fågel som har massor av olika läten, som ändrat sin sång för att nå ut i brusiga miljöer och som dessutom har olika dialekter. Den låter lite olika beroende på var i landet den är. Det läte vi hörde mest av var deras vanligaste sångläte häromkring.
Grönfink, en art som haft det kämpigt i 15 år nu. Den drabbades av sjukdomen Trichomonas och mer än 50% av arten dog. Häckar ganska sparsamt kring sjöängen. Det känns som om det är fler grönfinkar i farten nu igen men facit kommer först när inventeringsresultaten i Sverige är sammanställda i slutet av året. Rödlistad som Starkt hotad. På bilden en hane. Har en speciell sammansättning av läten från en vackert utdragen sång som låter lite som en kanariefågel till ett kväkande lockläte som påminner om bergfink och allt däremellan. Det kväkande locklätet är ofta ett bra första kännetecken.
Tofsmes, skogsmesen med den fina tofsen på hjässan. Det går bra för den, den ökar lite försiktigt i antal i Sverige. Häckar i skogsområden i anslutning till Angarnssjöängen. Lätet man hör oftast är en ”puttrig” liten drill.
Trädkrypare såg vi endast. En fågel som hela tiden klättrar upp efter stammarna i sin jakt på insekter och spindeldjur. När den kommit högt upp så kan den flyga ned och börja om igen. I samma eller annat träd. Ett ständigt rännande efter stammarna. I Angarnssjöängen häckar den fåtaligt i skogsområdena kring reservatet.
Trana hördes trumpeta långt borta vilket var ett avstånd som den även höll under resten av dagen. Det går dock bra för tranorna som ökar och finns i stort sett över hela Sverige. I Angarnssjöängen brukar upp till tre par häcka. Tranan kan se oskyldig ut där den knallar omkring men den stökar till det en del för några av de andra invånarna i reservatet då den är allätare där även ägg och fågelungar står på menyn. Tranans läte är djupt, lite skorrande och hörs långvida omkring.
Vid Tältholmen fanns två Kamintält. Ett gäng glada ungdomar tittade förvånad ut och fick se oss lyssnande efter trädlärka och dubbeltrast. Två målarter för dagen som dessvärre var tysta i den hårda vinden. Båda arterna sjöng vid Tältholmen dagen innan.
När vi gick vidare mot Midsommarberget hördes några nya arter. Det var:
Bofink, den fågel det finns näst mest av i Sverige. Uppskattningsvis kring 8 miljoner par. Bara lövsångare finns det fler av (13 miljoner par). Häckar allmänt runt om kring sjöängen. På bilden en hane. En fallande sång med ”krusidull” som avslutning som många förknippar med vårens intåg.
Nötväcka, hörde vi på flera ställen. Häckar allmänt i anslutning till sjöängen. Har flera olika högljudda läten som kan bereda en del svårigheter i början. Det läte som hördes bäst i vinden var ett av de starkare kontaktlätena.
Gulsparv. En fågel som flera känner sedan barnsben. En, två, tre, fyr, fem, sex sjuuuuu kommer många ihåg. Gulsparven kommer inte alltid själv ihåg ramsan. Det kan bli lite olika antal även om den ibland prickar rätt. Beroende på storjordbruket har förutsättningarna för gulsparvens miljöer ändrats och den har minskat med över 20% de senaste 10 åren. I Angarnssjöängen häckar de årligen men antalet par har varierat kraftigt över åren. Rödlistad som Nära hotad.
Steglits, fågeln som många satte i fågelbur och hade inomhus förr i tiden. Vackra färger och härlig sång. Var tidigare ovanlig vid Angarnssjöängen men drar nu runt i flockar och alltfler par häckar. Den ökar i antal i Sverige och trots vinden sjöng den på under dagen med sina jamande toner, drillar och kvittrande löpor.
Svartmes. Den lilla skogsmesen med den vita ”sockerbiten” i nacken. Häckar med ett fåtal par på lite olika platser runt sjöängen. Sången var det någon som beskrev som en speedad talgoxe, cykelpump brukar en del också säga. Döm själva om det är en speedad cykelpump eller inte.
Stare. Häckar allmänt kring sjöängen. Använder gärna många av de fågelholkar som satts upp. Kan ses under hela året då de drar omkring i området även under vintern om den inte är för kall och snöig. Även den en fågel som minskat kraftigt beroende på att dess naturliga habitat vid jordbruksmark alltmer försvunnit. Minskningen bedöms till runt 50% i Sverige under 2000-talet vilket gör att den numera är rödlistad som Sårbar. Sången som den utför i närheten av sin häckningsplats är speciell. Glissandon, knackande ljud och olika former av ”gnissel” blandas med mycket bra härmningar av andra fåglars läten.
Skogsduva, sågs bara flyga förbi. En liten blågrå duva som är klart mindre än ringduvan. Häckar i området men svårt att säga i vilken omfattning. Här två stycken som tidigare landade på Åstaåkern.
Flera av ovanstående arter hördes endast på lite längre håll men vi kommer höra några av dem igen vid nästa tillfälle.
På Midsommarberget spanande vi av vattenytorna och hittade flera olika andfåglar varav salskrake och skedand var nya arter för året i sjöängen.
Salskrake, rastar endast i sjöängen. De flesta ska långt norrut. I Sverige häckar endast cirka 2200 par från norra Västerbotten och vidare norrut. På vintern övervintrar många salskrakar i Östersjön men det handlar mestadels om östliga fåglar.
Skedand, en and som häckar med några par i sjöängen varje år. I april när många änder rastar kan det vara uppåt 40 skedänder i Angarnssjöängen samtidigt. En mycket speciell och vacker and som tyvärr minskar i antal i Sverige och som därför numera är rödlistad som Nära hotad. På bilden två hanar i revirstrid.
Vigg häckade i sjöängen med cirka 10 par kring år 2000 men sällan numera. En fågel som är stabil i antal i Sverige men som inte längre verkar gilla Angarnssjöängen som häckningsplats.
Knipa har en utveckling som är tvärtom mot vigg i sjöängen. Förr häckade den inte alls men numera häckar och rastar alltfler par. Stabil gällande antal i Sverige. På bilden en hane. Har ett speciellt visslande vingljud som avslöjar den när den flyger.
Bläsand rastar ofta i stort antal men häckar inte i sjöängen. Den tar sig till Dalarna eller längre norrut för att hitta sina häckningsplatser. Har minskat i antal med cirka 40 % de senaste 18 åren och är nu rödlistad som Sårbar. Har ett speciellt vinande/visslande kontaktläte som man ofta hör.
Gräsand, den vanligaste av änderna som finns i stort sett överallt där det finns vatten. Cirka 30 par brukar häcka i Angarnssjöängen. Här en hona. Deras läte känner de flesta igen.
Stjärtand, en rastande and som endast har häckat i sjöängen vid två tillfällen vad vi vet. Det beräknas bara finnas 400 par i Sverige och 4 par fanns i sjöängen vid vårt besök. En hane på bilden. Rödlistad som Sårbar.
Kricka. Även det en fågel som minskat i antal. Denna med cirka 35% under 2000-talet och som därför är rödlistad som Sårbar. I Angarnssjöängen häckar cirka 10 par varje år. En andfågel vars speciella läte går att höra när man rör sig kring sjöängen.
Sång- och knölsvan kunde också ses. De skiljer vi på näbbfärg där knölsvanen har orangeröd näbb och sångsvanen gul/svart. När det gäller lätet så ”trumpetar” sångsvanen oftast när den flyger (även när den rastar) medan det som hörs från knölsvanen är dess vinande vingljud.
Sångsvan med sin gul/svarta näbb och sitt trumpetande läte. Har ökat kraftigt i antal under de senaste 30 åren. Ett till två par har häckat de senaste åren i Angarnssjöängen.
Knölsvan med sin orangeröda näbb och svart knöl i pannan. Något enstaka par häckar med ojämna mellanrum i sjöängen. De har ett sjungande vingljud som hörs tydligt när de flyger.
Nu var det dags att gå mot Byksbergsdungen för att hitta lä och fika. På väg dit sågs en havsörn glida fint över sjöängen. Det var en relativt ung Individ. En indikation på ålder kan man få genom att titta på färg på huvud, näbb och stjärt. Unga havsörnar har svart näbb, mörkt huvud och förhållandevis mörk stjärt. Hos örnar som är fem år eller äldre (vuxen/adult) så är näbben gul, huvudet ljust och stjärten vit. Från ungfågel till adult ökar då graden av ljushet succesivt. Efter att den har blivit vuxen går det inte att avgöra hur gammal fågeln är om den inte är ringmärkt. Den här är förmodligen 3-4 år gammal. En havsörn kan bli upp till 40 år gammal men den genomsnittliga åldern är cirka 15 år.
Havsörn, vår största örn som beroende på bland annat miljögifter som DDT och PCB varit på väg att dö ut. På 1970-talet vände det och genom lyckade räddningsprojekt är den numera ökande. Den senaste uppskattningen 2022 ger cirka 900 par i Sverige och även om de nu lär vara klart fler så är de är fortfarande för få och därmed är den rödlistad som Nära hotad. I närheten av Angarnssjöängen finns åtminstone ett par häckande som syns fördosökande i sjöängen i stort sett dagligen. Många andra örnar flyger förbi eller födosöker. Som mest har 15 olika individer setts under en dag.
Lä och fika är en bra kombination när man är ute i naturen. Många liksom vi tyckte nog det var skönt att få sitta ner ett tag. Medan vi satt i dungen så hördes nötväcka igen och sex bofinkshanar kom flygande för att sätta sig i samma träd. Några gäss hördes också.
Vi gick vidare till Lundbydiket där vi kunde se och höra fyra olika arter gäss och tofsvipa. Lätet på gässen skiljer sig ganska mycket men som alltid är de svårare att plocka ut när de kacklar i mun på varandra.
Tofsvipa. Tillsammans med sånglärka den tidigaste ankommande vårfågeln. Häckar med ett 20-tal par i reservatet. Ses ofta under 10 månader/år. Det förändrade jordbrukslandskapet gör att de minskat med cirka 40 % i Sverige under 2000-talet. Rödlistad som Sårbar. En härlig fågel med ett läte som signalerar att våren är på gång.
Sånglärka. Visserligen hörde vi sånglärkan långt tidigare under promenaden men här på fälten hörs de oftast bäst. Häckar med några par men kan vara flera hundra när de är på väg norrut. Även den har tagit stryk och minskat i antal under 2000-talet men har nu stabiliserat sig på en lägre nivå så än så länge har den sluppit rödlistning.
Grågås. En fågel som var ytterst ovanlig i Sverige i mitten av 1900-talet och där det första paret häckade i Angarnssjöängen 1986. Nu är de många, som mest har ett 80-tal häckande par räknats in men det har minskat på senare år. Fler än tusen grågäss kan finnas runt sjöängen när de rastar på våren. De första häckande var redan på ägg när vi gick rundan, de ruvar i 28 dygn så redan i början av maj springer ungarna omkring i kanten av sjöängen. När man som på bilden ser dem flyga kan man känna igen dem på den enfärgat skär-orange näbben och den ljusa främre ovansidan på vingarna. Lätet är ett grovt och nasalt kacklande som ofta är det första man hör när man går ned mot sjöängen.
Kanadagås. Häckat i Angarnssjöängen åtminstone sedan 1968, alltså tidigare än grågås. Något/några par brukar häcka, nio häckande par har man räknat in som mest vilket var 2001. Kan bli ganska många så här under flytten, 400 kanadagäss under en dag är rekordet. Kanadagås är inte naturligt i Sverige utan som namnet säger kommer den från Nordamerika. De första togs hit på 1800-talet men den stora införseln gjordes på 1930-talet då de togs in för jakt. Är därmed betraktad som invasiv. Lätet ofta tvåstavigt, högljutt och nasalt. Brukar jämföras med tutan hos en gammal T-ford.
Bläsgås. Häckar inte i Sverige utan de flesta ska upp på tundran i norra Ryssland. Var länge mycket ovanlig i sjöängen men har på senare år lagt om sin flyttrutt och nu rastar flera hundra samtidigt. I år har 260 räknats in vid ett och samma tillfälle. Har sin fina vita bläs runt näbbroten och äldre fåglar har svarta tvärfläckar på buken På bilden syns tre bläsgäss i olika ålder. Den i mitten saknar tvärfläckar och är därmed ung, född förra sommaren. Bläsgässen har ett ljusare läte än de andra gässen och kan påminna lite om en mindre gläfsande hund.
Vitkindad gås. Den fjärde gåsarten för dagen häckar än så länge inte i sjöängen men det är nog bara en tidsfråga innan det sker. Häckade fram till 1970-talet nästan uteslutande i Arktis men senare i Skandinavien och nu lite överallt efter svenska kusten. Enstavigt lite skällande läte.
Vidare mot Grävlingholmen där vi hade sett utter dagarna innan. ”Tyvärr” kunde vi konstatera att det fanns några gräsänder i dammen vilket indikerade att uttrarna inte var där. När uttern är där och fiskar så försvinner fåglarna. Men vi hittade två andra nya arter för dagen. Det var:
Sävsparv. Häckar allmänt i vassarna i sjöängen. Varma vintrar så brukar några individer övervintra också. Det har setts över 100 samtidiga individer under flytten vissa år. En fågel som i Sverige minskat i antal kontinuerligt sedan 1980-talet. Man vet inte varför men den har nu stabiliserat sig på lägre nivå. Är rödlistad som Nära hotad. Även om den sjunger på bilden så såg vi den endast denna gång. Nästa gång hör vi den sjunga.
Varfågel. En övervintrare i Angarnssjöängen som skapar revir på vinterplatsen. Sjöängen rymmer två revir och gränsen mellan reviren brukar gå vid Stora Ekhammaren. Möts de två övervintrarna där så börjar de bråka men så länge de inte kommer till gränsen samtidigt är det lugnt. Häckar från Dalarna och norrut på myrar och olika typer av öppen skogsmark. Sågs sitta på stolpar efter spängerna.
Vi vände åter mot Midsommarberget då vi skulle avsluta med att leta huggorm. På väg över de första spängerna kom en ängspiplärka lockande. En målart för dagen som då endast några av oss hann uppfatta denna gång. Den på bilden nedan satt i motljus och är därmed lite otydlig i färgerna.
Ängspiplärka. Cirka fem par tror vi häckar i Angarnssjöängen. Vi ska räkna lite mer ingående i år så vet vi mer exakt. På flytten kan de vara många. 2012 sågs mellan 300-400 individer samtidigt. Deras lockläte är ett tunt ”ist” som ofta upprepas några gånger.
Det var lite kallt och molnigt så frågan var om huggormarna skulle ligga ute eller välja att ligga nere i röset. Två ormar hittades dock, det var två hanar. Skillnad ser man på storlek och till viss del på färg. Hanarna är mindre än honorna och oftast mörkare men för att kunna avgöra det behöver man ha sett några av varje kön några gånger. Honorna är senare att krypa ut ur röset vilket också kan vara en ledtråd vid könsbestämning.
Huggorm. Återvänder varje år till samma övervintringsställe och kring Angarnssjöängen finns det gott om stenrösen i söderläge vilket de vill ha. En normal vinter kommer de ut för att sola och värma upp sig redan i första veckan i mars. De är sedan kvar vid platsen tills de ömsat skinn och parat sig. Sedan kryper de iväg till sina jaktmarker/revir som kan ligga någon/några kilometer bort. Honorna föder sina ungar i augusti/september dock enbart vartannat år.
Det blev ett 30-tal fågelarter denna dag och även om just inga sjöng så tydligt som vi hoppats så levererar Angarnssjöängen oberoende av väder alltid några upplevelser värda att minnas. Vädret blir som det blir och naturens invånare anpassar sig efter det. Några saker att ta fasta på när det gäller bästa förutsättningar för att höra fågelsång är:
- Tid: morgon – förmiddag. Några börjar sjunga strax innan gryningen och de flesta i samband med eller strax efter gryningen. Senare på dagen kommunicerar de mest genom kontaktläten.
- Väder: Inte för hård blåst och inte regn. De ”trycker”, sitter still, är tysta och spar energi vid för dåligt väder. Det finns ingen anledning att sjunga om de inte hörs eller om inga fåglar är beredda att flyga till den som sjunger. En fin, gärna lite kall vårmorgon med lite vind där vi redan på morgonen vet att värmen kommer öka under morgontimmarna ger bra förutsättningar. Nu hoppas vi att nästa gång ger sådana förutsättningar.
Ledare: Erik Koppe, Kenneth Olausson och Annika Johansson.
Text och bild Kenneth Olausson.