Så var det då dags för den andra träffen. Lite väl blåsigt även denna gång men datummässigt är det rätt. Vad som helst kan hända.
Efter samling vid Örstastugan där vi snabbt gick igenom dagens målarter (rödhake, bofink, taltrast, gransångare, sävsparv, ängspiplärka, storspov, enkelbeckasin och skogssnäppa) så bar det av ned mot sjöängen.
Pilfinkarna lockade som vanligt i buskarna intill vägen. Pilfink och gråsparv är utseendemässigt lika och dessutom har de flera läten som är svåra att skilja från varandra. Man skiljer utseendet lättast på att pilfinken har en svart fläck på den vita kinden vilket gråsparven saknar. Just det lockläte vi hörde är specifikt för pilfink.
Vid grillplatsen kunde den första rödhaken höras sjunga. Ett flöjtande, kvittrande fyrverkeri av ljud, en sång vi fick höra vid fler tillfällen. Rödhake delar tillsammans med kungsfågel tredje plats när det gäller antal individer i Sverige. Det finns cirka 3,8 miljoner par var av dessa arter. Bara lövsångare (cirka 13 miljoner par) och bofink (cirka 8 miljoner par) ligger före.
En koltrast sjöng korta strofer med pauser emellan. Påminde om dubbeltrast men den mjuka tonen och de ibland små drillarna som följde på flöjtandet gav koltrast som art.
Nästa stopp var vid grinden där en blåmes tydligt sjöng. En liten sång som man ofta tappar bort bland allt annat som låter men lyssnar man uppmärksamt upptäcker man snart att det finns många sjungande blåmesar runt omkring oss.
Annars var det massor av sjungande steglitser, bofinkar (se rapport 1) och grönfinkar. Grönfinkens sång är en utdragen räcka av tonlöpor med visslande och kvittrande läten samt drillar. Påminner till del om kanariefågelns sång.
Vidare upp mot Midsommarberget där vi spred ut oss, lyssnade och spanade.
Taltrastens karakteristiskt upprepande läte hördes. Sången består av korta motiv som upprepas flera gånger. Utseendemässigt är den till viss del lik dubbeltrast men den är klart mindre, har rostbeige vingundersida där dubbeltrasten är vit och sen har den pilspetsade svarta fläckar på buken medan dubbeltrastens fläckar är mer runda. Taltrast är den trast det finns flest av i Sverige och den kommer så högt som nummer åtta på Sverigelistan med cirka 2 miljoner par i antal. Men den är tätt följd av koltrast som är nummer nio med cirka 1.8 miljoner par.
Även en rödvingetrast kunde höras på avstånd. Sången är individuell och de kan låta ganska olika även om grundstrukturen i stort sett alltid är densamma. Sången börjar med en ljudlig, lättuppfattad del som sen följs av ett lågmält gnissel som man inte alltid hör. Nedan ett exempel. Rödvingetrasten har minskat i antal med cirka 25% över de senaste 15 åren och är rödlistad som Nära hotad.
Vidare ned efter sjöängen hördes de första storspovarnas kontaktläte när de flög förbi. De passerar koncentrerat under någon vecka och den här träffen låg tidsmässigt så vi hamnade mitt i flyttiden. Även om vi inte hörde eller såg särskilt många just denna dag kunde vi räkna in över 100 per dag de nästkommande dagarna. Storspovarna är hårt drabbade av jordbrukets omställning till storjordbruk i söder och nedläggning i norr. De har minskat i antal med över 50% de senaste 30 åren och är nu rödlistad som Starkt hotad.
Sädesärlan lockade lite överallt. Ett härligt vårtecken där den första i år anlände till Angarnssjöängen 27 mars vilket är ungefär samma tid som vanligt.
Den första sävsparven för dagen hördes sjunga. Fler hördes senare.
Vid Lundbydiket kunde vi beskåda både större och mindre strandpipare. Den större rastar medan den mindre även häckar i sjöängen. De är ganska lika i utseende men man ser skillnad bland annat på att den större har orange ben medan den mindres är gråbruna. Den mindre har en gul ring runt ögat (orbitalring) vilket den större saknar samt att den mindres näbb är enfärgad medan den störres är orange/svart hos vuxna fåglar under vår, sommar och höst. Jämför på bilderna.
En skogssnäppa flög över och hördes spela. Ett spel som hör våren till då det är en av vadarna som anländer tidigt.
Ängspiplärkan lockade (se rapport 1)
Ett larm kom sen om att två fjällgäss syntes från Grävlingholmen och eftersom även rast och fika var planerat till samma ställe gick några lite i förväg. Plötsligt hör vi någon ropa. En härfågel flög över Grävlingholmen och vidare över sjöängen. En del hann se den, Gun Larsson hann fota den när den flög iväg. Endast sjätte gången genom tiderna den ses i Angarnssjöängen. Härfågel har varit en häckfågel i Sverige åtminstone fram till 1980-talet men efter år 2000 har bara två häckningar konstaterats vilket gör att den betraktas som Nationellt utdöd. I klimatförändringens spår så kommer den med största sannolikhet att börja häcka här igen men då jordbrukslandskapet är annorlunda numera så förväntas ingen stor ökning ske. Sången som man ofta kan upptäcka den på under våren är mycket enkel och lätt att komma ihåg. Bild 1: Guns bild på den bortflygande härfågeln. Bild 2 fotade jag någon mil nordöst om Angarnssjöängen härom året.
Vi letade rätt på de två näpna fjällgässen som rastade så att alla kunde se dem även om de just då förstås var på andra sidan av sjöängen. Fjällgåsen var allmän häckningsfågel i de svenska fjällen i början av 1900-talet men den minskade succesivt och kraschade totalt på 1950-talet. Man har sen ihärdigt arbetat med att försöka få tillbaka dem och det går långsamt åt rätt håll men det hela är mycket bräckligt och den är rödlistad som Akut hotad. Det finns cirka 60 par som häckar i de svenska fjällen numera och det här var endast nionde gången den sågs vid Angarnssjöängen.
I samband med fikat kunde vi även se fiskgjuse, brun kärrhök och varfågel (varfågel se rapport 1), de första två häckar i eller i direkt anslutning till Angarnssjöängen medan varfågeln enbart övervintrar här. De ska ge sig vidare norrut för häckning vilket brukar ske i mitten av april.
Fiskgjuse brukar häcka med tre par i anslutning till sjöängen och de ses ofta fiska med gott resultat.
Brun kärrhök häckar med ett till två par i sjöängen. Man ser dem födosöka i stort sett varje gång man besöker sjöängen under vår eller sommar.
Vidare mot Klosterbacken. På spången mellan Grävlingholmen och Broholmen fick vi se och höra enkelbeckasiner. Det var dels deras flyktläte som de har när de flyger upp, dels det tick-tackande sånglätet när de sitter still och sen även det flygande spellätet som åstadkoms genom att de spänner ut de yttersta stjärtfjädrarna som vibrerar när de dyker. På bilden en spelflygande individ med de yttersta stjärtfjädrarna utspända. Inspelningar på ovanstående läten under bilden där den sista inspelningen innehåller både sång från sittande och spel från flygande beckasin.
Enkelbeckasin 1 Enkelbeckasin 2 Enkelbeckasin 3
Efter Broholmen är stigen smal och likt en ringlande orm tog vi oss fram mot Klosterbacken som med sin blandning av skog är en bra plats för många sångare.
Här hördes bland annat gulsparv sjunga (se rapport 1). När vi gjorde det första stoppet en bit upp i backen så satt en järnsparv i en trädtopp och sjöng. Det är just i denna tid när den sjunger som man ser eller hör den beroende på att den ofta då sitter öppet. Senare blir den helt anonym och det är ytterst sällan man ser någon under sommarhalvåret. Sången är ganska klar men broderande och skyttlande på rätt jämn tonhöjd under cirka två sekunder. Den upprepas sedan med jämna mellanrum.
Lite vidare mot det granbarkborreangripna området satte kungsfåglarna igång med att sjunga ordentligt. Här är det gran och tall och då är vi i kungsfågels biotop. Europas minsta fågel med en vikt om cirka 5 gram, det vill säga som en halv knäckebrödsskiva utan smör. Sången består av en 4-6 gånger upprepad figur som avslutas med en liten drill. Den ligger så högt i frekvens så det brukar vara en av de första fåglarna som man inte hör längre när hörseln blir sämre. Är som tidigare sagt på delad tredje plats gällande antal individer i Sverige.
Lite längre ned efter stigen hördes gärdsmyg sjunga. Den lilla fågeln med den stora rösten. En metallisk räcka klingande toner och drillar som man lätt kommer ihåg när man hört den några gånger.
På återvägen vid den tunna björkskogen sjöng även en gransångare sin speciella sång. Många har en ramsa i stil med sill salt salta sill salta salta sill som hjälp. I England heter den Chiffchaff utifrån hur den låter. Utseendemässigt är sångarna lika och gransångare är framförallt lik lövsångare. Ofta kan man ta hjälp av benfärg för att skilja dem åt. Gransångarens ben är normalt mörka medan lövsångarens är ljusa.
Samtidigt som vi lyssnade på gransångaren hittades en huggorm. Den syntes vara nyömsad och var nog nu på väg mot sitt revir.
Vid stopp vid Grävlingholmen på återvägen så var det dags för ny överraskning. En röd glada flög rakt över oss. En rovfågel som tämligen snabbt nu sprider sig norrut och mycket just nu tyder på att vi har en häckning inte alltför långt från Angarnssjöängen. Den röda gladan känns lättast igen på den kluvna stjärten men man får ibland titta lite noga så det inte är en brun glada som ibland, fast mycket mer sällan också kan ses vid sjöängen. Röd glada hade bara setts 17 gånger vid Angarnssjöängen fram till 2020. De senaste åren har den dock sett mycket mer ofta.
Inte nog med det utan vid ett sista stopp vid Lundbydiket så hittades även två gravänder. Återigen en ovanlig fågel vid Angarnssjöängen. Det här var tjugonde gången den sågs i sjöängen genom alla tider. Fascinerande.
En ur fågelsynpunkt fantastisk dag där fyra riktiga rariteter sågs, alla målarter hördes och ett stort antal andra fåglar hördes eller sågs. Det är inte precis alla dagar som ger ett sådant här resultat. Vad ska det kunna bli den tredje och sista gången som inträffar lördag den 27 april? Välkomna då!
PS På ett ställe i texten beskrivs att ett larm kom. Det finns en app till mobiltelefon som heter Band. Om ni laddar ner den och sen söker efter Vallentuna larm så kommer ni kunna ta del av en del av det som händer i sjöängen i realtid. DS
Ledare: Erik Koppe, Kenneth Olausson och Annika Johansson.
Text och fågelbilder: Kenneth Olausson. Bilder på deltagare och huggorm: Annika Johansson. Bild på den bortflygande härfågeln: Gun Larsson.