– i alla fall fler arter än deltagare

Sköna maj, välkommen till vår bygd igen! Till skillnad från flera tidigare majrundor var Johan Ludvig Runebergs text i vårens traditionella Majsång osedvanligt passande denna dag. Efter en vädermässigt delvis miserabel april med äkta aprilväder kom så våren i måndags och fortsatte envetet de följande dagarna (så långt vi vet). Strålande solsken, måttlig östlig vind och flera behagliga plusgrader redan vid avfärd mot Örsta och med SMHI-löfte om fortsatt klarblå himmel och upp mot 18 grader framåt dagen.

Helgdag med strålande uteväder och naturfolk med vårlängtan, vad skulle det betyda för antalet deltagare i denna månadsrunda? Mycket! När vi något försenade kom igång vid Örsta med Kenneth Olausson som dagens ciceron hade redan 66 personer anmält sig och när folkräkningen var avslutad på Tältholmen hade skådarsiffran stigit ända till 75! Det är nog väldigt nära 50% mer än tidigare deltagarrekord och det skulle komma att ställa stora krav på Kenneths ledaregenskaper och röstförmåga. Skulle vi mäkta med att matcha detta ansenliga tal med dagens fågelarter? Svaret finns redan i rubriken!

Kenneth, den ambitiöse, hade redan dagen innan satt målet för dagen till ett hundra fågelarter, väl underbyggt med en detaljerad artlista, som översteg de hundra. 95 är rekordet för maj från förra året och förutsättningarna goda, så absolut inte ogörligt. Flera arter prickades dessutom in redan vid Örsta-stugan, däribland silltrut, tamduva, svartvit flugsnappare ⇓, lövsångare, ärtsångare, rödhake, fasan och gråsparv.

Avmarsch och skaran satte sig i rörelse mot Tältholmen ”glad såsom fågeln i morgonstunden” och redan vid hällristningarna hördes ”trasten i lunden” eller snarare taltrasten i dungen därbakom. ”Lärkan mig svarar” och ”ärlan på åkern” skulle komma senare; däremot hade Kenneth inte ens med ”orren i fur’n” på sin mållista. Tack till Herman Sätherberg för lånet av dessa Vårsång-rader!

Tältholmen invaderades, någon yrvaken tältare såg förundrad ut och vi hörde ett par trädpiplärkor gå in för landning i närheten samt en spillkråka mot öster. Däremot var inspektionen av hästhagen i samma riktning totalt resultatlös.

Midsommarberget nästa. Först själva hagen med tämligen magert resultat och så toppen på berget med en strålande utsikt över nästan hela sjöängen. Skrattmåsar väsnades, sothönor kivades, knipor och viggar dök, olika simänder och båda svanarterna gled värdigt fram eller bara vilade. Stundtals höjdes pulsen, då skäggdopping, stjärtand, fisktärna basunerades ut. Ännu högre puls åsamkade en ensam gråhakedopping ⇑ mot Kustamaden på den norra sidan, men det var ingenting emot, när en ”rova” först blev en möjlig blå kärrhök och sedermera konverterades till STÄPPHÖK! ”Var är den?”, ”kan Du beskriva närmare?”, ”nu försvann den!”, ”nu UPPE med ilskna tofsvipor!”.⇓ Till slut lyckades nog alla med hjälp av tubkikarförsedda och hjälpsamma kollegor få se den; ömsom flygande med sin tofsvipeuppvaktning och ömsom sittande på någon lerbank frukosterande på någon oidentifierbar släkting. En tämligen sällsynt gäst vid sjöängen; STOR glädje!

Så kom så både ”ärlan på åkern” i form av sädesärla och ”ärlan på stolpen” (icke Sätherbergs ord!) och den som en grann gulärla.⇓ Den ”obligatoriska” stenskvättan hittade vi raskt vid Byksberget, ett par storskarvar passerade, fiskgjusen dök upp och så nästa ovanliga reservatsgäster, nämligen ett par dvärgmåsar ⇑, som uppvisningsflög framför näsorna på oss.

Nästa stopp blev självfallet Lundbydiket, där artlistan skulle fyllas på framför allt med vadare. Och så blev det: ett antal grönbenor ⇓ stressade runt på grönbenors vis, mindre strandpipare likaså, brushanar stoltserade i sina tjusiga vårmunderingar,

”Är vi framme SNART?”. Längtan till Grävlingholmen och den första kaffestunden började bli oss övermäktig. Klockan började raskt närma sig tioslaget och vi hade varit kaffelösa i minst 150 minuter; fågelskådare är ett härdat släkte, men det finns väl ändå gränser! Kenneth kände trycket och kanske det egna kaffesuget, så lite raskare takt mot nämnda holme och rast samt andra frukost (första för vissa?) beordrades.

Dvärgvårlöken, som i Sverige endast är allmän just i östra Svealand, kunde avnjutas i full blom och stärkte idyllkänslan. Buskskvätta ⇓ observerades, havsörn och fiskgjuse avbröt matron, men det var helt okej! Uppbrott och fortsatt promenad mot sydväst för de flesta, medan några avvek med Stefan Paulin som guide på denna kortare återfärd. Magen var nöjd, humöret var på topp och temperaturen närmade sig sakta densamma (det blev kanske 18 grader varmt till slut).

Broholmen bockades av och promenaden fortsatte över ängen mot Klosterbacken med syftet att ta norra skogsstigen österut. Vitsipporna gjorde stora delar av den södervettande backen vitprickig och vårlig. En slö fjolårsfödd huggorm undvek vi att trampa på, några hörde och kanske såg järnsparv, kungsfågel, trädkrypare, svarthätta och gransångare i det norra skogspartiet. En övervintrande vinbärsfuks hittades av någon skarpögd.

… och så blev det transportsträckan mot ekhamrarna och Skesta hage. Över 500 vitkindade gäss rastade på kustaåkrarna och dessutom fortfarande några bläsgäss. Rariteter som rödhalsad gås och fjällgås letades det efter men då utan framgång. Två fjällgäss hade dock observerats i morse på denna åker från Midsommarberget av några av våra eftersläntrande skådare, dock var de nu helt försvunna. Men de kom åtminstone med på dagslistan. Den rödhalsade får däremot vänta.

Stora Ekhammaren klädd i skir grönska och naturligtvis även den beströdd med blommande vitsippor och de blyga gullvivorna hade små, små knoppar på gång. I den mindre versionen av ekhammaren lite längre fram sjöng törnsångaren ⇑ försiktigt och rödvingetrast noterades. Skesta hage med andra och sista rasten och den sedvanliga artgenomgången. Vi hamnade på 88 fågelarter, ett dussin kvar till det hägrande uppsatta målet och med en bra bit kvar att gå. Dock brukar denna del av rundan sällan vara en stor artbidragare, men hoppet är ju trots allt det, som ofta håller oss uppe.

Dessvärre blev det som vanligt och tillskottet blev antalsmässigt blygsamt med ytterligare EN art; dock inte vadsomhelst utan en smådopping, som kunde beskådas från Midsommarberget. Dock icke av mig, som valde att hålla mig på sjönivån, men som istället belönades med en skalbagge. Colymbetes striatus heter den (saknar svenskt namn) och tillhör familjen äkta dykare; ett vackert djur, som blir nästan två centimeter långt och som trots sitt familjenamn även tillbringar viss tid på land (på träspången i mitt fall). Endast fjärde offentliggjorda fyndet i naturreservatet, så klart sällsyntare än smådoppingen; men det kanske snarare beror på att antalet fågelskådare vida överstiger antalet skalbaggsdito. Det är lättare att göra avtryck i skalbaggsbranschen!

Så 89 fågelarter blev det till sist, vilket är fler än 75, som ju var antalet deltagare! Inte 100, men ändå inte så pjåkigt med ovanligheter som stäpphök, dvärgmås, fjällgås, gråhakedopping och smådopping.

Jag avslutar med skalden Verner von Heidenstams kloka ord ”Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge”. Det vill säga ”100” och ”89”!

Stort tack till Kenneth för gott ledarskap och god kunskapsspridning samt till Annika Johansson ej fågelbilder och Kenneth för finfina fågelbilder! … och tack alla övriga, som deltog och bidrog!

Gunnar Hesse

Ärtsångare