I arla morgonstund låg Lützendimman ganska tät både i mina hemtrakter vid avfärd och framför allt i Örsta-trakten vid ankomst för september månads runda. Dryga tio grader varmt, dålig sikt och lite novemberkänsla. Dock var väderprognoserna hyfsat optimistiska avseende dimmornas lättande, så till sist hade hela 32 personer sökt sig till den sedvanliga samlingsplatsen vid Örsta-stugan. Klockan blev även denna morgon halv åtta, varpå Tryggve Engdahl tog befälet, hälsade alla välkomna och redogjorde för dagens plan och förväntningar. Septemberrunda är ju liktydigt med blåhake-observationer och många hade säkert dem på sin önskelista. Rutten blev därmed också det väl beprövade medsolsvarvet med Tältholmen och sedan Midsommarberget som väl inövade första etappmål.

Kryssandet vid starten blev naturligtvis magert, då sikten var erbarmligt begränsad. Ett större antal kajor och tre skator kunde urskiljas och naturligtvis höras. Men var det blåmes eller talgoxe i buskarna i närheten; kanske båda? Ingen mening att dröja kvar här, så marschorder gavs och klungan satte sig i rörelse. Fyra starar hade dock den goda smaken att passera på synbart håll, dvs nära, och noterades med hörbar glädje.

Naturen var (något överdrivet) som en svartvit fotokopia med mängder av prydliga (nåja, de flesta) spindelnät längs stigarna och framför allt utmed Tältholmen. Större hackspett, svartvitt den också, sågs skymta i de höga granarna på holmen, i övrigt tämligen stilla.

Midsommarberget äntrades, tubkikarna ställdes upp och inte mycket kunde beskådas. Jo, men vänta, därute i klarvattnet är ju två vitaktiga, suddiga varelser! Ägretthägrar, skönt att inte allt är grått, som gråhägrar till exempel! Slutligen blev de för övrigt tre stycken!

Så sakteliga började dimman lätta och nu sågs inte bara konturer utan fler och fler fågelarter kunde hittas och de flesta även artbestämmas, i vissa fall inte utan besvär och diskussioner skådarna emellan. Skedänder, snatteränder, någon enstaka stjärtand, tranor tillhörde de större och lättare att identifiera. Vadare som brushanar, skogssnäppa, gluttsnäppa (de låter ju också!), mindre och större strandpipare och enkelbeckasin tog lite mer tid och energi, men hamnade så småningom på dagslistan. Trevligare och lite knepigare var svartsnäppa, kärrsnäppa och framför allt småsnäppa.

… och så äntligen kom budskapet, som vi ”alla” väntat på, då Stefan Paulin med myndig stämma förkunnade: BLÅHAKE!! Ingen så kallad ”njutobs” precis, då fågeln befann sig i vasskanten bortom Lilla grundet, det vill säga på behörigt avstånd. De sitter ju inte heller precis still! Så småningom efter mycket förklarande och sökande kunde nog de flesta få en skymt av de små krabaterna; tre blev de till slut.

Dimman lättade allt mer, klockan tickade obönhörligen på, allt var nog inte upptäckt och Tryggve hade fullt sjå att få alla med sig ner från berget och mot Lundbydiket. En utdragen kolonn snirklade sig till sist långsamt framåt, stannad av ett par stenskvättor kring Byksberget och ett par bruna kärrhökar samt ett ökande antal ladusvalor över själva sjöängen.

Området kring Lundbydiket var mest fyllt av rofyllda kor (okej, kvigor och kalvar), så inte mycket plats kvar till våra bevingade vänner. Tomt på sådana med andra ord. … och borta vid trekanten, en ”säker” septemberplats för blåhakar var det dessvärre helt rent från dylika. En ensam ljungpipare och nästan tvåhundra tofsvipor på åstaåkern fick duga i stället.

Nästa anhalt blev naturligtvis Grävlingholmen med efterlängtad kafferast och fortsatt skådning dock det senare med begränsat resultat: snatteränder och en helt solo kanadagås.

Broholmen passerades, ängen därefter likaså, men här splittrades gruppen, då några följde efter Stefan, som skulle inspektera några av fågelholkarna på Klosterbacken; andra följde dagens ledare, Tryggve, mot bron över Lingsbergsån, som därmed hoppande över nämnda backe denna dag.

Återförenade vid Gyllingdungen återgavs, vad som setts och där ”vann” Stefans kamrater med en nordfladdermus, som slagit läger i en av holkarna. Vi andra kom in som god tvåa med bland annat ett femtontal renfanebaggar (skalbaggar) krypande på marken vid backens fot. Fåglar då? Jo, några arter till, men ingenting spektakulärt!

Som vanligt inte så mycket under transportsträckan fram mot Stora Ekhammaren. Blott jag och ett par andra personer blev lite exalterade av fem stora, granna kortvingar (Philonthus nitidus) och en dyngbagge på en färsk komocka, väl placerad mitt på stigen.

Så nåddes så Skesta hage strax före klockan halv ett med mer matsäcksätande och artgenomgång i solskenet (och skuggan för somliga) och den tilltagande värmen. 63 fågelarter blev det till slut efter några trevliga tillskott under återvandringen; sparvhök och lärkfalk exempelvis. Detta fick duga mer än väl, då resultatet klart överstiger medelvärdet för denna månad.

En intressant runda, som började med dimma och slutade med strålande sol och högsommarvärme! Från november till juli på sex timmar!

Stort tack till Tryggve, som förtjänstfullt ledde och till Karin Hendahl, som förtjänstfullt fotograferade.

Text Gunnar Hesse