Septembersensommaren fick slutligen ge med sig framåt slutet av månaden och hösten tog äntligen över. Hemmatermometern visade något mer normala knappa sju plusgrader strax innan avresan till Örsta, som så många gånger förr var samlingsplats för oktoberrundan. Dagen inleddes höstmulet men vindstilla för att gradvis erbjuda gluggar i molntäcket och något tilltagande vind. Detta evenemang skulle bli premiären för Jon Risfelt som rundeguide, men ett ryggskott ett par dagar innan satte definitivt stopp för det, så med kort varsel tog Stefan Paulin över den gula ledarvästen i stället. Tack, Stefan och snabb och god bättring, Jon!
Redan innan samlingen hann dock några med att upptäcka minst en bergfink, så dagen fick en bra start.
Stefan tog befälet, räknade in 17 deltagare och valde att hoppa över (bildligt talat!) Tältholmen denna morgon, så kosan skulle komma att styras direkt mot Midsommarberget. Stefan berättade dock först om naturreservatets senaste tillskott på fågelartlistan, en tajgasångare. Den hade upptäckts för en dryg vecka sedan i den lilla tallen precis vid den röda Örsta-stugan, där vi nu samlats. Inte oväntad; nummer 269 blev den!
Även om Tältholmen ej blev besökt, så levererade den ändå nästa trevliga art, en domherrehona uppflugen i holmens högsta trädtopp. De, som vände blicken åt motsatt håll, hittade en vråk bort mot Åsta, som efter tubkikarstödda studier fastställdes till fjällvråk. Hösten är kommen! I övrigt bjöd promenaden ner mot berget inte på några större sensationer, så tämligen raskt var vi framme på toppen för en längre tids spaning över sjöängen och området däromkring. Rönnarna inne i hagen och i sluttningen ner mot vattnet dignade av sina röda bär i väntan på hungriga trastar och sidensvansar.
Stefan summerar vid halvtid på Grävlingholmen.
Ett halvdussin sparvhökar sträckte mot sydväst, en havsörn spejade från en död trädtopp i Skesta hage, minst tre blå kärrhökar räknades in, ringduvor sträckte till synes lite oplanerat, ett hundratal krickor rastade på blankvattnet, medan gräsanden lyste med sin frånvaro. En enda (sen) blåhake for omkring i vassen och vadarna var endast representerade av brushane och kärrsnäppa.
Dags att dra vidare mot Byksberget och Grävlingholmen; tiokaffet på den sistnämnda platsen hägrade! Enda avbrotten i promenaden orsakades av ett par bofinkar på Byksbergsdungen och tio ängspiplärkor rastande bland tuvorna nära sjöängen. I övrigt lugnt, nötkreaturen var kvar på sitt favoritställe vid Lundbydiket och även de tog det lugnt, trekanten lite längre bort också den tämligen fågelhändelselös. Nyfikna kvigor anslöt sig, men de verkade inte hitta någonting intressant de heller, förutom de märkliga fågelskådarna.
Grävlingholmen bjöd på kaffe och knipa samt ett par nyponplockande kvigor. Södra maden nästa och där hade vi för ovanlighetens skull en hel flock med fasaner, som hukade, sprang och flög korta sträckor bland tuvorna. Elva stycken slutade summan på till sist. Därtill en ensam hämpling
Förbi nästa rönn med massor av röda bärklasar, bron över ån vid Broholmen passerades och så över den obetade ängen och upp mot Klosterbacken. Avsikten var att denna gång ta den nu myggfria stigen väster och norr om själva backen. Redan nästan uppe på toppen hittade någon en gulsparv, som raskt blev någonting mycket bättre och någonting lite oväntat, nämligen en trädpiplärka. Glädje!
Så kom vi fram till området med de många stormfällda träden och upptäckte mitt på stigen någonting, som föreföll vara resterna av någons gourmetmåltid: en halvt uppäten liten orm (kanske
”kopparorm”) och en mängd hackspettfjädrar! Varför bara halvt uppäten? Ormen smakade förmodligen pyton! Vem var den skyldige? Av levande fåglar kunde steglits läggas till och precis öster om Klosterbacken bland alarna vid Lingsbergsån en gransångare, som både sågs och hördes (ett par exemplar hade tidigare hörts på Midsommarberget).
Den norra etappen mot Skesta hage bjöd på brun kärrhök, ormvråk och havsörn samt, äntligen, en enda gräsand!
Skesta hage med sedvanlig påtår och preliminär artgenomgång. Återtåget resulterade i sex sångsvanar vid den så kallade Volgakröken, mängder med nyponbuskar och slutligen, som kronan på verket, tre gråsparvar vid Örsta. Dock bör även nämnas de sex nötkreaturen, som smitit förbi stängslet i väster och nu förtjänstfullt betade det grönare gräset vid och på Hackstakullen. Välkommet!
49 fågelarter kunde vi till sist summera dagen till. Ett par förargliga arter från medelvärdet för oktober på 51 och långt ifrån fjolårets rekordrunda, som bjöd på hela 71 olika arter. Blåhake, blå kärrhök, fjällvråk och trädpiplärka var några av dagens pulshöjare.
Stort tack igen till Stefan för guidningen och till Christer Christensen för gransångarfotot!
Vi ses igen den 6 november för nästa runda, hoppas jag!
Text Gunnar Hesse och alla foton utom gransångaren