En fördel med december är att det blir mörkt tidigt på dagen. Man behöver därför inte vara en nattuggla för att gå ut och titta på vad himlen en klar natt har att erbjuda. Men ta med varma kläder, det blir kyligt även med kläder som normalt räcker till under en fågelskådartur vid den här tiden.
För att ni ska kunna följa med i min rundtur över himlen, är det bra att ha en stjärnkarta till hands. Det kan antingen vara en fysisk stjärnkarta, eller någon som finns på Internet. Jag har hittat en bra, som fungerar för Windows-datorer: https://stellarium-web.org. För mobiler finns en hel uppsättning att välja mellan, sök efter ”planetarium” t.ex.
Jag följer Stellarium i det här inlägget. Tryck på triangelikonen under själva kartan, så syns stjärnbildernas namn. Klicka på datum/tid nere till höger så går det att ställa in valfri dag och tid.
Jag tänkte mig att vi börjar omkring klockan 17. Då har det hunnit bli mörkt. I sydväst kan vi se planeten Venus som är ”aftonstjärna” just nu. Har man med sig tuben kan man se att Venus ser ut som en mycket liten kopia av månen. Det beror på att planeten ligger innanför jordbanan och därför får man ibland trekvarts-venus, ibland halv-venus eller till och med ”månskäre-venus” (i ”nedan” när Venus är aftonstjärna). Eftersom Venus bana ligger innanför jordens gör den ett varv på mindre än ett år. Därför uppträder den ibland som ”aftonstjärna”, ibland som ”morgonstjärna”.
Gemensamt för alla planeterna är, att de har ett stadigt sken, till skillnad från stjärnorna som ser ut att blinka och gnistra. För all del kan planeterna göra det också – när de står nära horisonten.
Till vänster om Venus och lite högre på himlen står Saturnus, planeten med ring. Så här vid femtiden på kvällen står den nästan rätt söderut. Med tuben (eller en kamera med lång brännvidd) kan man se ringen på planeten. Färgen på Saturnus är så lik Champis-etikettens brungula färg man kan komma.
Tittar vi rätt österut, står redan planeten Jupiter högt på himlen. Med en vanlig fältkikare ser man tre eller fyra av jupitermånarna uppradade i en sned linje på ömse sidor om planeten. Kan hända att alla är på samma sida också, men det är inte så ofta det händer. Med tuben ser man minst fyra månar.
Jupiter står just nu i Oxens (Taurus) stjärnbild. Man känner igen stjärnbilden på oxens ”huvud”, en trekantig ostbit med en stark stjärna, Aldebaran. Uppe till höger ligger stjärnhopen Plejaderna som många envisas att kalla ”lilla Karlavagnen”, vilket det inte är. Jupiter behöver tolv år för att gå ett varv runt solen. För min del, jag är 84, betyder det att den i år har fullbordat sju varv runt solen under min livstid. Första gången jag uppmärksammades på planeten, stod den också i Oxens stjärnbild. Då måste jag ha varit tolv år.
Om vi går tillbaka till att titta rätt söderut och en bra bit över horisonten, kan man se fyra rätt starka stjärnor som bildar en stor kvadrat. Den kallas ofta Pegasuskvadraten och är lite central då man tittar på stjärnor, eftersom många utgår från kvadraten då de ska beskriva olika saker på stjärnhimlen. Tre av stjärnorna tillhör stjärnbilden Pegasus, men den övre vänstra är ena foten i stjärnbilden Andromeda.
Om man räknar till tredje stjärnan in längs den rad av stjärnor som utgör Andromeda och därifrån går lite snett uppåt höger, stöter man på Andromedanebulosan, vår närmaste galaxgranne i världsrymden. Det har sagts att den och vår Vintergata kommer att kollidera en gång långt fram i tiden, men det verkar nu som om det inte blir så.
Tänk på att stjärnhimlen ser ut att vrida sig runt polstjärnan allt eftersom jorden snurrar runt sin axel. Varje timme har den vridit sig 15 grader medurs. Då kommer andra stjärnor och planeter upp över horisonten i öster och sydöst. Om du går ut en månad senare finns stjärnbilderna 30 grader medurs från hur det såg ut vid vintersolståndet. Medan rotationen under natten beror på hur jorden snurrar (360 grader på 24 timmar), beror den senare skillnaden på hur jorden rör sig runt solen (360 grader på 12 månader). Däremot lever planeterna sitt eget liv och kan dra omkring lite mer svårbeskrivet. Men i varje fall Jupiter och Saturnus håller sig ungefärligen på plats i ”sin” stjärnbild.
En timme senare håller Venus på att gå ned, men i ostnordost stiger den fjärde planet som vi kan se med blotta ögat, just upp över horisonten; Mars. Är Saturnus Champis-färgad, är väl Mars mer åt ljus jordgubbssaft i färgen. Mars brukar ju kallas den röda planeten. Den går att hitta snett nedåt vänster från Jupiter räknat och rakt under ”tvillingstjärnorna” Castor och Pollux. Rakt under Jupiter och till höger om Mars börjar förresten Orions stjärnbild att ta sig över horisonten.
Text Hans-Georg Wallentinus