Efter en decembermånad med näst intill sommargröna gräsmattor och skrämmande höga dagstemperaturer kom så till sist bakslaget(?) med regnblandad snö och förrädiskt nollgradeväder strax innan tolvslaget på nyårsaftonen. … eller blev det ett ”framslag”? Årets första nyord?

 

När det var dags att kliva ur slafen i arla morgonstund på nyårsdagen möttes jag av en annorlunda syn. Vitt, vitt, vitt med ett decimeterlager av tung snö liggande som en våt filt över hela nejden. Skulle detta kombinerat med det faktum, att nyårsdagens morgon kanske inte är precis den morgon, som man likt Rönnerdahl skuttar med ett skratt ur sin säng, innebära att jag skulle bli ensam (frivillig ledare var jag!) och behöva genomföra utflykten helt på egen hand. Skulle jag behöva diktatoriskt ändra regeln med minst två observerande personer för att få en fågelart kryssbar och därmed rundan godkänd? Skulle jag gå till världshistorien, som den, som bröt vår fina serie med 230 månadsrundor i absolut obruten svit? Tankarna for runt i skallen, när jag med bävan närmade mig Örsta. Parkeringsplatsen var öde med total brist på hjulspår eller annan mänsklig aktivitet. Jag var dock tidigt på plats med klockan inte ens passerad 08:15., så hoppet levde. Minuterna gick och så kom äntligen en bil till. Lasse Berglund, fågelskådare och medlem! Dagen var räddad!

Inte nog med det, ytterligare tre bilar anslöt och slutligen en lokaltrafikens vän, som dök upp med försenad buss. Åtta personer totalt! Därtill en historiskt unik samling med en majoritet av kvinnor (62,5%) och 25% som var förstagångsdeltagare. En bra start på rundan och året så här långt!

Halv nio lite drygt och jag gjorde en snabb genomgång av min plan för dagen. En kopia av decemberrundan var mitt förslag, dvs. promenad ner mot Midsommarberget, sedan österut mot Hackstakullen och därefter vidare mot Skesta hage. Återfärden skulle vi ta med hjälp av landsvägen mot Ådalen via Seneby. Dagens utmaning basunerades ut: låt oss överträffa januarirundans artminimum, vilket fortsatt är 18 fågelarter, noterat år 2011. Januarisnittet på nästan 26 kändes nog redan lite väl ambitiöst med tanke på dagens väderförutsättningar och det faktum, att trots en osedvanligt varm december sjöängen var i stort sett helt isbelagd. ARTON blev stridsropet och med ett antal garanterade årskryss som lockbete bar det av!

… men gå väldigt försiktigt! Särskilt på välanvända vägar och stigar lurade isfläckar, som nu var väl kamouflerade av den nyfallna snön. Någon halkade till redan strax efter parkeringsplatsen och den riktiga vurpan gjordes sedan på vägen ner mot Midsommarberget. Såg riktigt otäckt ut, men avlöpte tack och lov väl.

Nu närmade vi oss fågelmatningsstationen vid Midsommarbergets fot, så fram med kikarna på behörigt avstånd från själva matarna. Grönfink, nötväcka, talgoxe, skata (på talgbollsringen), större hackspett blev resultatet här och årslistan svällde! Svårt att slita oss från krogen här; var fanns blåmes, koltrast, gulsparv till exempel, men ändå dags att gå vidare och toppen på Midsommarberget blev nästa naturliga etappmål. Det gällde ju att vara tillbaka till Örsta före solnedgången!

Här var det livat värre! Inte mycket rörelse ute på själva sjöängen, men tiotals med björktrastar, som frukosterade på de kvarvarande bären i rönnbärsträden nedanför berget. Stressade runt bland träden, for i väg över berget och kom tillbaka med ojämna mellanrum. Dessutom blev de fler och fler, så slutomdömet blev ”minst hundra”. Förgäves spanade vi även efter någon mindre släkting, det vill säga rödvingetrasten, i trastflocken.

Någon hittade ett par steglitser och så traskade vi vidare genom skogskanten ner mot sjöängen. En större hackspett frukosterade på tallkottefrön i sin smedja på en halvstor död tall. Den fortsatta promenaden blev tämligen händelsefattig avseende ornitologiska upplevelser, så Hackstakullen nådde vi därför tämligen raskt. Klockan närmade sig halv elva och därmed var den slagen för tidigt elvakaffe. Vi struntade i att bestiga kullen utan slog i stället läger vid Hans-Georgs bänk längs stigen; det måste ha varit första gången någonsin, som över hälften av rundedeltagarna (alla damer naturligtvis) fick plats på bänken i fråga. Hjärterum fanns!

Som en smaklig avec till kaffet bjöd Lasse Berglund på en varfågel, som hade den goda smaken att sitta högst upp i närmaste björktopp. Styrkta av allt detta gick färden vidare via bron över utloppsbäcken och mot Skesta hage. Matningen här var det självklara målet och inte behövde vi bli besvikna. Gott om talgoxar och blåmesar, koltrastar flera stycken, två ilsnabba entitor, en pilfink och mest glädjande en enstaka stenknäck. Gott om domherrar i trädtopparna bredvid, som dock inte kom ner till matningen, så länge som vi var där.

Vi lämnade, som sagt, hagen för att ta Lingsbergsvägen tillbaka till Hackstakullen. Inga nya fågelarter och tämligen fågeltomt rent allmänt sett. Vi fick i stället njuta av vinterlandskapet och sällskapet samt beskåda ett flertal av Vallentunas många hästar.

Åter vid Hans-Georgs bänk blev det artgenomgång och för dem, som hade lust och möjlighet, födointag nummer två. Sjutton arter kunde vi summera resultatet till, således en enda retlig art från bottennappet på arton. Nu gällde det att vara riktigt på alerten under reträtten; många ”uppenbara” fågelarter saknade vi, så möjligheten kvarstod.

Visst klarade vi det! Först den försynta trädkryparen, ivrigt födosökande på nära håll i kanten av Asphagen och efter några hundra meter till hördes och sågs två kungsfåglar nära fågeltornet. NITTON arter och bottenrekordet fick 2011 behålla! Vi dristade oss slutligen till att leta efter den ofta gäckande gråsparven vid Örsta gårds ekonomibyggnader; gäckande var ordet, den förblev oupptäckt denna dag! Nitton fastställdes.

En intressant och givande dag avslutades vid halvtretiden. Alla nöjda! Stort tack till alla som deltog och ett speciellt tack till Christina Ekstrand (premiärrunda för henne) och Lasse Berglund, som även bidrog med bilder från äventyret!

Text Gunnar Hesse