Äntligen lyser marken vit av nysnö och marken är så jungfruligt orörd att det knappt finns några spår i snön. Men där det finns, kan man avslöja vilka invånare som rör sig på vintern runt Angarnssjöängen.

För att lättare identifiera spåren kan du ladda ned appen ”Viltappen” på din telefon.

I snön finns några pyttesmå spår – vad är det? Spåren kommer upp ur snön och dyker sedan ner i små öppningar där spåren dyker ner och bildar tunnlar i snön eller under snön. Det här är spåren av åkersork. Av sorkarterna är vattensork och åkersork noterade i Artportalen, men skogssork finns också i reservatet enligt spybollsundersökning från hornuggla 1989. Det är i princip omöjligt att skilja spåren från varandra utan det är biotoperna som får avgöra. Är det barmark och man ser jordhögar så är det i våra trakter vattensork.

Till vänster större skogsmus (fotad i Åkersberga) och till höger vattensork. Foton Kenneth Olausson.

Men en del små spår har ett långt streck mellan tassavtrycken. Det är mössen, som har långa svansar, som lämnar de spåren. I Artportalen finns större och mindre skogsmus noterade från Angarnssjöängen, den mindre skogsmusen bara en gång. Större skogsmus kan flytta inomhus under vintern. Större och mindre skogsmus är svåra att skilja från varandra, men om man tittar på bröstet har den större skogsmusen oftast ett obrutet brunt band mellan frambenen, vilket den mindre till största delen saknar. De verkar dessutom ha lite olika temperament, där den större är lite mindre av kvicksilver än den mindre.

Schematisk skillnad med musspår där svansens avtryck syns tydligt och sorkspår där en kortare svans bara syns ibland. Spåravtrycken är mellan 1,5 – 2 cm stora.

Om man får tydliga spår kan det gå att skilja ut näbbmössen, som har fem tår mot mössens fyra. Näbbmössen gör också gärna gångar i snön, precis som åkersorken, men om det är en näbbmus kan ett buktande svansspår synas till skillnad från om det är en sork. I Artportalen är vanlig näbbmus och vattennäbbmus noterade, men det borde även kunna finnas dvärgnäbbmus i området.

Men där är ett spår som bara försvinner, men i stället syns några spår av vingar i snön. Kan det vara att en uggla har hört sorken och ljudlöst slagit ner på den? Ja det är spännande att försöka tolka spåren i snön.

Ibland slutar spåren i stället i en stor grop. Från andra hållet kan man då se ett rävspår i en spårlöpa där rödräven ofta går lite på sniskan så att spårstämplarna från fram- och bakfötter ligger lite vid sidan om varandra. Då och då stannar räven och lägger huvudet på sned för att höra var gnagaren är, innan den tar ett språng rakt upp i luften för att med alla fyra fötterna landa på samma fläck som sorken förhoppningsvis finns på. På så sätt kan den bedöva gnagarna genom snön, om inte snötäcket är för tjockt. Är snötäcket tjockt, kan gnagarna i stället ha en lugn och ganska varm tillvaro under snön.

Ofta ser man också spillning som rävarna har lagt på en sten eller en stubbe och som sticker upp lite grann över snötäcket. Ofta ser man även rävens spillning på spängerna. I vinter har den ofta ätit rönnbär som fåglarna rivit ned. Under vårvintern kan man höra rävarna ropa till varandra med ett hest skall eller ylande (låter som om någon blir strypt). Det är deras parningstid och har man riktig tur kan det finnas spår efter deras möte.

Vid Lundbydiket och Grävlingholmen har man de senaste åren ofta sett hermelin, både i sommardräkt och vinterdräkt. Den har ofta visat upp sig, så det finns många som har fått fina bilder på dem. Hermelinen trivs i många olika marker och gärna där det finns stenrösen. Men i reservatet är det i stället de smågnagarrika våtmarkerna som har lockat den. Spåren kan ofta vara svårtydda, men man kan då istället titta på hur de har rört sig. De springer ibland på en spång, hoppar av och springer under för att efter några meter hoppa upp på spången igen. De verkar ha svårt att bestämma sig. Spårstämplarna hos vesslor och hermeliner är ofta parställda och med ett avstånd som skiljer dem från smågnagare. I Artportalen finns även noteringar om småvessla vid två tillfällen.

Det var först 2006 den första vargen sågs i reservatet. Om det har funnits någon varg tidigare är väl oklart, men det var ungefär vid den här tiden vargen spreds sig till Uppland. Under 2008 hade en hona etablerat sig i det s.k. Rialareviret, men besökte ofta Angarnområdet, och 2009 slog sig ett par ned i reviret. Tärnanområdet är kärnan i vargreviret och där har olika vargar rört sig utan att veta om att andra varit på exakt samma ställen. Så området är attraktivt. Vargen har ett mycket stort revir då de i vårt område främst livnär sig på rådjur, men även älg, som är den normala stapelfödan i andra delar av landet. Under sommaren slinker mycket annat ner i magen också.

Av de vargar som varit här på 2000-talet har två dödats vid skyddsjakt, andra har försvunnit spårlöst. Spåren av varg är i princip omöjliga att skilja från dem av en stor hund och det är bara genom att bakspåra och se aktiviteterna som man kan få en uppfattning om art. Därför är det svårt att få spår av varg bekräftade. Vintern 2023 hittade Kenneth Olausson och Erik Koppe spår från två stora hunddjur ute i sjöängen som Kenneth sedan spårade både någon kilometer bakåt och framåt. Ingen tvekan om varg säger han utifrån egen erfarenhet och från att ha rådfrågat experter.

Lodjuret är ett utpräglat skogsdjur, varför reservatet inte är den perfekta lokalen för dem, men åtminstone har spår av lo setts i Skesta hage. Det är inte bekräftat. Ett lospår är något lättare att artbestämma då spåret är ett stort men typisk kattspår. Och så stora katter finns det ju inte.

Bland de mindre rovdjuren är mården ett skyggt skogsdjur som inte gärna ger sig ut på de öppna markerna. Så fort den blir upptäckt skyndar den sig upp i ett träd. Att den dessutom är ett nattdjur gör den ju inte lättare att upptäcka. Mård har setts några gånger i skogen som ansluter till reservatet. En favoritföda för mården är ekorre som är betydligt vanligare och lättare att upptäcka. Ekorren har om möjligt ännu mer torgskräck än andra gnagare och skyndar sig över de öppna ytorna för att slippa t.ex. bli slagen av en duvhök. Spåren ser ut som små harspår där baktassarna kommer framför framtassarna. Spår efter ätna kottar är också lätta att hitta. De känns igen på att det finns en lite sträng av kottefjället då framtänderna lämnar en glipa. Ofta hittar man också en mängd granskott under en gran. Då har ekorren suttit och ätit kommande årets knoppar, som är de mest näringsrika delarna. Resten har hamnat på marken.

Till vänster mårdspår, ca 5 cm långt. I mitten spår av ekorre där baktassen som är till vänster är ca 5 – 6 cm. Ekorren har hoppat åt vänster. Till höger ekorre. Foto Kenneth Olausson

Vildsvin är ju egentligen en inhemsk art, men den hade länge varit utrotad då de första vildsvinen i våra trakter smet från hägn på 1970-talet. I början var det framför allt kring Tullgarns slott det fanns gott om förvildade svin, men nu finns de överallt i våra trakter. Den första noteringen i Artportalen från eller i närheten av reservatet är från 2018, men de kan nog ha funnits tidigare. Nu är arten så vanlig att det jagas vildsvin i reservatet. Orsaken har varit att svinen ställer till stora problem för jordbrukarna, eftersom den bökar upp massor av jord som t.ex. kan komma in bland hö eller ensilage och förstöra det. Det man framför allt upptäcker att det finns svin i trakten på är alla bök de gör. I skogen letar de till exempel efter tryfflar.

En art som är en ny invånare i reservatet är uttern. Det fanns knappt några uttrar alls i våra trakter på 1970-talet, då miljögifterna påverkade dem starkt negativt. 2008 sågs den första uttern i Angarnssjöängen. Sedan dess har de blivit mycket vanligare, framför allt under vintern då de rör sig över stora områden. Sedan 2024 finns en hona med ungar i området. Chansen att få se de berömda utterkanorna är kanske inte så stor, för om det fryser till i sjöängen letar sig uttern till vinteröppna vatten.

Mink har däremot funnit länge i reservatet. Minken räknas som invasiv och kommer ursprungligen från Nordamerika. De första kom som rymlingar från pälsfarmer. I Sverige började minkfarmer startas redan på 1920-talet. En del minkar har också släppts ut av aktivister. Tyvärr har arten påverkat fågelfaunan starkt negativt, men eftersom den har funnits länge i reservatet så har någon sorts jämnvikt uppstått. Dock kan förhållandena ändras nu när uttern etablerat sig i sjöängen, eftersom de två arterna är konkurrenter trots att de har lite olika nischer. Efter att uttern har gjort entré har antalet minkobservationer minskat, berättar Kenneth Olausson.

En ”normal/gammeldags” vinter ska bävern hålla till i sin hydda hela vintern. Den har ju sitt förråd av vintermat nedstucken i botten av vattendraget, så den behöver ju inte göra några långa utflykter. Bäver har hållit till i sjöängen sedan 2014. Bäver bor vid Ådalen och de har varit verksamma vid utloppet under hela vintern 2024/2025. De avgnagda trädstammarna är väl det mest lättupptäckta tecknet på att bävrar varit i farten.

Spår efter harar kan man ofta se på vårvintern, särskilt på öppna ytor. I år är det särskilt gott om dem. Hararna samlas på vårvintern på de öppna ytorna där de har sina parningslekar. Här samlas honor och hanar och där hanarna boxar varandra för att avgöra vem som är starkast. I våra trakter är det numera bara fälthare som förekommer. I Artportalen finns inga noteringar om skogshare, som blir vit om vintern, och det är knappast troligt att det blir några nya obsar av den, då de lär bli allt sällsyntare p.g.a. klimatförändringarna. Jägarna berättar att de såg de senaste skogshararna i skogarna kring Angarnssjöängen på 1990-talet. Normalt består harspillningen av hårda torra kulor, men om man träffar på gröna kluttar i en harlega har haren blivit störd. Under normala omständigheter äter haren upp detta, som kommer från blindtarmen och som fortfarande innehåller en hel del näring.

Normalt ska grävlingen vila under vintern, men ibland under milda vintrar kan den vara ute och röra på sig och då kan man ju hitta spår i nysnön. Grävling finns på några ställen kring sjöängen.

När jag tänker på älg kommer jag (Sonia) ihåg en händelse för några år sedan. Jag såg en älgko med två kalvar älga iväg över åkern vid Seneby. Hon flöt fram över marken och kalvarna följde lätt efter. De genade över Hackstaån på väg mot skogsområdet vid Sunnersta. Den ena kalven var modig och kastade sig lätt i vattnet och allt gick bra, medan den andra fegade och försökte vända om. Till slut orkade inte kon vänta utan sprang vidare mot skogen med den ena kalven tätt i hasorna. Den andra älgkalven sprang åt fel håll. Det är flera år sedan detta hände, men jag kan inte låta bli att grubbla om de hittade varandra igen.

 Själva sjöängen är inte någon optimal biotop för älgarna men däremot är skogsområdena som omger sjöängen det. Det innebär att man har möjlighet att se älg då och då i reservatet. Under vintern får älgen leva på ganska karg föda som bark och kvistar. Det är ju välkänt att unga tallplantor kan bli hårt åtgångna under vintern. Arten är väl anpassad till ett kyligt och relativt snöigt klimat och det kan tvärtom bli så att älgen får svårt att klara sig om klimatet blir allt varmare. Värmestress och torka är då ett stort hot.

Det börjar mörkna på senvintern och så skymtar en vit gump som guppar upp och ner på åkern. Det är inte bara en vit rumpa utan flera stycken. Det är rådjuren som letat sig ut på åkrarna upp mot södersluttningarna där snön redan har börjat smälta bort under den varma dagen. Rådjuren är vanliga både i reservatet och nästan överallt i Uppland. Och långt upp i Norrbotten numera. De har svårare än älgen att klara sig under vintern då de behöver mer näringsrik och lättsmält mat än älgen. Men finns det några vintergröna åkrar går det ofta bra (eller välförsedda fågelmatningar). Under slutet av våren kan rådjuren ändå vara i dålig kondition om det har varit en tuff vinter. Därför kan det hända att de bara faller ihop vid minsta stress eller så kan de t.o.m. svälta ihjäl. De senaste åren har också dovhjort setts, medan kronhjort bara setts vid ett tillfälle, 2019.

Med denna vårkänsla, när snön håller på att smälta bort i söderlägena, är det dags att avsluta artikeln.

Text Sonia och Hans-Georg Wallentinus samt Kenneth Olausson.