Årets februarivinter förefaller att ha ägt rum måndagen den tredje denna månad. Då kom den tillfälliga snön, som kvarblev något dygn och enligt prognosmakarna finns inget riktigt vinterväder i antågande de närmaste veckorna. De har dock haft ordentligt fel förr!

Nu var snön och isen borta igen, åtminstone hemmavid, men ändå bäst att ta de dubbförsedda kängorna, ty isen och halkan på Örstas vägar och i reservatets norrlägen varar oftast längre och länge. Visst var det så, upptäcktes det snabbt, det vill säga, när man klev ur bilen på Örsta parkerings skridskobana.

Per Gullberg, som var dagens färdledare, hälsade övriga 16 deltagare välkomna (vi skulle så småningom bli totalt 19 personer på vandringen). Eftersom solen nu orkar masa sig upp redan vid kvart-i-åttatiden har vi återgått till start klockan halv åtta och med solnedgång efter klockan fyra kunde Per förkunna, att nu är det verkligen en runda på riktigt igen. Mot Midsommarberget och sedan ett vänstervarv runt hela sjöängen var dagens marschorder. Sjön var i det närmaste fortsatt helt isbelagd med några få undantag framför allt längs Lundbydiket, där vattnets framfart lätt påminde om vårflodsveckor.

Innan nämnda Lundbydiket kommer man dock normalt först till Midsommarberget och dess fågelmatning. Så även denna dag! Inte precis fullbokat på den krogen. Några mesar med entitan värd ett extra omnämnande, någon nötväcka, någon annan, som jag glömt, försåg sig. Runtomkring trummade den större hackspetten, de drillande grönfinkarna hade fått vårkänslor och när vi nått bergstoppen drog tre domherrar snabbt förbi.

Tubkikarna ställdes upp på rad, ivrigt sökande efter varfågel, havsörn eller helst något ännu märkvärdigare inleddes, men det bidde mest annat. Björktrast till exempel och den är ju klassad som NT (Nära hotad), så den fick väl duga. Ett sångsvanpar drog förbi och hittade det isfria vattnet i Lundbydikets förlängning och lite till vänster låg som vanligt den ensamma knölsvanen.

Ett tämligen kort uppehåll på Midsommarberget avlöstes av en fortsatt promenad mot Byksberget och Lundbydiket. Vår skarpsynte guide hittade en ormvråk i en buske precis framför något av de många husen vid Åsta; däremot lyste tamduvorna med sin frånvaro. Den lilla kajflocken över åstaåkern var lättare att finna, likaså den ensamma skatan i dikesbuskaget.

Väl framme vid Grävlingholmen kom så den efterlängtade havsörnen svepande förbi och satte sig en stund uppe på Klosterbacken för att snart dra vidare mot för oss okänt mål. Tidiga var vi, så första matrasten fick vänta. Mot Klosterbacken!

Från spångens nittiograderssväng upptäcktes en riktigt grann och till synes välmående rödräv, som strök förbi längs åkerkanten mot dungen i norr. Sen frukost på gång.

Strax innan stättan nära Broholmen kom nästa vårtecken svischande förbi. Åtta starar kom från öster och damp ner några tiotal meter rakt framför oss. I det svaga förmiddagsljuset och bland starrtuvor försvann de för gott för nyfikna fågelskådare. Två sångsvanar i närheten av landningsbanan var lättare att finna och studera!

Förmiddagskaffe eller motsvarande intogs på den sydvästligaste delen av Klosterbacken och de, som inte var för upptagna med matsäckens innehåll eller annat oornitologiskt kunde som hastigast njuta av ett tiotal sidensvansar, som drog söderut mot Olhamra-hållet. Med tanke på det ställvis opålitliga och potentiellt riskabla promenadunderlaget bestämde Per, klokt nog, att undvika stigen på den norra sidan och föredrog i stället den lite längre söderut. Inte mycket att rapportera därifrån mer än två ouppfostrade och okopplade hundar! Suck!

Mycket bättre blev det på andra sidan Lingsbergsån, där först ett tiotal grönsiskor stressade runt bland alkronorna ivrigt födosökande. Strax därefter ett tjugotal gulsparvar, som förgyllde Gyllingdungen.

Så den långa marschen mot Stora Ekhammaren, där vi väl framme belönades med ett (likaledes!) tiotal stjärtmesar. Ett par nötskrikor hälsade oss välkomna till Skesta hage, där som vanligt så här års Angarngruppens mataranläggning var det givna etappmålet. Ett par entitor och ett par steglitser samt de vanliga mesarna samt slutligen en ensam fasan ute på åkern var nog det mest noterbara här. … och så hittades så småningom varfågeln ute i vasshavet och (tack och lov) de återvändande tamduvorna på Åstas silotak!

Ett förslag att göra en kort avstickare bort mot Lappdal och en privat fågelmatning nära bommen innan skogsvägen mot jaktstugan rönte ett unisont intresse och belönades med framför allt svartmes, som blev en tillkommande art på dagens lista. Tillbaka till hagen och dess grillplats och tid för nästa kafferast kombinerad med artgenomgång. 32 olika fågelarter resulterade den övningen i, vilket betydde ett tangerat februarirekord för rundan. Minimiantalet på tolv arter var sedan länge passerat och likaså månadens medelvärde på lite drygt 23 arter. Med en lång väg tillbaka till GÅ borde vi väl ändå kunna ta oss över det gamla rekordet från år 2020!

Så blev det och sällan har väl ett gräsandspar rönt sådan uppskattning och glädje som denna dag. Uppskrämda från ån (diket?) vid Ådalen gjorde de högst ovetande ett ärevarv för oss!

På hemvägen vid Asphagen kom så trettiofyran (inte Per Mybergs; en ursäkt till Er yngre, googla!) i form av en gärdsmyg.

Rekordet var slaget! Trettiofyra fågelarter, en rödräv, två matraster, en massa steg och trevlig samvaro, vad mer kan man begära?!

Ett stort tack till Per som ledde oss till en framgångsrik runda. Tack till alla deltagare och särskilt tack till Kenneth Olausson, den ständigt uppmärksamme och flitige fotografen, som förlänade oss med flera fina bildbevis!

Vi ses igen den femte mars, inte sant?

Text Gunnar Hesse