Ett trettiotal förväntansfulla nattlyssnare hade mött upp vid Örsta denna fredagkväll. Två grupper formerades eftersom vi var så många. En hornuggla visade sig ett kort ögonblick vid Örstaåkrarna men var snart försvunnen igen och vid dryga 22-tiden så var vi iväg.

Vädret såg lite osäkert ut, med mörka moln och tilltagande vind. Vi satte under ledning av Stefan Paulin och Hans-Georg Wallentinus av raka spåret upp till Ultuna-området i Uppsala medan den andra gruppen, ledd av Svante Söderholm och Kalle Sjölund, skulle ta sig fram på mindre vägar genom landskapet. Regnet mötte oss på vägen men vi såg ändå en ljusning vid horisonten.

Vid Ultuna herrgård parkerade vi och fortsatte gång- och cykelvägen söderut mot Ultuna källa. Vi behövde inte gå många meter, inte heller vänta många sekunder förrän kornknarren gick igång tätt följd av flodsångaren, strax norr om källan. Bingo! Gräshoppsångare (fyra stycken) surrade på i bakgrunden och vi fann ytterligare en kornknarr (strax söder om källan) och ett antal sävsångare, medan vi förgäves lyssnade efter den kärrsångare som också rapporterats från lokalen. Ett kort ögonblick tyckte vi oss höra en misstänkt kärrsångare från ett buskage närmare Liljekonvaljeholmen, för att sedan återigen bara höra sävsångare. Även ett flertal näktergalar gjorde sitt bästa för att överrösta sångarna genom att lägga sin ljudmatta över natten. Här gav vi upp kärrsångaren, med hopp om att få den på nästa lokal istället.

I en al ca 100 meter söder om tornet vid Övre Föret satt så den efterlängtade busksångaren och sjöng, ivrigt flankerad av sävsångare, gräshoppsångare och näktergal. Fantastiskt! För egen del hade jag inte hört denna vackra sång på tio år så det var ett kärt återhörande. Den framförde de typiska skalorna av fallande toner omväxlande med mer entoniga visslingar och andra typer av läten. I ett lugnt tempo upprepade den sina fraser, likt en taltrast, men ofta oftast uppåt sex till tio gånger.

Fikapaus medan vi lyssnade på busksångaren. Midnatt 11/12 juni 2004

Kärrsångaren satt ca 100 meter längre norrut och sjöng på ett typiskt kärrsångar-variabelt sätt. Längs denna sträcka hade vi samtidigt, mycket pedagogiskt, både sävsångare (ihärdigt knatter, med visslingar) och rörsångare (långsammare knatter, utan visslingar).

Hemresan företogs längs Storåns dalgång (tillika den medeltida farleden Långhundraleden) med stopp vid Karlslund, Lagga, där ytterligare en kärrsångare sjöng från en ungt salixbestånd samtidigt som en storspov spelade från slätten. Som avslutning på en härlig och givande kväll avnjöts en vaktel 100 meter söder om bebyggelsen vid Husby Långhundra.

Den andra gruppen hade sin vaktel vid Orkesta kyrka istället samt även en småfläckig sumphöna vid Mörtsjön, Torsholma. Dessutom fick de i ljusningen även möjlighet att se busksångaren i Uppsala, liksom kryssa den rosenfink som funnits nära busksångaren några dagar. Vid Husby-Långhundra kyrka noterade denna grupp nattens (eller snarare morgonens) storspov.

Mia Agvald Jägborn