Första veckan av april månad 2006 har inneburit att tre arter falkar har uppehållit sig i Angarnområdet. Pilgrimsfalk har setts flera gånger liksom stenfalk. Tornfalk sågs under ”Antikrundan” 5 april, liksom stenfalk. Pilgrimmen har setts även senare och utanför egentlig sträcktid. Kanske något exemplar håller sig kvar i Vallentunatrakten? Numera har också lärkfalken återkommit, medan stenfalkarna dragit vidare sedan länge.

I teorin är det enkelt att skilja på de här arterna, beroende på att de är så pass olika till sin storlek. Den fjärde falkart som vi har god chans att se över Angarnssjöängen är lärkfalk, som kommer lite senare än de tre andra. Tornfalken har övervintrat i Uppland. Ett exemplar har setts till och från i centrala Vallentuna under vintern 2005/2006.

Här är lite personliga reflexioner över hur man bestämmer de här arterna.

Pilgrimsfalk: den största av arterna (jaktfalk är liknande men mycket ovanlig i Uppland). Pilgrimmens flykt och flyktprofil har ibland liknats vid en ringduvas. Inte helt fel. Jag tycker ibland att det vid en hastig blick oxkså kan finnas förväxlingsrisk med duvhök, t.ex när fågeln flyger emot betraktaren. På närmare håll och mer i profil ser man att fågeln har falkvingar, dvs. ganska långa och spetsiga vingar, även om pilgrimmen har betydligt mer trubbiga vingar än t.ex. tornfalk. På närhåll syns de mörka polisongerna tydligt. Observera, att unga jaktfalkar har en teckning på kinden som påminner om pilgrimmens polisong! Pilgrimsfalken passerar Angarnområdet under vår- och höststräck. På våren i april till mitten av maj och hösten från mitten av augusti till mitten av oktober.

Tornfalk: typisk liten falk med spetsiga vingar och lång stjärt. Speciellt hos sträckande fåglar tycker jag att den långa stjärten skiljer ut arten från de andra vanliga falkarna, tillsammans med ganska grunda och snabba vingslag. Det ser nästan ut som fåglen inte rör på annat än handens fjädrar, men det är naturligtvis en överdrift. Ryggen är mer eller mindre brun-rödbrun och det brukar i allmänhet avslöja arten (även om honorna kan vara ganska så o-röda). Brunröd rygg + grå stjärt + svart ändband på stjärten avslöjar alltid tornfalkshannen. Tornfalken ryttlar ofta under födosöket och detta är också ett typiskt kännetecken om man ska skilja på de här falkarna.
Stenfalk: Alltid aktuell art under vår- och höststräcket (april – början av maj, samt september – första halvan av oktober). En liten vesslesnabb rovfågel i miniformat svepande en tvärhand över marken är det typiska kännetecknet för stenfalken. Men – som alltid – den kan flyga även på högre höjd när den inte befinner sig på jakt. Den lilla storleken avslöjar stenfalken, som ibland kan förväxlas med en liten sparvhök om man inte tittar ordentligt (spetsiga vingar hos falken!). En vuxen hane är byertsgrå på ryggen, medan honor och ungfåglar går i brunt (återigen förväxlingsrisk med sparvhök, gråryggade vuxna fåglar resp. brunryggade ungfåglar).

Lärkfalk: Det är inte för inte arten fått sitt svenska namn, även om jag kanske inte skulle vilja likna den vid en lärka utan snarare en hus- eller backsvala. Lärkfalken återvänder inte förrän i månadsskiftet april/maj. En ganska kortvingad, på rygg och vingöversidor blågrå, falk kan knappast vara något annat, speciellt inte om fågeln håller på att fånga trollsländor över sjöängen. Vid ett tillfälle följde jag en liten falk i handkikaren. Den var helt kopparfärgad på rygg och vingar. När den kom närmare visade det sig ändå vara en lärkfalk, men där den lågt stående solens färg brutits mot fjäderdräkten. Så det kanske inte går att sådär direkt bestämma färgen på vilken fågel det vara må, det behövs lite olika vinklar. Liksom pilgrimsfalk har lärkfalken mörka polisonger, men storleken hos fågeln gör att det inte ska gå att missta sig på arten.

2006-06-05 Hans-Georg Wallentinus