I september kommer de nordliga tättingarna, varav några rastar vid Angarn. Aktuella under första halvan av september är blåhake, lappsparv, (videsparv) och rödstrupig piplärka. Blåhaken håller helst till ute i sjöängen, i vassarna eller videbestånden, medan de andra är stubbåkrarnas arter (videsparven dock ofta ute i sjöängens vegetation).

Av blåhakarna ses både vuxna fåglar och ungfåglar. De unga är lite knepiga att känna igen kanske, eftersom de inte fått något blått på bröstet. Något som alltid syns är dock det roströda på stjärtrotens sidor. Det syns i och för sig bäst när fågeln flyger, men avslöjar även ungfågeln. De vuxna har normalt ett mer eller mindre intensivt färgat blått band över övre delen av bröstet och därunder ett rostrött band. Stupen är ljus, något som även gäller ungfåglarna. Ibland är den bästa karaktären det markerade ljusa ögonbrynsstrecket som finns på alla fåglar. Lätet ska, enligt Erik Rosenberg, låta som en flagglina som slår mot en flaggstång av trä (hur många det nu är som vet hur detta låter). Fågelguiden beskriver lätet som ”track”.

Lappsparven gömmer sig i stubbåkern och när den flyger upp så är flykten liknande en sävsparv. Men eftersom lappsparven är större blir flykten tyngre. Ryggsidan/vingarna är varmbruna. Lätet avslöjar alltid lappsparven. Visserligen låter den höra två helt olika läten under flykten, men bägge är förhållandevis lätta att lära sig. Det vanligaste är ett torrt ”prrrrt prrrrt” (utdraget, inte kort som hos en del andra arter!). Sedan finns också ett ”tju”. Bägge har jag hört vid Angarn nu under september 2007.

Videsparv ses inte ens årsvisst vid Angarnssjöängen. Den är till förvillelse lik sävsparv så här års. Får man in den ordentligt i tuben, så har den en ljus fläck en bit bakom ögat, något som sävsparven saknar. Den har också en röbrun nackkrage. Lätet påminner om taltrast eller rödhake, men är ännu mer ”spetsigt”. Det är nog många av oss äldre skådare som inte kan höra det längre, eftersom det ligger för långt upp i tonhöjd.

Bland åkerns rastare finns det tre (eller möjligen fyra) piplärkor: ängspiplärka, trädpiplärka, rödstrupig piplärka och möjligen skärpiplärka (men den drar nog bara förbi?). Den rödstrupiga piplärkan har ett mycket skarpt och typiskt läte: ”psi” att jämföra med trädpiplärkans strävare läte, som också ligger lägre i tonhöjd, och ängspiplärkans ”sipp sipp-sipp” osv. Skärpiplärkans läte beskrivs i Fågelguiden som ”viisst”. Har man en gång lärt sig det, så är det mycket typiskt. Men som sagt, den är inte så vanlig vid sjöängen.

2007-09-11 Hans-Georg Wallentinus