Det var länge sedan det fanns mycket korsnäbbar i Uppland. 2002 vill jag minnas. Det kanske är dags i vinter?

Här är lite personliga reflexioner över hur man bestämmer de här arterna.

De arter som är aktuella är större och mindre korsnäbb, bändelkorsnäbb och tallbit. Gemensamt för korsnäbbarna är att hanarna är röda, honorna grönaktiga och ungfåglarna stöter i brunt eller gulbrunt. Bändelkorsnäbbens bästa dräktkaraktär är de dubbla vita vingbanden. Tallbiten är den största av arterna, större än en stare och mera långsträckt. Tallbiten har ett tydligt vingband, som dock är smalare än de som bändelkorsnäbben har. Större och mindre korsnäbb är lika varandra. Näbben hos den större arten är lika hög som lång, medan den hos mindre korsnäbben är smalare än lång (men hur lätt är det att se hos överflygande exemplar?). Arterna födosöker i olika träd och det kanske är en av de bättre artkaraktärerna. Tallbiten är bärätare och hittas ofta ätande rönnbär. De andra tre är kottätare: större korsnäbben äter tallfrön, bändelkorsnäbben lärkfrön och den mindre korsnäbben granfrön (men den kan också äta lärkfrön, så se upp!).

Du, som inte är specialintresserad av läten, bör sluta läsa här. Jag trodde i min enfald, att det skulle vara enkelt att beskriva lätena hos korsnäbbarna efter att ha gjort sonogram på dem (grafiska avbildningar av locklätet). Men jämförelser mellan olika inspelningar har gjort mig ganska vilsen. Det finns ett flertal olika uppbyggnader av lätena hos större och mindre korsnäbb, som är de besvärligaste arterna att bestämma på lätet. Det finns knep som ”de stora grabbarna” använder, men de kan gå i rakt motsatt riktning mot varandra. Därför hör nog överflygande korsnäbbar till de mest felbestämda fåglarna i Sverige (slår kanske till och med kråka?).

Nåväl, efter litet letande bland mina bandinspelningar hittade jag en del egna inspelningar av korsnäbbar (= inga problem med copyright) med varierande inspelningskvalitet. Jag hittade också inspelningar av arterna på Carlsson/Gydemos ”Tättingläten”, på Sveriges Radio/BBC:s fågelskivor (gamla LP-skivor), på Chappuis’ ”Sounds of migrant and wintering birds”, samt på Jännes’ ”Eastern vagrants”. Att det inte är helt enkelt avslöjar SR/BBC där exakt samma läte (visat i sonogram) finns med på inspelningarna av både mindre och större korsnäbb, en gång som mindre och en annan gång som större eller tvärt om. Samtliga här återgivna ljudinspelningar är gjorda av mig vid Ulleråker, Uppsala 5 mars 1977.

Efter att ha analyserat lätena hos de två vanligaste korsnäbbarna grips jag av misstanken att korsnäbbar, precis som domherrar, kan ha olika läten beroende på varifrån de kommer. I domherrens fall vet jag från en vetenskaplig artikel att lätet är helt inlärt. Kanske det är något liknande hos de närbesläktade korsnäbbarna? I så fall är det kanske omöjligt att på lätet säkert bestämma de här två? Om jag läser beskrivningen av lätena i ”Fågelguiden” och jämför med inspelningar av Carlsson/Gydemo och Sveriges Radio/BBC så blir intrycket tvärt emot vad som står i boken. Till och med mäster Erik (Rosenberg) lämnar mig i sticket. Han skriver: ”De två korsnäbbarternas läten äro lika; det torde vara svårt att i praktiken finna ut, att den enes låter kraftigare än den andres.” Bara för fullständighetens skull: enligt Fågelguiden är större korsnäbbens läte ”djupare och hårdare”. Hårdare kan jag gå med på, men ”djupare”? Nja? Den mindre arten har ett ”ljudligt, metalliskt, tämligen ljust ’glipp'” enligt Fågelguiden. Vad är skillnaden mellan ”metalliskt” och ”hårt” frågar man sig? Kan tillägga att jag ibland, vad gäller den mindre artens läte, ibland nästan blandat ihop det med bofinkens sträckläte: ”jutt” eller ”tjutt”.

Det finns egna ljudexempel på alla arter och läten, utom bändelkorsnäbbens ”tjipp-tjipp-tjipp”. De figurer som visas av sonogrammen har alla samma tidslängd, för att det ska vara möjligt att jämföra ljuden. Varje bild visar normalt 0,4 sekunder per läte (undatag tallbit, där det är 0,8 sekunder). Frekvensen i Hertz (Hz) visas till höger i figurerna. Den skalan kan ev. variera något.

har ett, tycker jag ganska metalliskt läte. Sonogrammet ser oftast ut ungefär som en krocketbåge. Olika inspelningar har denna krocketbåge i lite olika utformning (figur 1, 2, 3 och 6). Chappuis (figur 2) visar ett helt annorlunda läte. Möjligen är det en mellaneuropeisk dialekt. SR/BBC visar också ett helt annat läte (figur 1), men det är oklart om detta kommer från en större eller mindre korsnäbb.

Figur 1. Sonogram från Sveriges Radio/BBC:s (SR/BBC) LP-skivor (1970-tal). Den vänstra delfiguren visar ”krocketbågen” med en inledande ”knorr” som inte finns i motsvarande sonogram från min Uppsalainspelning (figur 3). Den högra delfiguren visar ett läte som SR/BBC också tillskriver mindre korsnäbb. Se också figur 6.

Figur 2. Större korsnäbb enligt Carlsson/Gydemo (väntra delfiguren) och Chappuis (högra delfiguren). Carlsson/Gydemos ”krocketbåge” är kortare än SR/BBC:s och har en liten ”anfang”. Chappuis läte är helt avvikande och påminner kanske om dronten från en tecknad serie? Chappuis inspelning bör vara från mellaneuropa.

Figur 3. Större korsnäbb från egen inspelning i Uppsala 1977 (vänstra delfiguren och ljudklippet ovan) och bändelkorsnäbbens ”trumpetläte” också från Uppsala 1977. Större korsnäbbens läte överenstämmer mycket bra med SR/BBC:s första läte.

Mindre korsnäbben är lite knepigare eftersom den verkar ha flera olika läten som låter ganska lika för oss människor, men som har helt olika uppbyggnad. Den ena lätesgruppen ser ut som en grästuva kan göra i vissa kartor, eller som stänket från en vattendroppe som träffat ett hårt föremål. I någon inspelning är det till och med så, att det ligger flera lager av ”grästuvor” ovanpå varandra och bildar en kurbits. Lätet kan också vara en rakt sjunkande vissling elelr en sjunkande vissling med vibrato i början (Figur 4-8).

Figur 4. Läten hos mindre korsnäbb, från Carlsson/Gydemo. Det vänstra sonogrammet visar ”grästuvelätet” i kurbitsversion med flera parallella toner ovanpå varandra, medan det högra visar ett ”vanligt” grästuveläte plus två rakt sjunkende visslingar.

Figur 5. Läten hos mindre korsnäbb, från Chappuis. Bägge delfigurerna visar ”grästuvelätet”, men det högra har antydan till kurbits.

Figur 6. Läten hos mindre korsnäbb från SR/BBC och Chappuis. Den vänstra delfiguren, från SR/BBC, visar sannolikt ”krocketbågelätet” hos en större korsnäbb men har av SR/BBC felaktigt tolkats som läte från mindre korsnäbb. Sonogrammet från Chappuis visar åter ”grästuvelätet”.

Figur 7. Läten från mindre korsnäbb enligt SR/BBC. Den vänstra delfiguren visar
ett avvikande läte med en fallande ton som inleds med ett litet vibrato. Kan
eventuellt vara en variant av det fallande lätet i figur 4. Likheten med
inspelningen från Uppsala (figur 8) är tydlig. Jämför också det högra
sonogrammet i figur 1!

Figur 8. Läten från mindre korsnäbb i Uppsala 1977. Den vänstra delfiguren visar ”grästuvelätet” medan den högra ansluter till SR/BBC:s vänstra läte i figur 7 (och högra i figur 1?).

Varför blir det så här olika? En titt på Internet visar att det finns forskare både i Europa/Asien och USA som har urskilt ett antal ”arter” av mindre korsnäbben efter de läten de använder. I USA skulle mindre korsnäbb kunna delas upp i sex lätes-arter och i Europa/Asien ändå fler. Om vi visste säkert var de olilka dialekterna talas hos de mindre korsnäbbarna skullde det vara möjligt att spåra de olika flockarna hemområden och då få en uppfattning om hur arten rör sig över kontinenterna. Det verkar också (enligt min diskusison tidigare) som om större korsnäbben kan ha olika dialekter.

Figur 9. Två nordamerikanska dialekter hos mindre korsnäbb. Det vänstra lätet påminner mycket om typen med fallande vissling i Sverige, medan det högra S-formade inte finns med på nåogra inspelningar från Europa.

Bändelkorsnäbbens vanligaste läte är tre ”tjipp” i serie (kan vara fler eller färre). Kommer många bändlar tillsammans är det en talför samling som drar förbi (figur 10, 11 och 3). Enligt Fågelguiden är lätet ljusare och vekare än mindre korsnäbbens. Tonhöjden är densamma som hos de andra korsnäbbarna, dvs. omkring 4,000 Hz och består av tonstötar med bred frekvens, medan de andra två korsnäbbarna har läten som är mer av visslingar till uppbyggnaden. bändelkorsnäbb har dessutom ett läte som påminner om en sprucken leksakstrumpet och som inte får förväxlas med lätet hos de (östliga) trumpetande domherrar som har besökt Mellansverige både 2004/2005 och 2005/2006. Det verkar som om det hos bändelkorsnäbben inte skulle finnas så mycket dialekter, eller också har inspelningarna råkat bli av fåglar från samma område. Inspelningarna av trupetlätet kan innehålla fler eller färre parallella toner. Det kan bero på avståndet till de inspelade fåglarna eller på en viss regional variation (hos de trumpetande domherrarna är det likadant). Inspelningen från Uppsala är mycket svag, så där är det säkert så, att en del övertoner har maskerats av bakgrundsbruset.

Fig 10,11

Tallbitens läte, till sist, är lite mer lätthanterligt. Det är ett ljudligt
flöjtande med stigande frekvens, dvs. lätet går upp omkring en oktav, med början
kring 2,000 Hz och slut vid 4,000.

Figur 12. Tallbiten läte. Den övre delfiguren är från Uppsala 1977, den undre från Carlsson/Gydemo. De skiljer sig lite, eftersom Carlsson/Gydemos inspelning visar ett litet mellanläte, som inte finns hos Uppsalafåglarna.

Slutsats då? Då det gäller bändelkorsnäbb och tallbit kan man gå på lätet om man kommer ihåg att bändelkorsnäbbens ”korsnäbbsläte” upprepas oftast tre gånger. Trumpetlätet kan balndas ihop med trumpetande domherre. Större korsnäbb kan bestämmas på det metalliska, rena (?) lätet, medan allt annat bör vara mindre korsnäbb. Med reservation dock för att den större arten kan ha läten som påminner starkt om den mindre artens.

2006-11-18 Hans-Georg Wallentinus