På något sätt känns det högtidligt att få se en sten som legat så länge i marken. Den måste ha fallit ganska snart efter att den sattes upp; runorna ser ut som om de hade huggits i går och hela stenytan saknar det avrundande slitage som andra stenar i trakten visar upp.
Men varför i hela världen ska en runsten ha ställts upp i en åker? Det var naturligtvis inte så, när den sattes upp. Det här är min alldeles egna fundering om hur det kan ha hängt ihop. De åkermarker som omger Angarnssjöängen består av lera, oftast styv lera. Dessa marker som dels var fuktiga, dels var leriga, kunde inte användas till annat än slåttermark innan vändplogarna kom i allmänt bruk under andra hälften av 1800-talet. Så fram tills dess var det säkert ett slåtterområde här. Åkern låg antagligen betydligt längre upp mot skogsbrynet där nuvarande Skesta by, liksom grannbyn Seneby ligger. Därför var det med stor sannolikhet slåttermark här när stenen restes.
Intill runstenen finns ett större gravfält, där det också finns en större och en mindre hög. Eventuellt kan det vara gravhögar, men i vart fall är det något människoskapat.
Marken tillhör alltså Skesta, men runstenen stod alldeles intill gränsen till Seneby. Bara ca hundra meter söderut går sockengränsen mot Össeby socken. Den här sockengränsen har dragits i utloppsån från Angarnssjöängen och genom sjöängen ut till en punkt där Angarns socken möter. På Vikingatiden var sjöängen inte sänkt, utan dåvarande Angarnssjöns yta var c:a 1,5-1,75 meter högre än idag. Detta innebär c:a 11,25 meter över dagens havsyta. I den första topografiska kartan, från åren kring 1870, och som visar förhållandena före sänkningen, anges nivån 34 fot. Det motsvarar i dagens mått 10,1 m. Om jag inte missminner mig mättes denna höjd mot en punkt i Gamla Stan i Stockholm, som låg en bit upp i en av gränderna – inte alltför långt från Den Gyldene Freden. Havet låg då stenen ristades på c:a 5,5 meter över nuvarande havsytans nivå. Sjöns utlopp låg vid denna tid precis vid de två gravhögarna.
Detalj från runstenen. Runraden ligger i kanten av stenen. På bilden syns ett A (streck med tvärstreck riktat snett uppåt höger), ett x (=mellanslag) och ett S (”blixt”). A:et står här egentligen för E och är sista bokstav i namnet ”Holme” och S är första bokstav i ordet ”sun” = son (vikingarna hade omvänd ordföljd, så det hette ”sun sin” och inte ”sin son” som vi säger i dag).
Så här ser texten på stenen ut:
Fram till den plats på åkern där stenen återfanns slingrar sig en liten markväg och stenen står på södra sidan av förlängningen av denna markväg. Kanske kan vi anta, att denna markväg är de sista resterna av den vikingatida vägen mellan Seneby, på norra sidan av ån, och Hacksta, på södra sidan. Fortsättningen av markvägen kan ha gått förbi runstenen, rundat den större gravkullen och gått fram till sjöns utlopp där det säkert fanns ett vadställe. Stenens placering blir då helt naturlig: Stenen sattes där den kunde ses av så många som möjligt. Här förbi drogs alla båtar från Långhundraleden in i Angarnssjön och tvärt om och här passerade människor till fots eller med häst för att komma fram till vadet. Om detta resonemang stämmer, så är det en slags enklare pendang till vadstället över Helgeån just vid utloppet ur Vadasjön och gravkullarna Vada sjökullar intill. Om det skulle vara möjligt att rekonstruera exakt var vägen gått, kanske det med t.ex. geo-radar skulle gå att hitta flera stenar. Kanske det kunde stått stenar på södra sidan av vadet också, på Hackstas ägor? Kanske har det på motsvarande sätt funnits runstenar vid Vada-vadet? Fyndet väcker onekligen en hel del funderingar, men vi får antagligen vänta på att fornminnesforskarna ska komma fram till någon förklaring som är vetenskapligt försvarbar.
En annan intressant frågeställning är vilken bys gravfält som ligger så här. Det normala är att gravfältet ligger i anslutning till byn, men mig veterligt så har det aldrig legat någon by här nere. Gravfältet ligger dessutom på både Senebys och Skesta bys ägor. Stenen har låtits ristas/huggas på uppdrag av en kvinna efter sin son. Att det inte finns något mansnamn med bland dem som rest stenen kan tydas som att kvinnan var änka och att Helge var hennes ende son (SvD 20 april 2002). Kanske ätten gick ut i och med hennes död. Kanske det var därför stenen legat så länge i jorden; de som tog över gården kanske inte hade några band till stenen och vräkte helt enkelt omkull den. Men – det mesta av det här är, som sagt, spekulationer.
Stenen är nu rest just där markvägen går ut på den åker, där stenen hittades. 10 augusti 2002 var runorna och slingorna till slut ifyllda med röd färg.
I Vallentunatrakten fanns det flera mer eller mindre berömda runristare. På stenen finns ett mycket vackert drakhuvud, som för mig ser exakt likadant ut som drakhuvuden på den hällfasta ristningen vid Åsta (längs vägen mellan Angarns kyrka och Vallentuna). Den stenen är ”signerad” av runmästaren Öpir (eller ”Ybir” som han själv skriver), men det återstår väl att klara ut om han även är ristaren bakom denna sten, som i övrigt är betydligt enklare och betydligt mer tafatt huggen än merparten av de andra Öpir-ristningarna. Det kanske är någon som kopierat huvudet från Åsta-ristningen? – Öpir hade ju ett antal lärjungar. Hur som helst är drakhuvudet på Skesta-stenen ett typiskt Öpir-huvud (se figurerna).
Till vänster ”rundjurshuvudet” från Skesta-stenen och till höger ett av huvudena från den hällfasta runristningen vid Åsta. Den senare är signerad av runmästaren Öpir. Även om huvudena är mycket lika, så förefaller Skesta-huvudet mer amatörmässigt hugget än Åsta-huvudet.
Så här hittar du runstenen: Ta vägen mot Seneby från vägen Brottby-Angarn (väster om ”Yesterdays”). Kommer du från Angarnshållet dyker vägen upp mycket plötsligt efter en kulle! Du kan också ta vägen mot Seneby från Vada kyrka, eller från Lindholmenvägen i Vallentuna. Söder om vägkorset vid Seneby resp. norr om vägen mot Målsta för den som kommer söderifrån, korsar vägen utloppet från Angarnssjöängen (Hackstabäcken). C:a 100 meter norr om bron finns en möjlighet att ställa bilen på en informell parkering på västra sidan av vägen. Följ den lilla markväg som går från denna parkering c:a 100 meter västerut.
PS – 4 augusti 2002
För några dagar sedan tog nyfikenheten över och jag tog en närmare titt på den stora stenhög som ligger på sydsidan av Hackstabäcken (utloppet). Den ligger alldeles i kanten av den lilla markvägen från Ådalen mot dammen och Hackstakullen. Stenhögen är en lämning från den stora sänkningen av Angarnssjön på slutet av 1800-talet.
I stenhögen hittade jag en sten, som skulle blivit perfekt som runsten – helt flat på ena sidan. Eventuellt skulle det kunna vara en runsten som aldrig blev huggen och som kanske skulle stå på Hackstasidan av vadet över Hackstabäcken. Denna sten är numera flyttad till Vallentuna tätort, för att senare eventuellt användas för något parkändamål eller liknande.
PS2 – augusti 2003
Då jag höll på att samla material om laga skiftet på Örsta, tittade jag också som hastigast på kartor från Hacksta, Seneby och Skesta. Då fanns redan en väg på samma ställe där den nu går – även om sjön ännu inte blivit sänkt. På en av kartorna finns dock en bro markerad ungefär där jag beskrivit att den skulle kunnat ligga.
Det finns anledning att återkomma – när som helst kanske någon hittar nya fynd som kan ge lite klarhet i hur det vikingatida vägsystemet såg ut kring Angarnssjöns utlopp.
2003-12-02 Hans-Georg Wallentinus
PS3 – augusti 2019
Om den flyttade stenen
Den sten jag hittade i stenskravlet söder om utloppet och som flyttades till Vallentuna kommuns förråd är numera gravsten på Vada kyrkogård. Såhär gick det till: Den man som bodde på Ådalen drabbades av sjukdom. Han hade också sett stenen och bestämt att den skulle bli hans gravsten. På något sätt fick han reda på att stenen förvarades på kommunen och den fick återvända till socknen och användas som gravsten.
För att visa på sammanhanget med Angarnssjöängen försågs stenen med en lite fågel i brons (tror jag). Under 2018 har det varit en stöldvåg av fåglar från gravstenar i Vallentuna kommun och även fågeln på Vada kyrkogård verkar ha gått samma öde till mötes. Men stenen har fått stå kvar.
Om runstenen
Under senare år har allt fler äldre lantmäteridokument lagts ut på nätet och det har blivit lite klarare med hur det gamla vägsystemet norr om nuvarande utloppet. Från vadstället vid sjöns tidigare forsnacke gick antagligen en väg förbi platsen där runstenen hittades (finns bara antydd i någon riktigt gammal karta, senare går vägen i ungefär samma sträckning över utloppsån som idag)). Vägen var på den tiden huvudväg till Vada och Stora Benhamra. 90-graderskurvan på Senebyvägen lite längre bort är en rest av den forntida vägen och visar hur den äldre vägen fortsatte rakt fram ned längs dalsänkan och till Vada (via Lussinge).
Vad som är ännu mer intressant är att under arkeologiska undersökningar av Stockholms universitet kring 1980 (1) noteras en bautasten som hittats på ungefär samma ställe som runstenen. På en av de gamla kartorna finns den här bautastenen faktiskt inritad, men ingen runsten. Bautasten flyttades in mot en av gravhögarna, men är numera borta.
Från platsen med bautasten och runsten gick vägen upp till Skesta by. Det ligger nära till hands att anta att bautastenen och runstenen varit grindstolpar på ömse sidor om vägen, alldeles i ägogränsen. Det innebär i sin tur att gravfältet inte tillhört Skestas by.
(1) Fornlämningar vid Hacksta o. Örsta i Garnsbygden. Uppsats av Ingvar Skoog
Hans-Georg Wallentinus 2019-08-09