– dags att skrota SMHI?
SHMI:s prognos på morgonen 2 september lovade uppehåll och så småningom sol, medan norska vädertjänsten (www.yr.no) spådde nederbörd fram till klockan 11 på förmiddagen. Gissa vem som hade rätt? Trots den dåliga väderprognosen hade 17 deltagare samlats för den traditionella blåhakeexkursionen. Första anhalt blev Midsommarberget för att försöka få en skymt av de kustsnäppor som setts på Kustamaden dagen innan. Sura både inifrån och utifrån och med kikarokular och glasögon som hela tiden immade igen, klarade vi inte av att bestämma vadarna längst bort. De vadararter vi kunde bestämma var större strandpipare, brushane, enkelbeckasin, svartsnäppa och kärrsnäppa. En storspov rastade också någonstans, men gav sig iväg mot sydväst vid elvatiden.
Det var lite tättingar igång runt Midsommarberget, som rödstjärt, lövsångare, bofink, m.fl. Nere på vattnet sågs en ensam sothöna och en lika ensam knipa, men desto fler krickor och gräsänder. Gråhägrar verkade det finnas i varje liten vik. Så småningom kom grågässen inflygande, tillsammans åtminstone 300 stycken. Ännu var det för tidigt för andra Anser-gäss än grågässen, det får vänta till nästa runda.
Stoppet vid Byksberget blev helt misslyckat; knappt en fågel. Dessutom tilltog regnet. Därför togs en tidig fikapaus i backen söder om, där vinden nu gjorde att det droppade minst lika mycket från träden, som kom från högre luftlager. Vi gick sedan mot Lundbydiket för att leta tättingar, speciellt blåhake. Några av oss gick ut på trädan på Örsaåkern och fick faktiskt syn på en blåhakehanne som höll till i Lundbydikets vegetation. Ett par lärkor lyfte också. Men av lappsparvar sågs ingenting denna gång.
Paraply var rätt utrustning denna dag! Och regnställ förstås, plus en stor torkduk till igenimmade linser. Foto: H-G Wallentinus.
Nu hade klockan blivit 10:30 och regnet upphörde så, som yr.no förutspått. Så småningom tittade också solen fram. Vi fortsatte lite bättre till mods mot Broholmen med tanken att det under vägen skulle dyka upp lite fågel. Det gjorde det också. Den numera obligatoriska törnskatekullen höll till vid Grävlingholmen och ett antal ängspiplärkor och några sävsparvar syntes över vegetationen. Även stenskvätta och buskskvätta kunde kryssas av. På Åstaåkern fanns en stor flock duvor, ungefär lika mycket skogs- som ringduva, samt en tamduva. Så här dags hade vi av rovfåglar bara sett två honfärgade bruna kärrhökar.
Där spången kröker mellan Grävlingholmen och Broholmen brukar det vara gott om tättingar så här års. Det var det också nu, med ett flertal steglitsor, mest unga men även någon vuxen, som födosökte i kärrtistlarna. Talgoxe höll till i videsnåren. I gräset hörde Björn, 32, en vårtbitare spela som ingen av oss andra, 50+, hörde. Jag lyckades fånga vårtbitaren, vilken avfotograferades och senare kunde bestämmas till cikadavårtbitare. Den har enligt litteraturen ett jämnt surrande läte, med endast mycket korta pauser. Det är en invasiv art med utbredningscentrum i Västmanland och det finns fem (i Artportalen) fynd i Össebydelen av Vallentuna kommun, varav två i Angarnssjöängen. Den är på stark spridning i landet och kommer nog att bli vanlig om några decennier. Illa bara att vi gamlingar inte kan höra den utan tekniska hjälpmedel.
Bild saknas. Cikadavårtbitare, södra maden Angarnssjöängen. Foto: Gunnar Hesse.
Artgenomgång klockan 11 på Broholmen och sedan fri hemgång. Fram till Broholmen hade vi lyckats hitta 44 arter, men efter att vi gått tillbaka i några mindre grupper hade vi tillsammans fått ihop jämna 50 arter. (Det bör nämnas att vi använder Waldenströms regel som säger att bara arter som setts av minst två exkursionsdeltagare får räknas.) Nu började äntligen rovfåglarna att röra på sig och såväl sparvhök som lärkfalk och ormvråk visade sig. Trots vädret fick vi tre arter mer än 2008 (då det också var dåligt väder i början) och två arter mer än 2007.
2009-09-03.Ledde och skrev gjorde: Hans-Georg Wallentinus