Som seden bjuder var utgångspunkten parkeringen vid Örsta och tiden 21:30 på fredagskvällen. Då hade, ungefär som det stod i protokollen från Botaniska sällskapet i Stockholm på sin tid, det samlats ”tjugo föreningens medlemmar och gäster”. Efter att ha stuvat in oss i sex bilar gav vi oss iväg till kvällens första lokal, Fysingen.
Vi åkte längs småvägarna på rutten Vallentuna C – Grana – Sälna – Hargs bro – Skånela – Rosersberg och Ströms mad. Det var fortfarande ljust och vi kunde se bl.a. några svartsnäppor, rödbenor, krickor och en strandskata. Vi gick nedåt tornet och spången för att försöka få höra den kärrsångare som suttit där ett längre tag. Vid förgreningen ut mot tornet sjöng säv- och rörsångare pedagogiskt på var sin sida spången. Efter ett tag harklade sig även kärrsångaren och satte igång. Först trevande, sedan mer som man är van att höra kärrsångare.
Ströms mad vid ett tidigare tillfälle. Foto: HGW
Nästa stopp var Vallstanäs, där en busksångare sjungit ett tag. Genom larmet från trafiken på E4 var det svårt att höra något. Men vi kunde inte med rent samvete klassa något av lätena vi hörde som busksångare. Däremot flög det över ett antal morkullor. Bonusarten mindre strandpipare spelade över maden. Inte så vanlig art på våra nattrundor i juni.
Något dämpade fortsatte vi till nästa station, flodsångaren vid Högdalatippen. Först hördes inget alls. Det verkade som om oturen skulle hålla i sig. Men sedan hördes ett svagt läte långt inne från det inhägnade området. Genom ett hål i stängslet gick det att komma närmare och vi kunde konstatera att det verkligen var en flodsångare. En stund hörde vi också, till mångas glädje, en trädlärka som höll till i tallskogen västerut mot Påtåker.
Klockan hade nu redan hunnit ganska långt in på lördagsmorgonen. Därför var det lite bråttom att komma oss till Tärnanskogen innan eventuella nattskärror skulle lägga ned verksamheten för natten. Vi stannade vid det säkraste reviret, ca en kilometer söder om gården Kristineberg. Snart hörde vi också en skärra och så en till, från andra sidan vägen. Det var hög tid för fikapaus och fikat avåts under det att skärrorna spelade. Det visade sig till slut att det var fyra olika nattskärror i farten. Med kunskaper från tidigare nattskärreinventeringar kunde jag därför pricka av följande revir: Gissjön, Kristineberg, Tolpaskogsberget och Hakungekrossvägen. I år satt de så till att alla kunde höras från samma plats, vilket är extremt ovanligt.
Om man gick in på en liten sidoväg gick det att få se nattskärrorna flyga omkring och t.o.m. låta höra sitt lite mer ovanliga grodlika lockläte. Nattens upplevelse enligt flera av deltagarna.
När vi sett och hört oss mätta på nattskärrorna drog vi tillbaka till kulturlandskapet för att leta kornknarrar i Vadadalen. Det hade börjat bildas strålningsdimma över dalgången och på ett illusoriskt sätt visade den hur det sett ut för 150 år sedan, innan Vadasjön dikades ur.
Någon halvkilometer norr om Vada kyrka kunde vi på håll höra ett par gräshoppsångare och ytterligare någon kilometer norrut fick vi äntligen höra minst två spelande kornknarrar. Förutom dem ytterligare några gräshoppsångare, varav den ena satt nära vägen och kunde höras även av dem av oss som har börjat få lite nedslitna öron.
Nu hade klockan blivit kvart i tre och exkursionen upplöstes. Sammanfattningsvis fick vi höra de arter jag hade planerat plus bonusarterna mindre strandpipare och trädlärka, men minus busksångare.
Ledde och skrev gjorde Hans-Georg Wallentinus