En liten berättelse om hur det gick till när en uggla blev en annan!

Pärluggla, dock ej den i berättelsen nämnda. Foto: Rolf Andersson

Mot Jaktstugan

Gick upp på hyggena för jag tänkte lyssna efter eller vissla in en sparvuggla, då jag tyckte det var hög tid för en sådan.

Efter ett par tysta timmar tänkte jag ge upp, men så tittade jag på klockan och bestämde mig för att pröva en stund till vid 2:a hygget och började där vissla lite mer intensivt, än jag tidigare hade gjort. Kanske man kan reta igång en ”sparvis” tänkte jag.

Efter ca fem minuter hördes plötsligt två korta men tydliga strofer av pärluggla, på nära håll.

Jag trodde inte mina öron och fick lite panik när den sen de följande ca tre minuterna var helt tyst. (Det kändes som tre dygn).

Men så började den sjunga i princip konstant, under en dryg timme. Den flyttade sig dock lite längre ner mot norra vändplanen, där den sedan för de mesta kom att hålla till, de närmaste veckorna.

Plötsligt kom, vad som senare bedömdes vara honan, förbiflygande på ca fem meters håll och tittade nyfiket på mig. Två gånger utstöttes ett honläte, senare bekräftat av Håkan Delin. Jag spelade upp ljudet för honom vid ett senare tillfälle. Pärlugglehonan syntes till och från under de kommande 15-20 minuterna, jagande över hygget och satte sig vid ett tillfälle fint i en torrfura strax norr om slaguggleholken.  Där missade jag tyvärr att ta ett fint (det var lite för mörkt) kort på henne innan hon for iväg igen.

Det var helt klart bland de häftigaste fågelupplevelser jag varit med om. Framförallt då allt hände i Angarn. (Jaktstugan är sublokal till Angarnssjöängen. Reds anm.)

Synd att eventuell häckning ej kan bekräftas, efter vad jag vet. Men vi kan ju hoppas att pärlugglorna kommer tillbaks nästa år och börjar sjunga o flyga runt i Angarnsskogen igen.

/Micke Johansson

 Exempel på sparvuggla som aldrig hördes. Foto: Christer Brostam