Utdrag från Meddelanden från Angarngruppen nr 28 sid 29-36 (Omredigerad för att passa hemsidans format. Hela artikeln med bilder.)

VIKING OLSSON MINNS ORRARNAS OCH STORSPOVENS ANGARN

Eva Stenvång Lindqvist

”Halv fyra hördes koltrast vid Veda, och mellan Rocksta och Angarn hördes orrspel särskilt livligt. Ett tiotal tuppar sågos.”

Citatet kommer från en av Viking Olssons anteckningar från Angarnssjöängen. Året var 1939 – nästan 30 år innan Angarngruppen bildades.

70 år senare sitter vi och samtalar i hans arbetsrum i bostadsområdet Oppeby i Nyköping. Denne fågelskådningens och naturskyddets Grand Old Man har inför besöket plockat fram sina vältummade anteckningsböcker från åren 1939 till 1947, då han var en regelbunden besökare vid Angarnssjöängen.

— Men bara på våren, från islossningen, och mest i april-maj, påpekar han. Jag har knappast varit vid Angarn på hösten, och på somrarna hade man andra intressen. Vi cyklade till Öland och ända ner till Krankesjön i Skåne.

På cykel till Angarn

Det är en helt annan värld Viking beskriver. Man tog nästan alltid cykeln dit man skulle, och för att hinna i tid till soluppgången fick man gå upp mitt i natten. I varje fall om man, som Viking, bodde i Viggbyholm. — Och vilka usla grejer man hade… Min första kikare hade tillhört major Geoffrey Lock i Bath i England där jag är född. Den hade varit med i första världskriget och hade en plakett med majorens namn på. Viking skrattar gott åt detta, och fortsätter med historien om kikare nummer två: — Den köptes under krigsåren. Jag samlade kaffekuponger för att sälja och min syster, som gick på Konstakademien, ställde upp med en tavla som hon hade målat. Men gubben som sålde kikaren ville ha mer, så det slutade med att han fick hela min frimärkssamling också!

Fågelbok nästan utan bilder

Därnäst åker Vikings första fågelbok fram, eller rättare sagt två som han själv bundit in i ett band, i en skogsgrön, regntålig klotväv. ”Våra fåglar och hur man känner igen dem” av Rudolf Söderberg, del I och II. Utgivningsåret var 1932, och samma år fick Viking första delen i elvaårspresent av sin mor. ”Till Viking – fågelprofessor” står det på försättsbladet. Den 7 december 1933 fick han andra delen på födelsedagen. ”Till Vicke – fågelvännen” hette det nu. — Ja, det här var vad man hade när man skulle lära sig fåglar. Mycket att gå efter var det ju inte, säger han och bläddrar bland all text, illustrerad med små krafsiga teckningar och någon enstaka färgplansch. Tubkikare fanns inte i sinnevärlden, ”inte ens hos storheterna” som Viking uttrycker saken. Han syftar då bland annat på Sigfrid Durango, en annan 1900-talets Grand Old Man i fågelsammanhang.

Angarnlegendarer

— Durango var väl en 10-15 år äldre än jag, och man såg upp till sådana som han. Men han var ganska sträv mot en ny fågelskådarkille som jag. Då var Rune Bollvik (se edan) enklare att umgås med och han, förstår du, hade mat med sig! Själv hade jag i de flesta fall bara en flaska mjölk och kanske en påse Akomint som matsäck. Rune, som jag gjorde sällskap med vid Angarn redan första gången vi träffades, hade i den stora och som jag uppfattade det välfyllda ryggsäcken bland annat stekta ägg som han bjöd på. Kalla stekta ägg i en hög stapel! Han blev alldeles chockad när han såg hur lite jag hade att äta. Den 7 april 1939 står det följande i anteckningsboken: ”Till Angarn med Benge. Mycket vipor, flera spovar, skratt- och fiskmåsar. Flera hundra änder, mest bläsänder och gräsänder. Orrspel nära vägen och på andra sidan sjön.” det var en musik man hörde varje gång man tog sig upp till Angarn. Orrar och spovar, minns Viking.

Storspoven karaktärsart

Storspoven, som under 1930- och 40-talen var en verklig karaktärsart för Angarn, är Vikings absoluta favoritfågel. Ett av hans egna foton, i stort format, av en storspov hänger över bädden i arbetsrummet. Han har också valt ut ett foto av en storspov vid Angarn som han gärna vill att vi publicerar (se nästa sida). Under vårt samtal återkommer Viking ofta till storspoven. — Däruppe vid gårdarna på andra sidan sjön, kring Kusta, porlade spovarna, berättar han. Så underbart det var att höra dem!

Orrspel — en vanlig syn…

Låt oss följa med Viking på några av de första exkursionerna till Angarnssjöängen, mot slutet av 1930-talet. Han hade läst om sjön i Fauna och Flora, som han prenumererat på ”nästan ända sedan jag lärde mig läsa”. — Det var alltid Durango som skrev om Angarn, och jag minns några av hans bilder tagna från Klosterbacken ut över sjöängen, säger Viking.

Ringmärkte redan vid 15

Om den 7 maj 1939 läser Viking följande: ”Uppstigning 02.15. Taltrastar och rödhakar sjöngo redan. 03.15 hördes rödstjärt sjunga, och kråkor och skator började visa sig. alv fyra hördes koltrast vid Veda och mellan Rocksta och Angarn hördes orrspel särskilt livligt. Ett tiotal tuppar sågos, och vid Veda kretsade tre ormvråkar. Mycket beckasiner, och kärr- och drillsnäppor. Vadare i vattnet. Bläsänder och skrak sågos. 6-7 par storspovar höllo till kring sjön. Brun kärrhök över vassen, vråkar över sjön. Kattugglehonan och hennes tre ungar ringmärktes i eken vid vägen.” Jo, så var det: Viking ringmärkte, och det hade han gjort ända sedan han var 15. — Jag skrev ett litet töntigt brev till Riksmuseet och frågade om jag fick ringmärka. Jodå, det gick bra, det var bara att sätta igång! Det ter sig skrattretande idag, när ringmärkarna går kurser, har licenser och sådant. För Vikings del var det på den här tiden heller inte fråga om vare sig nät eller fällor. Det handlade om ringmärkning av fågelungar i bona.

Bra på att hitta fågelbon

— Jag hade nog ett stabilt rykte om mig att hitta fågelbon. Jag skrev upp var jag fann dem och såg till att jag kom tillbaks vid en lämplig tidpunkt. —”De följde mig till vipåkrarna där vi funno ett bo”, citerar Viking ur sina anteckningar, och minns i samma veva hur traktorernas brummande brukade ackompanjera fågelsången vid Angarn om våren. — Traktorerna körde sönder många vipbon, konstaterar han. Annars var det många kråkor — en fågel som Viking alltid haft ett speciellt gott öga till — och kattugglor som ringmärktes. Vid Angarn fanns det flera kattugglebon, som unge Viking klättrade upp till vid sina besök. Han berättar också att visst gjordes det återfynd; ungfåglar från Angarn påträffades längre fram på andra håll i Sverige. Något han hade nytta av när han skrev sin licentiatuppsats, som bland annat handlade om unga kattugglors förflyttning. Med åren skulle Viking komma att ringmärka mer än 35 000 fåglar runt om i landet.

Pedagogisk författare

Idag kommer Viking inte ut i skog och mark som förr. Han kan inte gå utan käpp, knäna ställer till problem. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för honom att studera ågellivet ens i de närmaste omgivningarna. De är annars inte så tokiga. Det finns ett skogsparti alldeles intill bostadsområdet och en å som man når via klippta gångar i gräsmarkerna. Eftersom jag kommer till Oppeby en halvtimme för tidigt använder jag den stunden till att gå neråt ån och följa strövstigen som går en bit ovanför. Det är sent i oktober och fåglarna är få. Det singlar gula löv från träden längs med stigen, som är blöt och hal. När jag hör stjärtmes någonstans nedanför mig, och därefter några överflygande gråsiskor, tänker jag på Vikings ord i hans kanske mest kända bok, ”Året om i fågelmarkerna” (1963, ny och omarbetad upplaga 1997), som jag nyligen läst på nytt: ”Har man väl börjat syssla med fågelstudier, upptäcker man snart att det lika ofta är med hörseln man upptäcker att en viss fågel finns i närheten. Sedan är det ögats tur att lokalisera fågeln och komma underfund med vad fågeln har för sig.” Boken är en lättläst introduktion till hur man fågelskådar och till fågellivet månad för månad. Under sitt yrkesverksamma liv var Viking läroverkslektor, som det hette på 1960-talet, och den pedagogiska ådran har han haft god nytta av i sitt författarskap.

Välkänd profil inom naturvården

Men framför allt har Viking, utanför klassrummen, varit en välkänd profil inom fågelskydd och naturvård, vilket han också fått en rad utmärkelser för. För ögonblicket är han engagerad i bevarandet av en liten ekbacke i Viggbyholm, där han som barn bedrev en hel del naturstudier. Bland annat mättes ekarna upp, och han visar mig en karta från 1935 där varje ek markerats och omkretsen finns noterad för var och en. Viking är livligt intresserad av Angarnssjöängens vidare öden sedan han besökte området sist, någon gång på 1940-talet. Sedan flyttade han runt i landet och blev alltmer fascinerad av skogen och framför allt skärgården och kusten med dess speciella fågelliv. Torpet i Gryts skärgård, som dottern Annika nu värnar om, blev en fast punkt och Angarn försvann ut ur bilden. Så jag får berätta bakgrunden till att Angarngruppen bildades 1968 och om de många årens nötande för att dokumentera fågellivet, ge sjöängen ett fullgott skydd och restaurera den. Inför mitt besök har Viking också bläddrat i ”Angarnssjöängen – våtmark i förändring” (Länsstyrelsen 2007) som han fått sig tillsänd. En publikation som han tycker är tråkig att läsa, ”med alla sina tabeller och statistik”, men han har fastnat för en karta i färg med mycket blått på: — Det här är inte mitt Angarn, inte fanns där så mycket vatten! Tidigt om våren fanns det ju för all del vattenytor, och man kunde se knipor och sådant, men för mig var Angarn ett ställe där man klafsade runt bland diken och där det inte fanns så värst mycket att se efter mitten av maj.

Klosterbacken ett givet mål

Låt oss återvända till Angarn vid 1930-talets slut. Jag är nyfiken på hur en exkursion gick till, och vilka vägar man tog. — Vi kom alltid cyklande via Örsta, minns Viking. Där ställde man cykeln. Sedan brukade vi gå upp till hällristningen på bergssidan. Där i närheten fanns ett grävlingsgryt med en springa som man kunde titta ner i. Ibland såg man grävlingen där. Det var säkert ett konstgryt, som jägarna hade gjort för att de skulle få skjuta ihjäl de stackarna. Sedan gick vi över åkrarna och till vänster, till en dunge med björkar. Den platsen minns jag mycket väl, därifrån kunde man se änder och vadare. Fast det var förstås svårt med vadarna, med kikaren jag hade. Vi fortsatte sedan till Klosterbacken och vidare upp mot bondgårdarna. För att komma dit fick man klafsa över ett antal diken och det hände att man ”jumpade” ner sig där.

Stockar och plankor istället för broar

Här visar Viking en bild på två kompisar på väg över ett dike via en trädstam (se nedan). Märkvärdigt likt ett ställe med stockar där jag själv brukade ta mig över under tidigt 70-tal. När man gick åt det hållet, vill säga. 70-talsskådaren klättrade oftast upp på Midsommarberget först, för att kolla läget och få överblick, men det namnet har Viking aldrig hört talas om och än mindre varit där. Sedan gick färden längs sjöängen till norra delen, som även den är i det närmaste otrampad mark för Vikings del: Angarnssjöängen runt — ”Gick runt sjön” står det bara på enstaka ställen i anteckningsböckerna. Det var väldigt svårt att ta sig fram hela vägen. Viking bläddrar vidare i de nötta häftena, läser och minns: — ”Vid Kusta lågo vi i en lada för det  regnade hela dagen”. Vi såg en jorduggla vid det tillfället, kommer jag ihåg, som kom flygande förbi på låg höjd. — Den 5 maj 1940 står det att min lärare cyklade opp med mig för att få höra på Vicke Vikings fåglar. Det var rätt fantastiskt att jag lyckades få honom till det. Det var en god och bra lärare, förresten, men biologi hörde inte till hans ämnen. — Se här, den 26 maj 1940 har jag noterat näktergal ”från ett mindre snår”. Och ortolansparv fanns det, vid Klosterbacken och uppåt i åkeröarna mot Kusta. 1941: ”Vid orrladan höll 12 orrar på med spel”… och så träffade jag Bollvik och vi åt stekta ägg. Jag är ingen vidare vän av kalla stekta ägg, men jag tyckte han var generös.

Med vattnet försvann rallen

— ”En flock av 23 brushanar”, det har jag noterat särskilt, fortsätter han. Det var i maj 1944. Trädlärkorna vi hörde när det fortfarande nästan var mörkt … nu finns de ju knappt längre. De var så vanliga då. Ängsknarren – ja, man sa ju inte kornknarr på den tiden – hörde vi också vid Angarn. Jag frågar om ”Angarngruppens fågel”, det vill säga vattenrallen som finns i gruppens gulsvarta logotyp. — Jodå, vattenrallen hörde också verkligen till, säger Viking. Det tillstånd som Angarnssjöängen befann sig i då var väldigt förmånligt för vattenrall. När rallarna kände sig störda hörde man deras grisskrik från vasskanterna och starrfälten. Det är förfärliga ljud de avger. Mina kompisar undrade förstås vad det var, och den allvetande fick svara… Rallarna hörde till ”de osynliga”, fåglar man inte fick syn på. — Rallarna försvann så småningom. Jag har en anteckning från den 12 maj 1943: ”Inga rallar, troligen på grund av vasstäkten”. Ett varningstecken. Redan då började sjön torka upp, och jag har minnen av att besöken vid Angarn inte gav lika mycket. Ja, det var den tidens klimatbekymmer. ”En fiskgjuse över sjön”, har jag noterat på flera håll. Den försökte väl fånga något i mittdiket.

Guidade vandringar i gryningen

Under slutet av 1940-talet hade exkursionerna till Angarn en helt annan karaktär. Unge Viking guidade nu grupper av kursdeltagare och allmänhet runt Angarn. Dels för Kursverksamhetens räkning (nuvarande Folkuniversitetet), dels för Svenska Dagbladets. — Det var en födkrok, för att klara studieåren, förklarar han. Annars är jag ju en ensamvarg i naturen, man ser och hör mest då. Man häpnar när man hör hur dessa utflykter för ”vanligt folk” gick till: samling för avfärd mitt i natten, det vill säga vid 02.45, i förhyrda bussar. Den som följde med fick sedan finna sig i att klafsa runt i blötan i Vikings fotspår — inte sällan, på den tiden, i helt olämpliga skor — och vara beredd på att ramla i bäcken. Något som hände av och till. Inget för veklingar, precis, men många ville följa med. Grupperna var stora; ofta mötte 30-40 personer upp. Viking ledde fågelkurser också, och en av kursdeltagarna skulle så småningom bli hans hustru. — Jag och en väninna hade bestämt oss för att gå en kurs, berättar Ulla. Jag ville gå en litteraturkurs och hon en fågelkurs. Nå, det blev till slut fågelkursen… — Ja, man undrar ju hur livet skulle ha blivit annars, funderar Viking. Ulla är inte ”skådare”, men delar sin mans natur- och fågelintresse. — Det bör man göra om man ska leva ihop, och det har vi gjort i över 60 år nu, säger hon och ler. Medan vi dricker te och äter hembakt berättas ett och annat minne utifrån en prövad hustrus horisont. Det hände att mannen blev illa tilltygad under utövandet av sin hobby.

Papplåda till skydd mot ugglorna

— En gång kom jag hem till Ulla och gick in sidledes för att det rann så mycket blod kring ena ögat, berättar Viking. Jag hade fått en kattugglehona rakt i ansiktet, och det gick hål på både ögonlock och hornhinna. — EN gång!? Ulla protesterar kraftfullt. — Det hände FLERA gånger att du kom hem väldigt blodig! — Och tänk den gången när du gick ut på kvällen för att fotografera ugglor med en pappkartong över huvudet. Du hade klippt hål för ögonen. Det var ju en bit att gå från bilen genom skogen i mörkret fram till fotogömslet, så det var tur att ingen fick syn på dig då! När vi skrattat färdigt visar Viking en av de bilder som togs då. Den finns med i ”Året om i fågelmarkerna”; en bild av en hona som just landar vid boet med en sork. Vingarna är utfällda. Det är en tjusig bild, en av många mycket fina fotografier som Viking tagit genom åren och publicerat i sina böcker. Men när jag frågar om han inte har någon bild av sig själv, skådande vid Angarnssjöängen förstås, skrattar han hjärtligt. — Absolut inte! Det har alltid varit jag som fotograferat. Jag brukar säga att det i albumen ser ut som om mina barn inte haft någon far. Han stod ju alltid bakom kameran. Innan vi skils åt ställer han sig i alla fall framför kameran, för en gångs skull, med sin första anteckningsbok i handen.