– pulshöjande snöpulsning på onsdagsrundan

Månadens värd

Den här vintern har varit lite halvdan ifall man gillar kyla och mycket snö. Så snart det snöat lite har rejäla töväder snart sopat undan skidspåren i ett nafs. Isen på sjöängen ligger sen länge men snö och stigande vattenstånd har gjort den mosig och osäker så på den kan man inte heller åka skidor. Än mindre ta sig över till fots.

Februaris onsdagsrunda inföll när ännu ett snöfall, det största hittills, klätt naturen i fin vit skrud. Detta och hot om kyla avskräckte inte de 11 angarniter som dagens värd Karin Hendahl kunde hälsa välkomna vid Örsta. Morgonen var lite mulen och mörk men vindstilla. Några pilfinkar kvittrade i buskarna och någon gulsparv flög förbi – annars var det ganska stilla och tyst.

Midvinterberget (Klicka för större bilder)

Som alltid så här års var fågelmatningarna vid Midsommarberget respektive Skesta hage självklara mål för dagen. Vid avmarsch mot det förstnämnda hördes ett karaktäristiskt läte som gav vårkänslor mitt i vintervädret. Sångsvan! Ett par kom in från söder – man får väl tänka sig att det var vårt stationära par som från sitt vinterkvarter (i Värtan kanske?) tog en sväng och kollade läget vid sitt revir. Svanarna fällde någonstans i sjöängen för någon timme senare såg vi dem dra iväg igen åt det håll de kommit.

Nästan framme vid grinden hördes ett fint klirrande ljud – javisst var det sidensvansar. En fin flock på 21 ex rundade berget och försvann åt nordost. Vi skulle komma att träffa dem igen; mer om det senare. Nere vid matningen var det bra ruljangs. Massor av talgoxar och blåmesar förstås men även en och annan svartmes och tofsmes. Nötväckorna ropade sitt vårläte från olika håll i tydlig konversation. Grönfink hördes kvittra. Ett gäng koltrastar försåg sig under fröbehållarna liksom en större hackspett och faktiskt även en trädkrypare som inte gjorde skäl för namnet.

En av flera sidensvansar                              Hunddjur ( cm ska vara mm)

Så småningom mätta på att skåda fågelmatning klättrade vi upp på Midsommarberget. Mest spännande där var att ett stort hunddjur målmedvetet korsat rakt över platån. Klart stora spårstämplar (ej ”tö-förstorade”) och inga spår av husse eller matte i närheten så det blev lite spekulationer ifall det möjligen kunde vara vargspår. Kameror kom fram och spåren förevigades men vi kom fram till att det mest troliga ändå var stor hund.

Spaning från berget gav föga – varfågel hade inte sett vid Angarn på flera veckor (men sågs vid Stora Ekhammaren av annan skådare den här dagens eftermiddag!). Därför fortsatte vandringen snart i riktning Utloppet. Hagen och skogen var påtagligt stilla – de fåglar som finns håller sig nog kring matningen. Idag hördes inte heller en enda kungsfågel trots flera stopp för lyssning utefter skogskanten hela vägen bort till Hackstakullen. Inte heller hördes gärdsmyg som verkar svår att hitta den här vintern. Däremot hittade Stefan fjällvråken på långt håll bortåt Klosterbacken och Grävlingholmen. Den återsågs sen ett par gånger till under dagen.

Nysnö

På väg mot Utloppet kom den snöby som varnats för och den tilltog så att blötsnön snart vräkte ner medan vi mödosamt pulsade mot Skesta hage och allt mer liknade snögubbar. Väl framme i hagen föreslog någon att vi skulle ta skydd under en av de väldiga granarna vid rastplatsen. Och si: Där var som en mindre kyrksal! Vi hade gott och väl fått plats dubbelt så många. Inte en snöflinga letade sig in och när vi styrkta av välförtjänt fikapaus kröp ut igen hade snöfallet slutat. Dessutom flög vår kära sidensvansflock rakt över oss och satte sig i en nyponbuske strax intill. De kunde avnjutas och fotograferas ätande hela nypon!

Granmys

Dags för inspektion av nästa fågelmatning! Raskt iväg i den riktningen så att nästan alla missade sparvhöken som snabbt visade sig (lockad av sidensvansarna kan man gissa). Som tur var kunde Karin och Claes lägga den till dagens artlista (dock sågs åter en sparvhök av några deltagare vid Midsommarberget på hemvägen).

En stunds spaning vid matningen gav ett helt gäng pilfinkar, entita, gulsparvar, större hackspett och nötskrika. Beslut togs att ta vägen förbi Seneby och tillbaka via Ådalen. Från vägen förbi Skesta Gård finns inte mycket att rapportera men framme vid Seneby fanns ett tjusigt domherre-par.

Förbi Ådalen hände inget sensationellt. Som vanligt så här års spanades efter strömstare. Fåfängt förstås – det är 11 år sen Kjell såg den senaste på platsen och 13 år sen ett ex uppehöll sig där i 3 veckor.

Marschen gick vidare bort till fågeltornet utan annan pulshöjare är själva pulsandet. Här togs dagens andra fikapaus med artgenomgång. Mitt under denna hörde Björn pinget av skäggmes i vasshavet och några andra tränade skådare (tyvärr ej undertecknad!) kunde också få in ljudet i rätt del av hjärnbarken!

Artgenomgången stannade på 25. Trots spetsade öron för kungsfågel blev det en nolla i protokollet på den arten och ytterligare spaning vid Midsommarbergsmatningen gav inget tillskott. Däremot hittade vi två gråsparvhonor vid Örsta-stallet – de har annars varit rätt svårflörtade sista tiden! Således blev antalet arter denna gång 26 vilket nog är ett av de bästa februari-resultaten trots snöväder med stundtals dålig sikt. Och bra motion blev det!

Vid tangentbordet       Bakom kameran

Tryggve Engdahl        Rolf Andersson 1-4;6-14 Karin Hendahl 5