– från noll till nästan nittio

”Det blir rapport på det här!”- avslutade dagens värd den nu avslutade månadsrundan för maj. Så nu sitter jag här och försöker göra en spirituell beskrivning av hur man tar sig runt en fågelsjö med entusiastiska skådare i följe.

Regn

Det började med regn. Trots det, strömmade det in flockar av regnrocksklädda skådare. Ja det fanns ju undantag, som inte låtsades om regnet. När vi framåt avgångstid blev en ansenlig samling, var det dags för incheckning. Blött papper är inte skrivvänligt. Så det blev återsamling vid vindskydden där vi under tak kunde skriva in oss för statistikens skull.

När formalia klarats av och eftersläntrare fångats in, uppsöktes trädlärkans lilla holme. Den var inte på humör till sång och spel, så vi hörde istället på trastarnas talkör från utvalda grantoppar. Vidare upp mot midsommarberget hördes inget spännande.

Klafs

Från berget med immiga kikare i fortsatt regnande, försökte alla vara först med att namnge änder, vadare och gäss. Det fanns ovanligt mycket att beta av bort mot Lundbydiket, där en mängd vadare letade efter något gott att stoppa i sig.

Med viss svårighet fick värden till slut med sig, ett utdraget skådartåg, nedför berget, för genast fastna vid en liten halvö , där ett gäng vadare hukade sig i säven. Var det en glutt eller grönbena. Lång väntan och diskussion. Gulärlorna lite senare, var lättare att arta på sina fågelskyddstolpar.

Byksberget – detta fågelberg i miniatyr – nu skådarberg, var tidigare en plats att klappa byk på. När sjöängen var sjö, nådde vattnet upp till stenhällen, som då blev tvättbräda. Här fick vi mer närkontakt med de tidigare fjärran grönbenor som nervöst uppträdde i 100-tal flygande hit o dit. Ljungpipare drog över mot norr. Storspov sågs, småspov hördes.

Lundbydammen

En av värdens tre uppgifter är att se ut första och andra frukostställe. Det missades. Engagerat skådande löser upp tidsuppfattningen. Efter ett starkt önskemål om matpaus – beslöts därför om – matpaus. Vilket inte fåglarna fattade, så det var lite oroligt för en del, som med kikaren i ena och mackan i andra handen, måste ha koll på allt som rörde sig.

Raksträckan bort mot Lundbydiket passerades i snigelfart med flera stop. Mindre strandpipare blev större strandpipare. Inte på grund av förstorande kikare. Istället en förutfattad mening om att större inte brukar finnas där mindre ska vara.

Gåsstudier

Sen blev det Grävlingholmen och Broholmen, där en buskskvätta satt i en björktopp. Upp mot Klosterbacken avvek Stefan mot hästhagshörnet. Ortolan!! sjunger!! Ortolansparven som vi ”lurade” ner 2014 har kommit tillbaka, eller en ättling, som började här som ägg. Succé. Försöket lyckades. Nu hoppas vi på Kustaortolanen 2015.

Värdens andra uppgift är att hålla lagom styrfart runt sjöängen så man kommer hem före middagstid. För att bryta hänförelsen över den sjungande sparven, försökte värden därför locka med ett boande stjärtmespar på Klosterbackstoppen. (Det är också något med toppar som drar. Alla måste passeras.) Stjärtmesarna var inte tillstädes, däremot sjöng ett par grönsångere.

På berget skildes vi åt. De som har ett liv utanför fågelvärlden och vi andra som ….ja…

Lång ofta händelselös sträcka bort mot Skesta hage berikades den här gången med en flera obsar. Men dvärgmås missades och skäggmes. I Skesta hage tog vi rast efter en del omgrupperingar för bästa läläge. Då –  slog göktytan till och lät. Ett X till!

Vindrufs

Här kommer vi nu till värdens  tredje uppgift. Att försöka samla alla till en seriös bedömning av antalet, av minst två personer, uppfattade arter. Detta brukar störas av att en ny art uppträder, den här gången en svarthätta, varpå genomgången blev lite stökig. Till slut räknade alla antalet arter och kom till olika resultat.

Hagen lämnades med många nya registrerade års- och maj-X. Ett för svarthakedopping typiskt läte från utloppsvassarna, blandat med två vattenrallar, innebar nytändning och utloppet rundades snabbt. Från den ännu obetade Hackstakullen syntes nu två eller fyra – nej sex svarthakar i par. Sällan uppe samtidigt, därför svåra att räkna.

Ensam

Nu återstod bara upploppsträckan till finalplatsen för ett sista svep över den nu uppgrundade havsviken. Hungrig tornfalk hängde i luften framför oss och det sista månadsrundekrysset blev en brunand bland viggen.

Lärkfalken och alla andra fåglar då? Det blev ju faktiskt 89 arter. Men det har ju Du redan noterat och så finns de på Artportalen.

Vi var 10 kvinnor och 18 män som gjorde det här tillsammans.

Björn Nordling skrev och Karin Hendahl fotograferade.