– i huvudet på en skådare en onsdagsmorgon

Mmmmh – vad det är skönt i sängen. Utanför skvalar regnet – det är fortfarande mörkt. Sooomnar om …. .Vad var det? Vad är det som låter? Klockan! Nu? Efter en stund går det upp att det är onsdag. Onsdag! Det är månadsrunda! Men det regnar ju, å blåser. Usch. Blött å kallt. Det kommer nog inga skådare en så´n här dag. Inga fåglar heller. Somna om? Eller … det kan ju komma några. Och det är synd om värden som får stå där ensam och vänta. Tänk om de ändå ser något som jag inte hängt in i år. Suck, det är bara att släpa sig ur bingen och palta på sig. På tå nerför trapporna. Syns inte en liten ljusning genom fönstren? Nä det är nog gatljuset. Frukost, matsäck, kikare, regnkläder. Nu när man ändå är på gång, så går det fort.

Väl ute i det uppiggande? regnet, börjar det kännas överkomligt. Men titta där! På parkeringen. Sju stycken. Tre nya. Nej. En är Stefan som har mössa på sig. Men två ”nya” ansikten i alla fall. Kul.

Nu gäller det att hänga på här. Tubarna spanar redan in regndisiga åkrar med grågäss, som springer mellan benen på tranor. Grå fåglar i grått väder. Tur att de är stora så de syns.

Optimistisk värd(inna) förklarar hur hon tänker sig dagens vandring hit o dit. Blåst och regnskyar lockar inte till åkervidderna så det får bli en bit i skogen till att börja med. Det verkar ha gått bra för kungsfåglarna. Dessa små pipande fjäderbollar både hörs och syns. Men det är väl i ungdomligt oförstånd de visar upp så nära, sina outfärgade dräkter. Prasslande regnhuvor hindrar hörandet hörbart. Då gäller det istället att spana desto mer. Duvor kan tyckas vara lätta att arta. Men kommentarerna rör ändå vingband, halsband, vita övergumpar och andra små kännetecken. Tillsammans ser vi mer och kommer fram till att det mesta är ring- några skogs- och flera flockar tam- . Alla duvor.

En månadsrunda kan ju inte missa Midsommarberget. Efter att ha passerat Tältholmen kommer vi alltså dit. Ovanligt nog blåser det inte från något av de nordliga hållen. Drägligt mao. Rosenbergs bok med fågelsilhuetter kan vara bra en sådan här dag. Alla fåglar är grå och har man tur kan en del vita stjärtspeglar eller vingband urskiljas. Zoomen mörkar mer än den gör nytta. Hur torkar man torrt på glasen. Några sothöns, många hägrar, ett par svartsnäppor och brushanar skymtar i alla fall. Men var är alla vadare? Mumlas bakom tuberna. Lerbankar finns. Flytande växtlighet finns. Är det insekter och annat smaskigt som inte finns. För kall vår? Vi tröstar oss med att räkna gräsänder och krickor. En dekad snatter håller ihop. Ett typiskt falklåtande bakom oss, kommenteras med, att det finns en lärkfalksunge i grannskapet.

Ingen klagar på vädret som inte har blivit bättre. Men de håller nog bara masken. Möjligen har det blivit värre. Men det är nog bara som det känns. För en gångs skull kan nu fågeltornet få göra lite nytta.

Så, mot tornet och fikat. Humöret stiger och med så här lite fågel kan det ju bara bli bättre. Vi är redan uppe i två arter per deltagare. Fler kungsfågel, svartmes och tofsmes, förebådar vinterns meståg med pip och små barkflagors nedfallande efter insektspill.

Vi, vi tar fram termos och bredda mackor under torntaket. Värd(innan) lockar med blåhakemacka med exklusivt pålägg. Missuppfatta nu inte detta. Det är lax på mackan och den utlovas till den som ”skriker” blåhake först och dessutom sett den.

Mellan tuggorna passerar en ormvråk utanför. Efter diverse fågelhistorier drar vi nu vidare, mot regnskyarna som nu vridit sig mot sydväst. Vi hoppas att det ska finnas något i fågelväg där, i alla fall. Mer kungsfågel, svartmes och trädkrypare i skogskanten. Vårens stimmiga nötväckor för nu ett diskret liv i mestågen.

Blöta kogäng hänger under alarna vid Hackstakullens fot. Går makligt undan när vi tränger oss på. Med utsikt från kullen spanar vi in sädesärlornas näringssök på strandkanten och de allerstädes närvarande flockarna av ladusvalor som opåverkade av regnet gapar och sväljer. De borde ha gälar.

Det blir inte mer än så. Inte ens något av de tre gärdsmygreviren mellan tornet och Asphagen låter höra av sig med en snärtig kaskad, fast vi nu går där för andra gången. Bara ett litet försiktigt varnigsknäpp. Tillbaka mot Lundbydiket. Dagens havsörn drar upp stora gås och andmängder. Brunhöken har redan dragit. Ingen obs.

Enkelbeckasinerna håller till mellan Byksberget – Lundbydiket. I alla fall tills vi kommer. Ett fyrtal svingar sig iväg. Här är det också fler sädesärlor och några gulärlor. Men höstens gulärlor sitter osynliga i gräset, till skillnad mot vårens, som exponerar sig på fågelskyddsstolparna.

Nu parkerar vi optiken i trekanten Örsta – Åstaåkrarna. Med sista mackan i handen panorerar vi åkrarna runt och fångar in tofsvipor, busk- o stenskvättor. Törnskata, sävsparv, sånglärka och ovanligt nog en ensam pilfink.

Även entusiaster tittar då och då på klockan och tänker på allt man borde ha gjort istället för att bara glo på fågel. Sakta drar sig därför den lätt fuktskadade skaran mot Örsta och vindskydden för en noggrann genomgång av alla de fåglar vi har sett.

I vindskyddet som inte är något bra regnskydd, med läckande tak, gör vi som vanligt och räknar på olika sätt. Till slut blir det fyrtioen. I brist på Artportalens lätta länkar visas här resultatet, som är riktigt bra. Fem arter per deltagare.

Björn Nordling Foto Roffe Andersson