– kylande vind men värmande fågelobsar!

En klart lysande halvmåne gjorde sitt bästa för att motverka det tätnande mörkret när jag någon timme före utsatt tid uppsökte Midsommarbergets krön. Vinden, som den här natten inte hade en tanke på att stillna, låg kyligt på från nordost. I alla fall en vindriktning med skapligt lä här uppe… Sommarvärmen hade gett upp några dagar tidigare och ersatts av ganska kallt väder. Bara vi inte får regn! Prognosen var kyla, blåst och mulet men inget regn och det visade sig faktiskt stämma. För rätt snart drog en molnskärm in och täckte både måne och stjärnor. Likväl kändes det stämningsfullt och spännande – detta var min debut på Sitt-å-glo. Sjöängens kvällsljud i öron som tar över när ögonen inte kan bidra längre. Skrattmåsar och grågäss väsnades fortfarande, grön- och rödbenorna joddlade, viporna klagade, sothönorna grälade, sävsångarna höll serenad, en och annan kricka krickade, vattenrallarna kyppade och rördrommen tutade med glesa mellanrum. Enstaka spöklika klaganden när vattenrallen drog iväg sitt ”grisskrik”.

Snart kom Stefan Paulin upp på berget – en vålnad i mörkret som sakta blev allt mer kompakt. Anordningar för protokoll hade Stefan riggat redan tidigare på dagen. En lista med möjliga arter fanns på en tall så varje ny art kunde ”nålas upp” så man fick bra överblick vartefter de noterades. För här är vi mera ute efter tidpunkt när olika arter dyker upp än antal individer.

Strax före midnatt dök Svante Söderholm upp nerifrån sjöängen där han rekat lite grann. Därmed var styrkorna på plats för det var vi tre som utgjorde stommen av skådare den här gången. Precis vid tolvslaget började noterandet och då rasslade det förstås till. 7-8 arter på någon minut (trots att tringorna tystnat) – fler än som skulle tillkomma de närmaste två timmarna.

Det blir ganska förtätad stämning när man lyssnar i näst intill kolmörker. Öron på helspänn för att i kören uppfatta det där avvikande lätet. Bra träning för mig. I det här sällskapet var det mest en fråga om att inse vad man just hört och koppla det till utropad art – ofta bara en kort vissling som när Svante hörde en kattuggla i riktning Klosterbacken eller den enda gång en småfläckig sumphöna hördes.  Jag missade förstås båda! Däremot hörde jag en näktergal som Svante hittade på långt håll bortifrån Lilla Ekhammaren.

Långsamt saktade orkestern ute i sjöängen in – med sommartid är det ju som mörkast vid 1-tiden. En ganska bitande kall vind bidrog förstås även om en klar himmel säkert skulle fått ner temperaturen mycket mer. Inte utan att man frös trots att man var påbyltad som en michelingubbe. Efter den första eruptionen av arter blev det väldigt glest och en viss dåsighet infann sig. Andra timmen, den mellan 01 och 02, var tystast och det tillkom inte en enda ny art! Lite segt får man medge… Helt tyst var det dock inte för t ex sävsångarna tog ingen paus utan hördes hela natten.

Tredje timmen var började man ana en ljusning i nordost men kylan bet fortfarande och bara tre nya arter tillkom.

Strax efter tre, när gryningen var tydlig, började det plötsligt hända saker. En trevande taltrast och snart en lika tveksam koltrast triggade igång trastarna som på bara några minuter sjöngs det för glatta livet lite överallt. Den ena arten efter den andra stämde in – helt fascinerande hur snabbt allt kom igång! På en halvtimme kunde vi nåla upp 11 nya arter. Livsandarna steg högst påtagligt!

Snart började det också bli meningsfullt att spana i kikarna.  Den 5:e timmen (04-05) blev rekordtimmen för årets Sitt-å-glo med 15 nya arter. Bl.a. jagade en lärkfalk och en fisktärna fiskade (f ö en av de ytterst få arter jag var först på…).

Plötsligt ropade Stefan: Ägretthäger! Och minsann nedanför oss över maden flög en fantastisk helvit uppenbarelse ett varv över maderna med kraftfulla vingslag och landade utanför Byksberget på bekvämt avstånd för tubkikare! Underbart! Sverigekryss för mig! Svante larmade ut fågeln men tyvärr drog den iväg åt sydost efter 20 minuter. Möjligen tröttnade den på att mobbas av vipor och måsar…

Mellan fem och åtta droppade arterna in i en jämn ström och vid 08 hade vi nått upp till 71 arter. Det skulle nog inte bli något bottenrekord men det glesnade med nyheter. Mellan åtta och tio tillkom bara fem arter till listan! Detta trots att vi fick förstärkning av Ari Määtte ett par timmar på morgonkvisten. Han var nog lite besviken över att ägretten dragit iväg… Även Per Norlin stötte till och bidrog hela förmiddagen.

Några bra vadarobsar gjorde Svante vid ett par uppflog. Först kärrsnäppa och lite senare mosnäppa. De landade i spenaten utanför Byksberget och när jag inte såg precis var de landade var det förstås ogörligt att hitta dem. Men svartsnäppa och mindre strandpipare fick jag!

I ”elfte timmen” kom ännu en rejäl pulshöjare: Svante ropade ut en pilgrimsfalk som blixtsnabbt drog fram över maden utanför Byksberget.  Den hade ett byte i klorna när den försvann bakom byksbergsdungen – troligen en grönbena. Som så ofta var allt över på några sekunder och man fick vara glad att över huvud taget ha hunnit skåda vidundret!

Så förflöt förmiddagen och det blev allt glesare med nya arter. Blåmes gäckade oss länge men Svante gick för att möta familjen i Örsta och kunde en bit ner i backen peka ut i vilken björk vi skulle titta. Och minsann, där klängde en blåhuvad liten rackare! Snart var Svante tillbaka med Elisabeth som hjälpte till att leta arter. Lille Oskar tultade runt och bidrog till den skönt avslappade stämningen.

Till slut fanns det bara en självklar art som vi inte hade plockat in: Nötväcka. Märkligt hur diskreta dessa annars så högljudda fåglar blir när de häckar. Med lite hjälp av en hel exkursion från Universitetet, som nyfiket spanade in våra vedermödor, lyckades vi pricka in just nötväcka som 82:a och sista art strax innan vi avbröt kl 13.

Med tanke på vädret ett helt OK resultat och för mig en häftig upplevelse!

Skrivare Tryggve Engdahl

PS Titta gärna på Stefans eminenta tabell med ackumulerat antal arter i ordning med klockslag!