Örn?

 – örnsafarin, då den vidvingade blev vitvingad

Så var det då tredje gången gillt för vår örnsafari. Den lämpliga lördagen i slutet av januari detta år blev den tjugoåttonde och i sedvanlig ordning var en central parkeringsplats i Vallentuna den första samlingsplatsen. Några minuter före klockan åtta drog vi så i väg i fem bilar (så sammanpackade som möjligt) mot nästa anhalt, som var Hårby-parkeringen vid Hjälstaviken. Här anslöt bland andra Dan Henriksson, som tillsammans med Ulric Ilvéus likt tidigare år skulle guida oss genom det uppländska slättlandskapet. Nu hade vi hunnit bli ett tjugofemtal personer, vilket med råge slog tidigare deltagarsiffror (19 resp. 16) och detta trots ett ganska miserabelt väder i alla fall ur örnskådningssynpunkt. Inte mycket till vind och grått och disigt. Dagens plan gicks igenom och eftersom den vidvingade kungsörnen var den primära målarten, så var Hårbyslätten, Garnbackarna, Rydaslätten och Fjärdhundraslätten de givna riktmärkena. Dessutom brukar det ju finnas en hel del annat smått och gott i dessa trakter.

Fåglarna glömde jag nästan. Redan vid Eds kyrka flaxade några kråkor omkring (allt räknas!) och nästan framme vid Hjälstaviken hittade vi dagens första rovfågel, en vråk av obestämd art. Väl framme gladde en sångsvanfamilj på hårbyåkern oss, medan kattugglan i den stora holken i parken runt bebyggelsen inte ville visa sig.

Första målet var nu Biskopskulla kyrka, där vi något år hade en samling med rapphöns alldeles i närheten. Barmarken skulle dock göra det mycket svårt för oss att hitta just den arten denna dag. Lottlösa blev vi dock absolut inte. En tornfalk (och snart två), fjällvråk, en lågt flygande havsörn och så en flock på ett hundratal vinterhämplingar, som drog omkring över åkrarna och till sist hade den goda smaken att dra rakt över våra huvuden. Jens hittade dessutom ett par gråsiskor.

 Klicka!

Nöjda med detta styrde vi så kosan mot nästa delmål, som var den s.k. Ryda-ladan på Rydaslätten. På vägen dit lyckades i alla fall vi i ledarbilen vid Långtora by få syn på en fasan, som skyndsamt tog sig över vägen framför oss.

Framme vid ladan lyckades vi klämma in de nu åtta bilarna framför byggnadsverket och då klockan snabbt närmade sig halv elva, var det definitivt dags för kafferast. Två gamla havsörnar, som satt och kurade i ett större buskage, en fjällvråk och en korp blev den ornitologiska behållningen här. Ännu ingen kungsörn!

Nästa etappmål var de i skådarkretsar välkända två ladorna på Fjärdhundraslätten. Långt bort i dimman hittades en örn rastandes i ett träd. Fram med tuberna och ett intensivt spanande och artdiskuterande. Var den inte för spenslig för att vara en havsörn? Kungsörn?? Ett par erkänt duktiga örnspanare sållades fram bland oss och Dan och Micke skickades i väg mot ”fronten” för att detaljspana på kortare avstånd. Första rapporten kom: 60% chans för kungsörn. Nästa rapport till oss: nja, kanske ändå inte. Så småningom blev det (dessvärre) en havsörn, men å andra sidan rapporterade våra utsända, att en stor flock snösparvar snurrade runt en bit västerut. Uppsittning och avfärd mot Dan och Micke och snart hade vi alla sett i alla fall några stycken av de uppskattningsvis 150 tjusiga och lättidentifierade sparvarna. Ännu ingen kungsörn!

Gumsbacken nästa! Det var där vi hade både kungsörnar och blå kärrhök för två år sedan. Strax innan vi nådde fram kom en rovfågel på låg höjd rakt över den första bilen. Stopp och ur bilen. Fjällvråk! Ännu ingen kungsörn! Ett längre uppehåll där gav inte mycket mer: jo, sten-knäck och kaffepaus nummer två.

Kungsörnshoppet började tyna bort och diskussion om hökuggla i Segersta och trutar i närheten av Bålsta började ta fart. Klockan hade dessutom gott och väl passerat ett, så nu fick vi prioritera. Tillbaka mot Hårby bar det i väg med ett kort stopp vid Giresta. Entita och kungsfågel. Ännu ingen kungsörn!

Hårby nåddes och spaning från bilarna på vägen mot holken i parken och där satt den och blickade ut över det grådisiga landskapet: kattugglan. Vid parkeringsplatsen tackade vi av Dan för ett bra engagemang och sedan mot Segersta, som ligger nästan i kanten av, inte Atlanten, utan Hjälstaviken. Samarbetsvillig och som på beställning satt hökugglan där på några kablar på lämpligt avstånd från vägen.

Tack för det, Kalmarsand i Bålsta nästa. Både vittrut och den i våra trakter ännu mer sällsynta vitvingade truten hade rapporterats via BA under dagen, så chanserna var hyggliga. Visst var de där! Vittruten, som med sin storlek var lättare att hitta bland hundratals vitfåglar på mälarisen, fick vi snart och med hjälp av en jagande havsörn avslöjade sig den vitvingade och nästan helvita truten lätt i mängden av flygande och flyende trutar.

Så den vidvingade kungsörnen blev en vitvingad trut i stället. Inget dåligt byte, tyckte alla och särskilt det flertal av oss som fick ett svenskt livskryss på kuppen!

Drygt trettio fågelarter med ett par verkliga rariteter! Stort tack till Dan, Ulric och alla andra som gjorde dagen till en stor naturupplevelsedag!

Skrivet av Gunnar Hesse omgiven av värdparet med fotografen Karin Hendahl bakom kameran