– Samling vid Örsta i gryningen.

Nattens mörker skingrades av morgonens ljus. Himlen var grådisig och temperaturen låg strax under nollan. En domherres sorgsna vissling och koltrastarnas tjatter hördes svagt från Örstaskogen. I sista stund strömmade flertalet deltagare till efter att ha upprätthållit sig borta vid parkeringen. Totalt tretton personer samlades vid före detta naturrum, där spåren efter hantverkarnas arbete med att renovera husets fasad inte gick att missa. I buskaget nedom tomten hördes blåmesarnas kvicka sång. De församlade konstaterade snabbt att en väntad person saknades och spekulerade i om detta berodde på att fel tid stod angiven i StOF:s program.

När hälsningsfraserna och småpratet var avklarat satte februarirundans värd Karin kurs mot solrosfältet och Midsommarbergets fågelmatning. Kvar vid naturrummet stod två personer för att invänta eventuella eftersläntrare. Vi andra hann bara stega ner för backen till vindskydden när en mörk skugga skymtades över grantopparna. En ormvråk flög förbi på låg höjd och försvann bortom hustaken lika fort som den dykt upp. Innan vi hunnit lämna platsen hördes gröngölingens kjy kjy kjy kjyck i fjärran. Och ett par andetag senare dök först en ensam korp upp i det grå diset, därefter ytterligare ett par korpar och i slutändan hade elva svartfjädrade kråkfåglar passerat med lugna vingslag, ett helt korplag. Förnöjda med denna syn vandrade vi vidare mellan åker och skog, en kungsfågel lät zi zi zi från grantopparna och från och till kunde domherrens vemodiga lockläte höras inne bland träden.

Framme vid solrosfältet, där slokade och vissna blommor stod skelettlikt tysta, ljöd steglitsernas trestaviga läte steg-e-lit med metallisk efterklang. En flock av dessa vitbruna finkfåglar tystande tvärt, gjorde ett uppflog från en av de lavklädda asparna och svepte samlat fram över solrosfältet med röda ansikten, svarta vingar och gula vingband. Vem eller vilka av dessa tistelälskare som bestämde flyktens riktning och flockens skiftande formationer var det omöjligt att avgöra.

Vidare till Midsommarbergets fågelmatning där blåmesar och talgoxar försåg sig av fröna. En koltrast skurkade omkring inne bland buskarna och en björktrast satt i toppen av en björk och schackade karaktäristiskt. Uppför en trädstam kröp en trädkrypare med lång böjd näbb och nedför en annan kröp en nötväcka med huvudet mot marken. Ett par grönfinkar hördes drilla bakom ryggarna på oss samtidigt som en större hackspett sökte efter insekter i trädens ved.

Samtidigt som vi följde den gula västen upp på Midsommarberget anslöt de två som väntat i Örsta till gruppen och berättade att ingen eftersläntrare dykt upp. Utsikten över sjöängen var som vanligt vacker även om vattnet låg fruset och årstiden kändes mulet grå. Eftersom intet fågelliv gick att finna fortsatte vi in i skogen och styrde stegen mot fågeltornet. Med jämna mellanrum stannade gruppen upp och lyssnade i tystnaden. Nere vid akacian lyckades vi hänga in både kungsfågel och tofsmes. Ett ljudligt trumpetande hördes utifrån vassen och två sångsvanar flög förbi i sina vita dräkter. Svartgula näbbar, långa halsar och nästan ljudlösa vingslag kännetecknade deras flykt.

När vi passerat fågeltornets väderbitna timmer fick vi syn på en ensam vandrare borta vid Hackstakullen. Några hundra meter senare mötte vi upp och det visade sig vara den saknade deltagare som vi väntat på tidigare. Vederbörande hade tagit en promenad från Brottby eftersom bussen aldrig kommit och anslöt sig nu till oss andra lagom till fikat. Nedom Asphagens gravhögar (inte under) slog vi oss till ro i skogkanten. Stillsamt prat, varm dryck och välsmakande tilltugg gav oss nya krafter. Dagens andra gröngöling hördes skratta borta vid utloppet. En grupp björktrastar strök förbi över träden borta vid Hackstakullen.

Stärkta gick vi vidare mot Skesta hage. Grindarna vid bron gnekade metallisk när vi passerade utloppet och ett par kråkor flög fram och åter över ängarna. Eftersom vattnet låg i dagen vid Volgakröken spanade vi efter gräsänder men fann inga. Väl framme vid matningen i Skesta hage ställde vi upp oss i halvmåneformation och iakttog de blåmesar och talgoxar som försåg sig av maten, men även en kvick entita som gjorde blixtvisiter bland fröna. En enstaka tofsmes hördes, likaså ett par grönfinkar och några nötväckor. I toppen av en björk satt en större hackspett och lät sitt skarpa lockläte ljuda över nejden.

Så bar det av igen. Vid diket mellan Lilla Ekhammaren och Stora Ekhammaren försökte vi stöta upp en dvärgbeckasin utan resultat. I strandremsan mellan det frusna vattnet och lövträden hittade vi istället spillning från ett vildsvin. Och på åkrarna nedanför Kusta – där vi under morgonen hört fasanens skrämda läte – kunde vi även se hur vildsvinen bökat i jorden och plöjt marken med sina trynen.

I svag motvind vandrade vi förbi ensliga enen och fortsatte vidare mot Sommarstugeområdet. Eftersom leran var frusen och gräset nedtrampat avverkade vi sträckan snabbt. Ute på isen vid Lingsbergsmaden språkade en flock gråkråkor med kraxiga stämmor samtidigt som de sökte efter föda. Någonstans i diset hördes även kajorna sporadiskt. När vi närmade oss Klosterbacken fick vi syn på en av dagens höjdpunkter, i ekarnas bladlösa kronor strök ett par stenknäckar omkring. Sju stycken räknades in totalt och vi ägnade någon minut åt att iaktta dessa skygga fåglar i grenverket. Genom kikarnas linser kunde vi se de kraftiga benvita näbbarna och deras rostbruna kroppar. Om man lyssnade noga hördes även fåglarnas elektriska pixande och ljusa zih-anden.

Borta vid spängerna noterades fyra stycken nötskrikor och återigen en flock med steglitser. En sväng togs längs stigen i granskogen. Mattor av grön mossa kantade den barriga stigen och vindfällda träd visade upp sina rotvältor. Ståendes i skuggan av några granar kunde vi lyssna till kungsfåglarnas läten. Precis när följet lämnade skogens skydd såg och hörde vi en entita. Sittandes i Klosterbackens steniga slänt, med utsikt över Broholmen och Åstaåkern var det dags för fikapaus nummer två och artgenomgång. Tjugofyra arter var vi uppe i nu och tolv deltagare hade kämpat sig hit. Nu sattes målet tjugofem arter upp för att tangera förra årets resultat.

Efter artgenomgången gick vi vidare till Broholmen. I det vinterbleka gräshavet lyste enstaka öar av snö vitt. Från spängerna som leder mot Grävlingholmen kunde vi studera två sångsvanar som stod och betade på Åstaåkern. Därefter skyndade vi förbi Lundbydiket och Byksberget i hopp om att finna något av intresse borta vid matningen. Men tji fick vi, bara de sedvanliga arterna stod att finna. Så i sista stund, när den skara skådare som dröjt sig kvar vid solrosfältet betraktade steglitsflocken i asparna, fick vi syn på fem stycken bofinkar, dessa hade vi inte sett tidigare. Sakteligen tog vi oss upp mot Örsta där vi lyssnade på gråsparvarnas kvittrade från ladorna. Sen avslutade vi rundan och gick bort mot parkeringen.

Mattias Ödevidh