– från högsommarvärme till kylig nordost

Angarngruppens tredje exkursion vid Riddersholm hamnade mitt i fågelskådningens absoluta högsäsong i konkurrens med flera andra begivenheter. Det var troligen därför vi inte blev mer än sex deltagare. Det var sålunda en behändig liten grupp som tidigt lördag morgon samlades vid Kapellskär.

Hamnen har tyvärr (för Riddersholm men kanske bra för skärgården och regionen) byggts ut så bullret blivit ännu lite mer påträngande. Parkeringen där stora vägen slutar har ersatts av en mindre bit upp utefter grusvägen som leder ner till Estoniamonumentet. Badstranden som vetter söderut är en bra plats att utgå ifrån men vi föredrog att fly bullret och ta bilarna ner till den stora parkeringen vid båthamnen i hjärtat av naturreservatet.

Den som vill veta lite mer om Riddersholm kan kolla min rapport från exkursionen 2015. (Klicka på bilderna så blir de större!)

Genast vi klev ur bilarna hördes de vanliga sångfåglarna som svarthätta, svartvit flugsnappare, törnsångare och förstås lövsångare och bofink. Någon stor kör var det dock inte frågan om – högsommarvärmen från dan innan hade ersatts av mulet väder med en inte så stark men kylig NO-vind.

Från den, ur naturhänseende malplacerade, båthamnen styrdes nu kosan mot det fina lilla fågelskäret utanför stranden som vetter mot farleden. Promenaden dit går genom en lund där gärdsmyg, bofink och lövsångare m fl sjöng. Vid sandskäret kunde vi snabbt räkna till 12 silvertärnor, varav 2-3 ruvande. Även fisktärnor fanns på plats. Det blev bra träning på att särskilja de två arterna vilket ju ofta är rätt klurigt. Dessutom fanns ett par strandskator att njuta av liksom den vida utsikten bort över kobbar och skär åt SO mot Gräsköfjärden. Bortanför finns bara ytterskärgård som försvinner bakom horisontlinjen. Fiskmåsar fanns förstås och en förbiflygande gråtrut. Ute på fjärden sågs ett fåtal ejder; mest gudingar. Man hoppades ju att ådorna nu låg på ägg. Här brukar man även kunna se alfågel men sällan senare än början av maj. Storskrakar födosökte i närheten.

Snart blev det dags att ta stigen tillbaka och sen snedda ut mot den smala sandiga udde som kallas Skärholmsgrynnan. Här i strandskogens bryn fanns i ett nu en formlig invasion av härmsångare! Deras snabba varierande härmningar med det typiska nasala lätet invävt omgav oss plötsligt åt flera håll. Minst 4-5 ex. Antagligen hade de kommit inflygande dagen innan i den friska varma sydvinden. Senare hörde vi ytterligare 3-4 sjungande på olika ställen.

Väl ute på udden som skjuter ut mot Söderarmsleden ser man Furusund åt ena hållet och Söderarm med havet åt det andra. Runt udden flög några skrattmåsar och några storskrakehonor kom in för landning. En såg annorlunda ut och snart såg vi att det var en småskrakehona som slog följe med sina aningen större släktingar.

Snart återupptogs vandringen, nu inåt hjärtat av reservatet. Från båtklubben svänger en vik av västerut och grundar upp. Den kallas Södersundet och hyser en av skärgårdens största skäggdoppingkolonier. Vi räknade till ca 35 ex varav många spelande. Helt öppet utanför vassen i ett stort bo, som en egen liten ö, ruvade som tidigare år en knölsvan. Den här våren har två sångsvanar tagit sig för att flera veckor rasta i viken till knölsvanshannens synbara förtrytelse. Några viggpar, en fiskande häger, ytterligare ett par strandskator, fisk- och silvertärnor, ett kanadagåspar och några krickor bidrog till myllret av fåglar i viken. Dessutom fanns lite överraskande ett rastande par svarthakedopping. Snart fällde också ett småskrake-par. Lägg därtill ropande gök långt borta, sång av svarthätta, törnsångare, trädgårdssångare, flugsnappare, sävsångare, rörsångare, rödhake och bofink så inser alla att detta, trots det kalla vädret, var ett mycket trevligt ställe att ta första fikapausen.

Styrkta av frukostfikat korsade vi igenom det stora hässle som skiljer Södersundet från det avknoppade Norrsundet. Här i hässlet finns rätt ofta nötkråka; dock inte denna dag.

Norrsundet, som förr var innersta delen av viken, har blivit en liten vassrik fågelsjö på vars norra sida en ståtlig allé leder upp mot det lilla slottet som i fonden kompletterar utsikten. De bryggor som allén mynnade på är förstås borta sen säkert hundra år… Mängder av ladu- och hussvalor jagade över sjön. Dessutom ett fåtal tornseglare.

Från Norrsundet går man vidare västerut och korsar den lilla sankmark och bäck som återstår av havsviken. Här hördes kortvarigt ropande göktyta. En spång leder över bäcken och sen går stigen utefter skogskanten med betad äng till vänster. Gulsparv och rödvingetrast sjöng och längre fram hördes överflygande rödbena och skogssnäppa.

 Den här gången valde vi en lite kortare runda än förra året genom att ta av åt höger upp mot fälten vid Riddersholms gård. Man passerar då ett annat fint hässle med en otrolig heltäckande matta av vitsippor och gullvivor som den här kalla våren blommar samtidigt. Här flög en trast förbi med ett typiskt rrrrr-läte. En dubbeltrast! Så småningom fanns alla de fem vanliga trastarna med i artlistan. Strax efter hördes en gransångares ”salt silt silt salt”. Arten hördes sen ytterligare ett par gånger.

När vi letade efter gransångaren bland hasslarna hördes istället ”stora myntet” dvs en grönsångare med sin accelererande drill. Kungsfågelns tunna fina sång silade också ner från granarna som finns spridda i hässlet. Men ingen nötkråka här heller.

Snart kommer man fram till fälten väster om gården med ruiner i form av stenrösen efter Sidö, den urgamla by som ryssarna brände 1719. Stigen slutar på en liten parkering – ett annat ställe att komma in i reservatet. Här brukar stenskvätta trivas men märkligt nog hittade vi bara en annan skvätta, nämligen busk-. En grusväg leder nu bort mot det lilla slottet. På vägen dit kom en plötslig regnskur; väl behövlig för naturen man knappast för oss. Lyckligtvis gick den snabbt över så vi kunde ta andrafikat vid kvarnen som står mitt i ett formligt hav av gullvivor. Den nås om man rundar det numera väl renoverade slottet. Det byggdes omkring 1770 och kvarnen lär vara ungefär jämnårig.

Strax före fikat hörde vi dagens enda rödstjärt sjunga ett par strofer. Lunchmatsäck avnjöts och efterföljande artgenomgång som stannade på 70 arter.

På den fortsatta vandringen stötte vi en flock av ca 30 grågäss som betade på ett fält öster om Kvarnhagen och på väg förbi nordöstra sidan av Norrsundet såg vi en kniphona med nio dunungar. En brun kärrhök lågflög över maden och 15 skogsduvor flög förbi. Dagens enda grönfink hördes och sågs (sorgligt hur få de blivit!).

Vi knallade vidare på grusvägen förbi Kapellskärs Camping som ligger i reservatet. Här hoppade en björktrast omkring vilket fullbordade dagens lista som därmed nådde hela 75 arter. Rekord för min del med god marginal. Och då fattades ändå för Riddersholm vanliga arter som fasan, havsörn, fiskgjuse, drillsnäppa, gröngöling, stenskvätta, ärtsångare, alla skogsmesar, nötskrika och pilfink/gråsparv. Mindre hackspett och rosenfink hade jag så smått räknat med och nötkråka hade jag gott hopp om. Å andra sidan fick vi småskrake, svarthakedopping, en hel mängd härmsångare och mycket annat fint. Sådan är fågelskådningen och det är ju mycket av charmen med vårt favoritintresse!

Ännu en lyckad runda vid Riddersholm var genomförd och jag vill tacka alla deltagare och som vanligt särskilt Roffe Andersson som står för planeringen. Han har också tagit alla fina bilderna.

Ledare och skrivare Tryggve Engdahl