– tradition?

Hur många år tarvas för att det skall skapas en tradition? Låt oss vara generösa och säga att tretton räcker. 2004 var enligt mina efterforskningar det första året för Angarngruppens nu traditionsenliga nattsångarexkursion. Fjortonde gången, som det begav sig med andra ord.

Tack och lov, så var vädergudarna lite nådigare i år än förra året, så förutsättningarna i stort var bättre än i fjol, då det var väldigt kyligt för årstiden. Nu visade termometern cirka tretton grader och mycket bistrare än åtta skulle det så småningom inte bli. Samling vid örstaparkeringen (traditionsenligt!) klockan halv tio på fredagskvällen och drygt 30 personer av varierande åldrar och två jyckar, som jag har svårare att åldersbestämma, var närvarande. Hans-Georg som (traditionsenligt!) skulle leda exkursionen redogjorde i detalj för förutsättningarna, dvs. framför allt varifrån lite rarare nattaktiva fåglar nyligen rapporterats. En hel del finns/fanns i ett hyfsat litet närområde, så rutten blev preliminärt fastlagd till Angarnssjöängen, Brottby, Tärnan och Hagby Ekopark. Även i den här branschen gäller det ju dock att ständigt bevaka omvärlden och anpassa sina handlingsplaner därefter. ”Vi får se” med andra ord.

Första anhalt fick bli trakten kring Midsommarberget vid själva sjöängen och marschen påbörjades. Trastsångaren, som sjungit bort mot fågeltornet hade inte hörts på några dagar, så den verkliga målarten fick i stället bli vattenrallen. Väl framme tog Hans-Georg tillfället i akt att lära ut en del om fågellyssnandets (det skulle ju bli halvmörkt längre fram) ädla konstform. Hörapparater, exklusivare (läs dyrare) parabolutrustningar, mycket enklare (läs mycket billigare) prylar och lite däremellan gicks pedagogiskt igenom.

Så småningom hördes vattenrallen och dessutom utan förstärkare för de flesta, en morkulla sträckte förbi, en enkelbeckasin fladdrade över sjöängen, en sångsvan luftade vingarna, tornseglarna födosökte på låg höjd och kvigorna kom knallandes och undrade, vad i hela friden vi sysslade med. Inte så säker på, att de förstod!

Uppbrott och mot Brottby i sex bilar. Brottbyoset eller vid Bilisten stannade vi och lyssnade. Det mesta vi först hörde var tjo- och tjimande fredagskvällsfirare, men några med god hörsel kunde i alla fall hitta en gräshoppsångare och en vattenrall en bra bit bort. Lättare var en törnsångare, som på nära håll, orkade med några korta strofer och lättast var en morkulla, som pinnade förbi över våra huvuden. Och så näktergalen förstås!

Tärnanområdet nästa! Hans-Georg hade under sina tidigare rekognosceringsturer konstaterat en ganska god tillgång på nattskärror, vilket naturligtvis är väldigt trevligt och efter två stopp, någon kilometer söder om Kristineberg samt nära Pukeby, kunde vi höra åtminstone ett exemplar vid varje. Klockan var nu halv tolv ungefär. Vår bil med Ulric som förare gjorde även ett framgångsrikt försök vid Gamla Harsbro; tre stycken minst således!

Nöjda med det bar det så av mot Hagby Ekopark i Täby. Vid Bilisten gjorde vi återigen en paus och lugnt hade det blivit, men tyvärr inte bara på det mänskliga planet utan även fågelmässigt. Ingenting! Vidare mot Hagby!

Nu var det lördag och här var det tämligen livat och inte bara i holkarna. Näktergalar sjöng, fladdermöss jagade nattamat, andra sångare och trastar sjöng både här och där.

Men nu blev det svårt. I vassdungarna nära ån sjöng ett par sångare ihärdigt och varierat. Ibland var det kärrsångare, ibland sävsångare. Åsikterna var starka, övertygande och varierande. Till sist bidde det sävsångare; ovanligt duktiga sådana!

Lite längre fram blev det debatt igen. Busksångare eller kärrsångare eller vadå? Det fick bli en obestämd sångare till sist. Gräshoppsångarna var enklare; flitiga och på nära håll. Minst fyra stycken, förmodligen flera, men det är verkligen inte lätt räkna dem alla! Taltrast, rödvingetrast, koltrast, rödhake och gök samt till slut en klar kärrsångare, som vissa av oss dock missade. Tänk, att en gammal sopptipp kan vara så tilldragande!

Nu började det bli riktigt ljust igen, då klockan började närma sig halv tre. Åter mot Örsta och exkursionens avslutning.

Hjärtligt tack framför allt till Hans-Georg men även till övriga deltagare för en väl genomförd och givande utflykt!

Ulric ville dock inte ge sig ännu, så han planerade att sticka iväg till Vadadalen, där kornknarren huserar. Min hustru, Marie-Louise, och jag följde efter. På rakan mellan Vada kyrka och gården Stora Benhamra stannade vi och snabbt kom belöningen: en kornknarr spelade tämligen nära och snart satte en andra knarr i gång. Till sist stämde en vaktel in och den tidiga morgonkonserten med denna fina trio fick definitivt avsluta exkursionen. Nja, nästan! Ulric fortsatte ensam förbi gården och ”hängde in” en tredje kornknarr!

Klart, slut! Gunnar Hesse

Foto 1-4 Karin Hendahl, 5 Mattias Ödevidh